Till: Försvarsminister Pål Jonson
Ge Hemvärnet den utrustning som uppgiften kräver
Upprop till Sveriges försvarsminister:
Ge Hemvärnet den utrustning som uppgiften kräver
Sveriges säkerhetsläge har förändrats snabbt och fundamentalt. I detta läge spelar Hemvärnet en avgörande roll i det territoriella försvaret. Hemvärnet är ofta den första militära resurs som kan agera vid kris, sabotage eller väpnat angrepp.
Hemvärnets soldater tränas för att skydda kritisk infrastruktur, bevaka viktiga områden och genomföra strid i eget territorium. För att kunna lösa dessa uppgifter krävs dock utrustning som motsvarar dagens hotbild.
Modern krigföring präglas i hög grad av sensorer, drönare, informationsöverlägsenhet och snabb målupptäckt. Små enheter med rätt teknik kan vara mycket effektiva – men utan rätt utrustning riskerar de att bli både blinda och sårbara.
Vi som undertecknar detta upprop anser därför att Hemvärnet måste prioriteras när det gäller modern materiel.
Vi uppmanar regeringen och Försvarsdepartementet att säkerställa att Hemvärnets förband får tillgång till:
* moderna spaningsdrönare på grupp- och plutonsnivå
* förbättrad mörkerförmåga genom termiska sensorer och modern optik som personlig utrustning
* robusta system för spaning och rekognosering
* säkra och effektiva kommunikationssystem
* personlig utrustning som motsvarar moderna stridsförhållanden
Överbefälhavaren har tydligt uttryckt att Försvarsmaktens inriktning är ”allt och alla för krigsförbanden”, med målet att stärka krigsorganisationens stridsförmåga och säkerställa att förbanden är fullt utrustade, utbildade och redo. Denna princip innebär att resurser, materiel och beslut ska stödja de förband som faktiskt ska lösa uppgiften i en kris eller konflikt.
Men i praktiken riskerar vissa beslut att få motsatt effekt.
Försvarsmakten har infört instruktioner som begränsar användningen av privat införskaffad utrustning. Samtidigt tilldelas inte alltid motsvarande eller bättre utrustning från myndigheten. Resultatet blir att soldater förbjuds att använda utrustning som i många fall förbättrar skydd, funktion och uthållighet – utan att något adekvat ersättningssystem finns.
Man kan inte förbjuda egen, bättre utrustning och samtidigt underlåta att tilldela adekvat utrustning från början.
Samtidigt finns även ekonomiska hinder som riskerar att bromsa engagemanget.
Hemvärnet bygger på frivilligt engagemang. Många soldater tar ledigt från sina civila arbeten för att delta i övningar, utbildning och beredskap. I praktiken innebär dagens ersättningssystem ofta att soldater förlorar pengar för varje dag de tjänstgör.
Under en kursdiskussion nyligen konstaterades att många soldater förlorar omkring 1000 kronor netto per arbetsdag när de engagerar sig i Hemvärnet. Det innebär i praktiken att man betalar ur egen ficka för att bidra till Sveriges försvar.
Detta är svårt att förena med principen om att stärka krigsförbanden.
Samtidigt visar ekonomiska uppgifter att Hemvärnet efter årsbokslutet 2025 lämnade tillbaka 120 miljoner kronor som inte hade kunnat användas ur budgeten.
Mot denna bakgrund bör ersättningssystemet ses över.
I dag baseras ersättningen på en andel av sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Ett mer rimligt system vore att ersätta den faktiska inkomstförlusten, exempelvis med 90 procent – eller fullt ut.
Ingen soldat ska behöva betala ekonomiskt för att bidra till Sveriges försvar.
Om staten menar allvar med att stärka krigsförbanden måste också de människor som bemannar dem ges rätt förutsättningar – både materiellt och ekonomiskt.
Att utrusta Hemvärnet rätt och säkerställa rimlig ersättning är inte en kostnad.
Det är en investering i Sveriges säkerhet.
Ge Hemvärnet den utrustning som uppgiften kräver
Sveriges säkerhetsläge har förändrats snabbt och fundamentalt. I detta läge spelar Hemvärnet en avgörande roll i det territoriella försvaret. Hemvärnet är ofta den första militära resurs som kan agera vid kris, sabotage eller väpnat angrepp.
