Oskarslund ska vara en plats där människor får leva sina sista år med trygghet, värdighet och respekt. Anhöriga ska kunna känna förtroende när de lämnar sina närstående i verksamhetens omsorg, och personal ska ha en arbetsmiljö som gör det möjligt att ge den vård och omsorg som de äldre har rätt till. Under en längre tid har det framförts återkommande kritik mot verksamheten från både anhöriga, personal och tidigare medarbetare. Medierapportering om allvarliga händelser har dessutom förstärkt oron och skadat förtroendet för verksamheten. Vi menar att Oskarslund behöver ett ledarskap som bygger på öppenhet, ansvarstagande, respekt och samarbete. När förtroendet för en verksamhet har skadats krävs tydliga åtgärder för att kunna bygga upp det igen. Detta upprop handlar inte om att peka ut enskilda personer. Det handlar om att säkerställa att Oskarslund blir ett vårdboende där omsorgstagare får den trygghet och värdighet de förtjänar, där anhöriga känner sig delaktiga och där personal kan utföra sitt arbete under goda förutsättningar. Vi skriver under detta upprop för att vi tror att förändring är möjlig – och för att våra äldre förtjänar det bästa.

Modersmålsundervisning och studiehandledning är en lagstadgad rättighet enligt skollagen och en central del av elevers kunskapsutveckling, språkprogression och identitetsutveckling. För många elever är modersmålet avgörande för att kunna tillgodogöra sig undervisningen i andra ämnen och därmed nå gymnasie- och högskolebehörighet. Förändringar i organisationen påverkar inte bara strukturen, utan i praktiken elevers tillgång till undervisning, kontinuitet och likvärdighet. När undervisning samlas i större grupper eller förläggs längre från elevernas ordinarie skola kan det leda till försämrad tillgänglighet och minskad delaktighet. Enligt skollagen (2010:800) ska utbildningen vara likvärdig och tillgänglig för alla elever, oavsett språk, bakgrund eller skolenhet. Detta innebär att kommunen har ansvar för att rättigheten även fungerar i praktiken – inte enbart formellt. Varför är detta viktigt? Modersmålsundervisning och studiehandledning är en viktig del av många elevers utbildning. För många elever är stödet avgörande för språkutveckling, kunskapsresultat, delaktighet i undervisningen och möjligheten att nå vidare studier. Förändringar som påverkar tillgänglighet, kontinuitet eller kvalitet kan därför få konsekvenser långt utanför själva organisationen och påverka elevernas möjligheter att lyckas i skolan. Vi uppmanar Täby kommun att 1. säkerställa att elevernas rättigheter enligt skollagen, barnkonventionen och principen om likvärdig utbildning beaktas fullt ut vid alla beslut som rör modersmålsundervisning och studiehandledning, 2. offentliggöra relevanta beslutsunderlag, utredningar och konsekvensanalyser på ett öppet och transparent sätt i enlighet med offentlighetsprincipen och god förvaltningssed, 3. genomföra en reell, dokumenterad och inkluderande dialog med berörda elever, vårdnadshavare och personal innan beslut fattas eller genomförs, 4. säkerställa att eventuella organisationsförändringar inte försämrar elevernas faktiska tillgång till modersmålsundervisning och studiehandledning eller inskränker deras lagstadgade rättigheter, vare sig direkt eller indirekt, 5. ta fram en långsiktig och hållbar plan för verksamheten som stärker kvalitet, tillgänglighet, kontinuitet och likvärdighet för eleverna. Därför skriver vi under Barn har rätt till en likvärdig utbildning och till det stöd de behöver för att nå sin fulla potential. Vi uppmanar Täby kommun att säkerställa att framtida beslut om modersmålsundervisning och studiehandledning grundas på tydliga konsekvensanalyser och på elevernas bästa. Skriv under för en likvärdig skola, god tillgänglighet och starka rättigheter för alla elever. Skriv under för en likvärdig skola, elevernas rättigheter och deras integritet. Som berörd invånare har du, i enlighet med grundläggande demokratiska principer och förvaltningsrättsliga utgångspunkter, rätt att framföra dina synpunkter i ärenden som påverkar dig och dina barns utbildningssituation innan beslut fattas och genomförs.

