Hassan flydde från Afghanistan och kom till Sverige för snart tio år sedan. Han lärde sig snabbt svenska och har sedan dess varit en aktiv och engagerad del av vårt samhälle. Med en stark vilja att hjälpa till har han inte bara anpassat sig – han har bidragit. Nu hotas han av utvisning, med verkställighet planerad till slutet av juni. Hassan är utbildad undersköterska och har arbetat heltid inom hemtjänsten i fem år – ett yrke där det redan råder stor personalbrist. Han är en uppskattad och viktigt del av hemtjänsten, där han dagligen tar hand om äldre och sjuka med respekt, värme och professionalism.  Men Hassan är inte bara viktig i sin yrkesroll. Han är också en människa som berör många på djupet. Genom åren har han skapat djupa relationer med människorna runt omkring sig, och för många är han som en familjemedlem. Att han tvingas lämna Sverige skulle inte bara skapa ett tomrum i hans liv – utan även i livet hos oss som haft förmånen att stå honom nära.  Vi behöver fler som Hassan, inte färre. Positiv förändring är ingenting man väntar på. Det är något som kräver handling – något man måste kämpa för. Idag har du möjligheten att kämpa för en människa som behöver din hjälp – en människa som under hela sitt liv har hjälpt andra. Hassan förtjänar att få stanna.

Att kunna hissa Prideflaggan är mer än bara en symbol – det är att stå upp för kärlek, respekt och inkludering. Att aktiv ta ställning mot att prideflaggan skall ingå i flaggpolicyn är djup exkluderande och måste ändras. 

Ale kommun måste förstå att det som för politikerna blir en liten fråga kan vara livsavgörande för den ungdom som inte vågar leva som den är. Vi måste som samhälle göra vad vi kan för att hjälpa de unga som är osäkra i sin identitet att våga leva som den de är, här är prideflaggan och pridesymboler viktiga symboler för att tydligt visa att vi står tillsammans trots våra olikheter.

Alla har har rätt till mat och trygghet. Det är inte förhandlingsbart. Den här kampanjen visar tydligt vad som står på spel – och sätter tryck på regeringen att ta rätt beslut som gör livet drägligt även för ensamstående barnfamiljer. 

Alla människor har rätt att bli behandlade med respekt, oavsett bakgrund. Rasistiska uttalanden kan såra djupt, bidra till diskriminering och i värsta fall leda till våld. Ett samhälle byggt på förståelse och respekt är tryggare och bättre för alla.

Chareef kom som barn till Sverige tillsammans med sin mor som förälskat sig i en svensk man och flyttat till honom. Han började omgående svensk skola och pluggar även sång och musik på kulturskolan. Sång och musik är hans stora intresse och han har blivit anlitad vid ett flertal tillfällen som solist i olika sammanhang. Nu hoppas han att han ska kunna börja plugga på en musikinriktad folkhögskola med förhoppningen om att en dag kunna försörja sig på musiken.  Han har under tiden i Sverige haft uppehållstillstånd med anknytning till närstående (sin mor). Men den senaste ansökan avslogs med hänvisning till att han numera är myndig och därmed borde kunna etablera ett liv i sitt hemland han inte besökt sedan han kom till Sverige som 15-åring. Lägg då till att han inte vet hur samhället fungerar i ditt gamla hemland, det finns inget socialt skyddsnät och han har inga starka band till några släktingar. Han blir mer eller mindre satt på gatan. Nu ska han överklaga migrationsverkets beslut och vi hoppas att med hjälp av denna namninsamling kunna påverka beslutsfattarna eller ännu hellre få regeringen att ändra reglerna så att denna inhumana behandling upphör. 

Det som sker i Gaza är uppenbara brott mot folkrätten, och i solidaritet med våra palestinska kollegor och resten av Gazas befolkning måste alla Sveriges fackförbund göra mer. Som lärare bär vi inte bara ansvar för undervisningen utan även för att fostra empati, rättvisa och demokratiska värderingar. Tänk om det var våra skolor som bombades, våra kollegor som dödades och våra barn som satt fast under ruiner. Det handlar om att stoppa det pågående lidandet och folkmordet av det palestinska folket och skydda dem vi ägnar vårt yrkesliv åt: barnen, och deras rätt till en framtid.

Det är viktigt att bevara våra svenska ”guldkorn”, sakerna som gör Sverige till ett så underbart land, det finns mycket i Sverige som är bra och lite sämre. Men när man ger sig på något av det svenskaste vi har, JA! DÅ TAR JAG ÅT MIG BEVARA SVERIGES RADIO GAMLA TRAFIKVARNINGS SIGNAL!  FÖR SVERIGE, I TIDEN!

