#ArgFörAgneta

Min vän Agneta dog i söndags medan hon väntade på en plats på ett äldreboende.

Hon var min första vän här i Sverige och också min granne. Jag såg henne varje dag.

Hennes syn blev allt sämre, men trots allt förblev hon en av de roligaste, vänligaste och varmaste människor jag någonsin har känt.

Hon föll om och om igen. Hemtjänsten kom för att hjälpa henne, men det räckte helt enkelt inte. Hon behövde vård och omsorg dygnet runt. Systemet visste det. Ändå fick hon fortsätta vänta på en plats där hon kunde vara trygg och få den vård och omsorg hon desperat behövde.

Till slut bidrog hennes försämrade syn till hennes död.

Hon hade arbetat inom vården i 40 år och ägnat sitt liv åt att ta hand om andra. När hon själv blev den som behövde hjälp fick hon inte den trygghet och omsorg hon förtjänade.

Och nu ser jag något smärtsamt liknande hända med min partners morfar.

Han är 91 år och har metastaserad cancer. Trots ett akut behov av vård och omsorg har även han haft svårt att få en plats på ett äldreboende.

Han lider fortfarande på grund av det här systemet.

Han föll. En operation misslyckades. En annan operation gjorde att han förlorade sin rörlighet.

Och trots att han är 91 år, svårt sjuk och närmar sig slutet av sitt liv, verkar systemet fortfarande anse att det är acceptabelt att lämna honom ensam hemma.

Hur kan det vara okej?

Hur kan vi som samhälle acceptera att äldre, sjuka och sårbara människor ska behöva kämpa så här mycket för att få den vård och trygghet de behöver?

Jag är förkrossad. Jag är arg. Och jag är djupt upprörd över att det här kan få fortsätta.

Det här handlar inte om att kräva något orimligt. Det handlar om grundläggande mänsklig värdighet.

Människor ska inte behöva dö medan de väntar på en plats på ett äldreboende. En 91-årig man med metastaserad cancer ska inte behöva lämnas ensam hemma efter att ha fallit och genomgått operationer som lett till förlorad rörlighet, när behovet av vård och omsorg dygnet runt är så uppenbart.

Och en person som har arbetat inom vården i 40 år ska inte behöva få avsluta sitt liv på det här sättet.

Sverige måste göra något åt detta. NU!

Det är för sent för Agneta. Jag har redan förlorat min vän.

Men det är inte för sent att förändra systemet för någon annan.

Om vi alla vågar säga ifrån, kräva förändring och vägrar acceptera detta som något normalt, kanske någon annan kan slippa gå igenom samma sak.

Äldreomsorgen når bara en liten del av den äldre befolkningen, och jag är inte säker på den exakta procentsiffran. Men jag ser verkligheten varje dag.

Jag hör äldre människor som har ont. Jag hör deras klagomål. Jag hör hur deras röster förändras och hur de tittar ner när de berättar om sin plats i kön – om hur länge de har väntat på att äntligen få den vård och omsorg de behöver.

Det här får inte vara normalt.

Vi måste prata om det. Vi måste säga ifrån. Och vi måste kräva förändring.

För Agneta. För morfar. Och för alla äldre människor som förtjänar bättre.

#ArgFörAgneta