Hemvärnets soldater tränas för att skydda kritisk infrastruktur, bevaka viktiga områden och genomföra strid i eget territorium. För att kunna lösa dessa uppgifter krävs dock utrustning som motsvarar dagens hotbild.
Modern krigföring präglas i hög grad av sensorer, drönare, informationsöverlägsenhet och snabb målupptäckt. Små enheter med rätt teknik kan vara mycket effektiva – men utan rätt utrustning riskerar de att bli både blinda och sårbara.
Vi som undertecknar detta upprop anser därför att Hemvärnet måste prioriteras när det gäller modern materiel.
Vi uppmanar regeringen och Försvarsdepartementet att säkerställa att Hemvärnets förband får tillgång till:
* moderna spaningsdrönare på grupp- och plutonsnivå
* förbättrad mörkerförmåga genom termiska sensorer och modern optik som personlig utrustning
* robusta system för spaning och rekognosering
* säkra och effektiva kommunikationssystem
* personlig utrustning som motsvarar moderna stridsförhållanden
Överbefälhavaren har tydligt uttryckt att Försvarsmaktens inriktning är ”allt och alla för krigsförbanden”, med målet att stärka krigsorganisationens stridsförmåga och säkerställa att förbanden är fullt utrustade, utbildade och redo. Denna princip innebär att resurser, materiel och beslut ska stödja de förband som faktiskt ska lösa uppgiften i en kris eller konflikt.
Men i praktiken riskerar vissa beslut att få motsatt effekt.
Försvarsmakten har infört instruktioner som begränsar användningen av privat införskaffad utrustning. Samtidigt tilldelas inte alltid motsvarande eller bättre utrustning från myndigheten. Resultatet blir att soldater förbjuds att använda utrustning som i många fall förbättrar skydd, funktion och uthållighet – utan att något adekvat ersättningssystem finns.
Man kan inte förbjuda egen, bättre utrustning och samtidigt underlåta att tilldela adekvat utrustning från början.
Samtidigt finns även ekonomiska hinder som riskerar att bromsa engagemanget.
Hemvärnet bygger på frivilligt engagemang. Många soldater tar ledigt från sina civila arbeten för att delta i övningar, utbildning och beredskap. I praktiken innebär dagens ersättningssystem ofta att soldater förlorar pengar för varje dag de tjänstgör.
Under en kursdiskussion nyligen konstaterades att många soldater förlorar omkring 1000 kronor netto per arbetsdag när de engagerar sig i Hemvärnet. Det innebär i praktiken att man betalar ur egen ficka för att bidra till Sveriges försvar.
Detta är svårt att förena med principen om att stärka krigsförbanden.
Samtidigt visar ekonomiska uppgifter att Hemvärnet efter årsbokslutet 2025 lämnade tillbaka 120 miljoner kronor som inte hade kunnat användas ur budgeten.
Mot denna bakgrund bör ersättningssystemet ses över.
I dag baseras ersättningen på en andel av sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Ett mer rimligt system vore att ersätta den faktiska inkomstförlusten, exempelvis med 90 procent – eller fullt ut.
Ingen soldat ska behöva betala ekonomiskt för att bidra till Sveriges försvar.
Om staten menar allvar med att stärka krigsförbanden måste också de människor som bemannar dem ges rätt förutsättningar – både materiellt och ekonomiskt.
Att utrusta Hemvärnet rätt och säkerställa rimlig ersättning är inte en kostnad.
Det är en investering i Sveriges säkerhet.
Varför är det viktigt?
Försvarsmakten har själv fastslagit att den personliga utrustning som tilldelas krigsorganisationen ska vara funktionell och ändamålsenlig för uppgiften. Samtidigt konstaterar myndigheten i sitt eget beslut att det finns ett behov av personliga anpassningar av utrustningen. �
Detta är i sig ett erkännande av en enkel verklighet: standardutrustning löser inte alltid de faktiska krav som tjänsten ställer.
I den tillhörande instruktionen öppnas därför en begränsad möjlighet för privat införskaffad personlig utrustning. Men denna möjlighet är samtidigt tydligt avgränsad. Avgörande delar av soldatens utrustning får inte ersättas eller avvikas från, däribland ytterplagg, vapentillbehör, stridsväst, kroppsskydd, hjälm och hörselskydd. �
Det innebär att om tilldelad utrustning i praktiken inte är tillräcklig, och soldaten samtidigt förbjuds att använda bättre privat alternativ inom just dessa kritiska områden, så tas förmåga bort utan att ersättas.