Region Östergötland diskriminerar mina - och många andras barn Skrivet 25 maj 2026 Rehab, vård och habilitering för alla barn och ungdomar i Region Östergötland har medvetet raderats ur vårduppdraget för en utpekad grupp barn. Resonemanget bakom visar en anmärkningsvärd okunskap om hur samhället faktiskt fungerar för de barn som vården nu har lämnat i sticket högst medvetet. Det är skillnad på barn och barn. Det blir allt tydligare för de östgötska familjer som drabbas. Köläget till BUP har länge varit ett ständigt inslag i våra lokala medier, oavsett politiskt styre. Men det som sällan diskuteras är vad som väntar när du väl når fram i kön. Att vara tyst om det är ohederligt, eftersom det skapar falska förväntningar. Det vi kallar NPF omfattar ett brett spektrum av ärftliga neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som påverkar uppmärksamhet, impulskontroll, aktivitetsnivå, socialt samspel, inlärning, minne, språk och motorik. Det innebär en sårbarhet i olika livssituationer – och skolstarten är en av de mest kritiska. Men behoven är inte alltid lätta att upptäcka. Funktion och förmåga varierar över dygn och vecka, och uttrycken skiljer sig åt beroende på ålder, kön och personlighet. Diagnosmanualerna ligger efter, särskilt när det gäller flickor. Skola och vård behöver möta barn med NPF-profil med kunskap och tvärprofessionell kompetens för att kunna se ADHD, autism, Tourettes, DLD/språkstörning, dyslexi och dyskalkyli – men också förstå kopplingarna till trotssyndrom, PDA, ARFID, överrörlighet och bindvävsproblematik (EDS/HSD), OCD, dysautonoma tillstånd (POTS, MCAS) och autoimmuna NPF-tillstånd som PANS/PANDAS. Och då har vi inte ens berört den psykiska ohälsa som riskerar att följa i spåren, trötthetssyndrom och smärtproblematik. Trots detta har vård och habilitering för barn över 7 år utan intellektuell funktionsnedsättning organisatoriskt lagts på BUP. Problemet är att de team som tidigare arbetade kring dessa barn är fullkomligt utraderade. Kvar finns en medicinsk kärna – läkare och sjuksköterskor – medan habiliteringen reducerats till generella gruppinsatser riktade främst till föräldrar. För ett barn utan samtidig psykisk sjukdom återstår i praktiken medicinering och uppmaningen att skolan ska erbjuda anpassningar. NPF är inte en psykisk sjukdom. När regionen fokuserar på psykiatriska diagnoser – BUP:s kärnuppdrag – utestängs en växande grupp barn från sin rätt till vård och habilitering. Vi kommer aldrig att komma till rätta med vårdköerna om vi inte tar tag i detta. Socialstyrelsen har riktlinjer, och det finns nationella vård- och insatsprogram för ADHD, men Region Östergötland hävdar att skolan ska lösa stödet genom särskilt stöd och anpassningar – utan att säkerställa att skolan faktiskt har förutsättningar att göra det. Skollagen är lätt att hänvisa till, men var tog Hälso- och sjukvårdslagen vägen? Ett barn tillbringar 15–20 procent av sin vakna tid i skolan. Resten av tiden är vårdnadshavarens ansvar – men det är inte rimligt att vi ska agera vikarier för ett helt vårdteam bara för att regionen har sparat bort det som fanns kvar.   Region Östergötland bygger upp en regional skuld där ett slaktat vårduppdrag ger ett tillfälligt plus i kassan medan människors privatekonomi blöder. Det är ett högt spel med unga människors liv och hälsa. Antalet självmord bland unga flickor ökar. Deras skolresultat sjunker. Samtidigt talas det om beredskap – men hur rustad är regionen egentligen? Konsekvenserna av detta kommer att slå hårt mot varje kommunbudget i länet: skolgång, måluppfyllelse, ökade behov av skolsociala team, närvarokoordinatorer, förstärkta elevhälsoteam, övergångtstal, fler platser på IM och allt annat som kommunstyrelser tvingas hantera när regionen kliver av sin del av samhällskontraktet. Och det värsta av allt.  Politikerna bakom detta vågar inte ens prata om vilka konsekvenser besluten får. De bara tiger.

Vi kan inte längre acceptera att aktiebolag gör obegränsat med vinst på våra skattepengar – pengar som ska gå till ett värdigt liv för äldre som Rose-Marie. Inga giriga VD-pampar ska sko sig på de äldre. Rose-Marie är bara en av många som förtjänar en god, trygg och säker vård. Nu tar vi kampen tillsammans för att stoppa vinstjakten. Källor:  [1] Dagens ETC, "Rose-Marie, 82, förlorade benet efter vanvård – Attendo plockar ut 260 miljoner"  https://www.etc.se/inrikes/rose-marie-foerlorade-benet-efter-vanvaard-attendo-plockar-ut-260-miljoner