Det är den centrala invändningen.
När soldater inte får bära bättre anpassad utrustning inom områden som påverkar skydd, bärsystem eller vädertålighet påverkas inte bara bekvämlighet utan även uthållighet, arbetsförmåga, överlevnadsförmåga och möjligheten att lösa uppgiften under realistiska förhållanden.
Detta är särskilt allvarligt i Hemvärnet, där soldater ofta är de första som ska agera vid sabotage, kris eller väpnat angrepp. Den första försvarslinjen måste kunna fungera direkt, i rätt terräng, i rätt väder och under rätt belastning.
Om soldater i en skarp situation skickas ut utan adekvat utrustning uppstår flera risker samtidigt:
* skyddsnivån blir sämre
* uthålligheten sjunker
* rörelseförmågan försämras
* förmågan att verka i kyla, väta och mörker minskar
* risken för skador, felbeslut och onödiga förluster ökar.
När soldater själva under lång tid har identifierat brister och i vissa fall försökt kompensera dessa med egen införskaffad materiel, bör detta inte avfärdas som tyckande. Det är praktisk erfarenhet från dem som faktiskt ska bära utrustningen, röra sig med den, strida med den och i värsta fall överleva i den.
Det är därför soldaternas krav måste tas på allvar.
De är inte uttryck för särintressen eller bekvämlighet. De är varningssignaler från den nivå där verkligheten träffar organisationen först.
När staten kräver att soldater ska lösa skarpa uppgifter måste staten också säkerställa att de har utrustning som motsvarar uppgiften. Allt annat innebär att ansvar flyttas nedåt i systemet, medan förmåga tas bort uppifrån.
Detta är i sig ett erkännande av en enkel verklighet: standardutrustning löser inte alltid de faktiska krav som tjänsten ställer.
I den tillhörande instruktionen öppnas därför en begränsad möjlighet för privat införskaffad personlig utrustning. Men denna möjlighet är samtidigt tydligt avgränsad. Avgörande delar av soldatens utrustning får inte ersättas eller avvikas från, däribland ytterplagg, vapentillbehör, stridsväst, kroppsskydd, hjälm och hörselskydd. �
Det innebär att om tilldelad utrustning i praktiken inte är tillräcklig, och soldaten samtidigt förbjuds att använda bättre privat alternativ inom just dessa kritiska områden, så tas förmåga bort utan att ersättas.
Det är den centrala invändningen.
När soldater inte får bära bättre anpassad utrustning inom områden som påverkar skydd, bärsystem eller vädertålighet påverkas inte bara bekvämlighet utan även uthållighet, arbetsförmåga, överlevnadsförmåga och möjligheten att lösa uppgiften under realistiska förhållanden.
Detta är särskilt allvarligt i Hemvärnet, där soldater ofta är de första som ska agera vid sabotage, kris eller väpnat angrepp. Den första försvarslinjen måste kunna fungera direkt, i rätt terräng, i rätt väder och under rätt belastning.
Om soldater i en skarp situation skickas ut utan adekvat utrustning uppstår flera risker samtidigt:
* skyddsnivån blir sämre
* uthålligheten sjunker
* rörelseförmågan försämras
* förmågan att verka i kyla, väta och mörker minskar
* risken för skador, felbeslut och onödiga förluster ökar.
När soldater själva under lång tid har identifierat brister och i vissa fall försökt kompensera dessa med egen införskaffad materiel, bör detta inte avfärdas som tyckande. Det är praktisk erfarenhet från dem som faktiskt ska bära utrustningen, röra sig med den, strida med den och i värsta fall överleva i den.
Det är därför soldaternas krav måste tas på allvar.
De är inte uttryck för särintressen eller bekvämlighet. De är varningssignaler från den nivå där verkligheten träffar organisationen först.
När staten kräver att soldater ska lösa skarpa uppgifter måste staten också säkerställa att de har utrustning som motsvarar uppgiften. Allt annat innebär att ansvar flyttas nedåt i systemet, medan förmåga tas bort uppifrån.