Skriv under uppropet att förbättra den ekonomiska situationen för människor som lever psykisk ohälsa – din röst räknas! Ingen ska behöva välja mellan att köpa mat, betala hyran eller hämta ut mediciner för att få ekonomin att gå ihop. Det är en verklighet som många med psykisk ohälsa möter idag. Därför driver NSPH, RSMH och Mind uppropet “Att må dåligt ska inte kosta allt” med krav på ekonomisk trygghet vid psykisk ohälsa. Skriv under uppropet och sprid det tillsammans med oss!  Många som lever med psykisk ohälsa befinner sig i en ständig ekonomisk otrygghet. När ekonomin inte räcker till ökar risken för utanförskap, fördjupad ohälsa och sämre återhämtning. Att drabbas av psykisk ohälsa får aldrig innebära att man inte har råd att köpa mat, gå till läkaren eller delta i vardagens gemenskap. Personer med psykisk ohälsa har i genomsnitt betydligt sämre ekonomi än befolkningen i stort. Lägre inkomster, osäkra anställningar och återkommande sjukskrivningar gör att många lever med mycket små marginaler och med ständig risk för skuldsättning. För många är ekonomiskt stöd från välfärdssystemet helt avgörande för att kunna leva ett drägligt liv, men i vissa fall kan systemens utformning också bidra till ökad ekonomisk stress.  Psykisk ohälsa gör det dessutom ofta svårt att arbeta heltid, och för många innebär det perioder av sjukskrivning eller arbetslöshet som leder till långvariga inkomstbortfall. För en del är vägen in på arbetsmarknaden mycket svår, och vissa kommer – på grund av svår psykisk ohälsa – tyvärr aldrig att kunna arbeta. Även dessa personer måste ges förutsättningar att leva ett värdigt och meningsfullt liv.  Ekonomisk press påverkar inte bara inkomster, utan hela livssituationen. Utsatthet leder ofta till isolering när ekonomin sätter stopp för den sociala gemenskap och delaktighet som andra tar för given. Det försvårar återhämtning, studier, möjligheten att delta i samhället – och är dessutom kopplat till ökad risk för suicid. När pengarna inte räcker påverkas varje del av vardagen och försöken att må bättre. Du kan hjälpa till – skriv under uppropet!   I samband med uppropet har vi startat denna namninsamling för att kräva ekonomisk trygghet vid psykisk ohälsa.

  Till utrikesminister Maria Malmer Stenergard:    Sluta spara på de svenskar som faktiskt betalar för ambassaden. Återinför intyg som funnits sedan länge och stoppa den fortsatta nedtrappning som ambassaden aviserade den 22 maj. Det finns fortfarande tid att vända denna utveckling – så att ambassaden faktiskt gör nytta för de svenska medborgare den är satt att tjäna.      Valet 2026: Dags att räkna rösterna    Den 13 september 2026 är det riksdagsval i Sverige. Drygt 210 000 utlandssvenskar finns i röstlängden – fler än någonsin. Forskning från SOM-institutet vid Göteborgs universitet är tydlig: utlandssvenskar i Asien är ett av Moderaternas och Tidöblockets absolut starkaste fästen. Tidöregeringen vann riksdagsvalet 2022 med bara tre mandats marginal – 176 mot 173. Utlandsrösterna var direkt avgörande.    Inför valet 2026 satsar nu samma regering på riktade insatser för att få fler utlandssvenskar att rösta. Man vill ha deras röster. Men under hela mandatperioden har man låtit sin ambassad i Bangkok fira jubileum för Volkswagen-ägda Scania, besöka Liechtenstein-strukturerade IKEA och klippa band hos schweiziska Tetra Pak – medan dessa väljare får nedlagda konsulat, avskaffade intyg och en månads väntetid på passbokning.    Avskaffandet av inkomstintygen sker den 1 oktober 2026 – tre veckor efter valdagen. Beslutet är fattat. Konsekvenserna drabbar väljarna när röstningen redan är klar.    Kanske är det dags att utlandssvenskarna i Thailand låter sina röster spegla den verklighet de lever i – snarare än en lojalitet som inte besvaras.  Till utrikesminister Maria Malmer Stenergard och Utrikesdepartementet:     Vi kräver svar på tre frågor  Direkt till utrikesministern        Varför väljer ambassaden i Bangkok att offentligt lyfta fram bolag med schweiziska, brittiska, kinesiska och tyska moderbolag som svenska framgångssagor – framför de medborgare som finansierar ambassadens verksamhet?        Hur ska de tusentals pensionärer som är beroende av ambassadens inkomstintyg för att förlänga sitt visum hantera situationen när tjänsten läggs ned den 1 oktober 2026 – tre veckor efter riksdagsvalet?        Avser regeringen att se över uppdraget för svenska utlandsmyndigheter, så att medborgarservice ges minst lika hög prioritet som handelsfrämjande för utländskägda koncerner?    En ambassad som väljer att fira Volkswagens Scania och besöka Liechtenstein-strukturerade IKEA – medan egna medborgare väntar en månad på passbokning – har tappat sin moraliska kompass. En regering som vill ha utlandssvenskarnas röster men inte deras välfärd förtjänar att få det beskedet i valurnan den 13 september 2026.

För att försäkra ekonomisk trygghet för sjuka och funktionsnedsatta.

 Skaparverkstan ger barn och unga andra sätt att uttrycka det som sker inuti dem och ger verktyg för att motverka psykisk ohälsa längre fram i livet. Skaparverkstan är en fritidsaktivitet som inte är prestations- eller tävlingsinriktad. Barnen lär sig uttrycka sin fantasi och kreativitet och de tränar sin finmotorik. Skaparverkstan är en paus från skärmen och tillsammans med en trygg vuxen ges de möjlighet att utforska sin kreativitet. 

Ett patienthotell nära sjukhuset möjliggör cancerbehandling som dagvård och patienterna är trygga då receptionen bemannas av sjukvårdspersonal. För anhöriga till svårt sjuka och för patienterna själva innebär Hotell Björken stor trygghet. Avstånden i norra Sverige är stora, resorna långa. Hotellet möjliggör god och säker vård för patienterna och närhet och trygghet för anhöriga till svårt sjuka patienter. 

Fritidsgården är en platts där ungdomar alltid är välkomna och får vara sig själva. Genom att halvera öppettiderna kommer många besökare inte kunna spendera den tiden på fritidsgården de vill antingen pga schema på skolan eller hemma eller brist på lokaltrafik eller skjuts. Frizon är en plats där många unga träffar sina kompisar eller nya kompisar och där de som känner sig utanför hittar en plats. 

Vi har nyligen nåtts av information om att språkresorna som länge varit en tradition på skolan kommer att ställas in. Vi elever är såklart jätte besvikna och ledsna över beslutet och tycker inte att det är rättvist. Vi förstår att priserna har gått upp och att de ekonomiska resurserna är begränsade, men vi anser att detta är något som bör prioriteras. Det måste finnas en lösning! Tidigare elever har alltid sagt att språkresan varit det roligaste och ett minne för livet. Moderna språk är något som många redan kämpar med i skolan och resan har varit en motivation. Vi hoppas att beslutet kan ändras, om ni håller med skriv på! 

Det här handlar om en 95-årig kvinna som riskerar att utvisas från Sverige – trots att hon är svårt sjuk, rullstolsburen och helt beroende av sin familj för sin dagliga omsorg. Hon har bott i Sverige i över 20 år. Hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn är svenska medborgare. Hon har ingen familj eller trygghet kvar i Irak och saknar möjlighet att klara sig där. Familjen befarar dessutom att hon inte ens skulle klara den resa som en utvisning innebär. Uttalandet om att någon i familjen skulle kunna “återvända med henne till Irak” visar en bristande förståelse för vår verklighet. Vi är svenska medborgare med barn födda och uppvuxna i Sverige, arbete, skolgång och hela vår tillvaro här. Att lämna Sverige är inte ett realistiskt alternativ – och det är just därför vi kämpar för att vår mormor ska få stanna. Migrationsverket har ifrågasatt varför frågan inte har drivits tidigare. Under den period då en ny ansökan skulle ha gjorts drabbades familjen av en nära anhörigs bortgång, vilket tog all kraft och fokus. Därefter levde hon under många år som en del av samhället och vi uppfattade att hennes situation hade stabiliserats. Vi har förståelse för att det kan ha uppstått brister i hanteringen över tid. Men oavsett detta måste fokus nu ligga på hennes nuvarande situation: en 95-årig, svårt sjuk kvinna som är helt beroende av sin familj i Sverige. Frågan är inte varför vi inte flyttar. Frågan är om det är rimligt att utvisa en 95-årig, svårt sjuk kvinna från den enda trygghet och familj hon har. Vi efterfrågar inte särbehandling, utan en human och verklighetsförankrad bedömning där hennes faktiska situation vägs in fullt ut. Hon förtjänar ett värdigt och tryggt avslut i livet tillsammans med sin familj. Ingen ska behöva utvisas från sin familj i livets slutskede. https://www.mitti.se/nyheter/95ariga-rabea-utvisas-till-irak-lat-mig-do-har-6.3.358510.43767f5425