Det har inte undgått någon att födelsetalen i Sverige har sjunkit till rekordlåga nivåer. I media läggs fokus på lågkonjunktur, osäkerhet inför framtiden och personer som aktivt väljer att inte skaffa barn. Men i skuggan av dessa rubriker finns en stor grupp som sällan får uppmärksamhet – de ofrivilligt barnlösa.  Vi är par och individer som kämpar med primär och sekundär infertilitet. Var sjätte par påverkas. Det är långt ifrån en liten minoritet, ändå nämns vi knappt i diskussionen om den demografiska krisen. Det här är en grupp som inte bara borde höras – den måste höras. För vi vet vad barnlängtan kostar, i både kropp och själ.  Att längta efter barn är en av de mest grundläggande drömmarna många av oss bär på. För vissa kommer det enkelt. För andra krävs år av kamp, sorg och läkande mellan varje försök. Men vad händer när någon annan sätter gränsen för hur många gånger vi får försöka? När drömmen om barn, eller ett syskon, avgörs av plånboken snarare än viljan eller behovet?  I Sverige erbjuds idag tre IVF-försök genom regionen. Därefter förväntas vi själva bekosta våra fortsatta försök. För oss som dessutom är beroende av ägg- eller spermadonation gäller samma begränsning. Detta drabbar extra hårt dem av oss som har en kronisk sjukdom eller andra medicinska hinder – vi straffas dubbelt. Det är som om staten säger: "Nu räcker det", trots att vår kamp knappt börjat.  Infertilitet är inte bara en fysisk diagnos. Den är ett känslomässigt och ekonomiskt maraton. Kvinnor går igenom hormonbehandlingar, kirurgiska ingrepp och väntan – alltid med hoppet som bränsle. Samtidigt slits förhållanden sönder under pressen. Vi kastas mellan hopp och förtvivlan, oro och skuld, längtan och förlust.  "Kommer jag någonsin få bli mamma?", "Vad gör vi om vi inte har råd med fler försök?", "Är det mitt fel att vi inte lyckas?" Tankarna är många, smärtan är tyst – men den är där varje dag. Vi isolerar oss. Vi skäms. Och vi bär ofta denna kamp i det fördolda, utan stöd från samhället.  Att kalla detta för "psykisk press" räcker inte. Det här är en konstant berg-och-dalbana som påverkar varje aspekt av våra liv: vår ekonomi, vår psykiska hälsa, vår relation och vår framtidstro. Många tömmer sina besparingar eller skuldsätter sig. Andra ger upp sina drömmar för att de inte har råd att försöka en gång till.  Det är inte rimligt att ett land som oroar sig för framtida skatteintäkter och en åldrande befolkning blundar för denna grupps behov. Om politiker vill öka barnafödandet, måste de börja med att stötta dem som faktiskt vill – men inte kan – få barn.  Vad kan vi göra? Att satsa på fertilitetsvård är inte en kostnad. Det är en investering – i framtida medborgare, skattebetalare och ett hållbart samhälle. Vi föreslår följande åtgärder: 1. Inför regionsfinansierade syskonförsök Många som fått sitt första barn via IVF behöver samma hjälp för att få ett syskon. Idag lämnas dessa familjer att betala själva. Det är orimligt att viljan att ge sitt barn ett syskon – och att föda fler barn till landet – möts av ett nej från vården.  2. Utöka antalet finansierade IVF-försök från 3 till 6 Allt fler fall är medicinskt komplexa. För många räcker inte tre försök. Att erbjuda upp till sex försök skulle öka chansen att lyckas och minska lidandet. Det är billigare att stötta en familj än att behandla den psykiska ohälsa som uteblivet barn orsakar.  3. Tillåt PGT-A-testning i Sverige PGT-A (genetisk screening av embryon) kan minska antal misslyckade försök, spara pengar och undvika onödigt lidande. Det minskar risken för missfall och att kvinnor tvingas genomgå aborter på grund av obotliga fosterskador. Att tillåta NIPT men inte PGT-A är inte logiskt – det är hyckleri. Kvinnan bär konsekvenserna, i både kropp och själ.  4. Förbättra fertilitetsutredningar  Svensk fertilitetsvård släpar efter. Att endast testa TSH, AMH och göra en spolning är inte tillräckligt. Vi vill se fullständiga utredningar, som inkluderar:  ✔ Endometrios, PCOS, DNA-fragmentering av spermier  ✔ Immunologiska och bakteriella faktorer  ✔ Koagulationsfaktorer, anatomiska hinder i livmodern  ✔ Hormon- och näringsbrister hos både kvinna och man  Privata kliniker erbjuder detta idag – med stor framgång. Varför inte den offentliga vården?  5. Erbjud IVF vid upprepade missfall  Att ha haft flera missfall är idag inte tillräckligt skäl för att få hjälp via IVF. Det är oacceptabelt. Ofta finns en medicinsk förklaring, men kvinnan avvisas ändå. Detta måste förändras – ingen ska tvingas gå igenom fler missfall innan vården tar ansvar.  6. Höj åldersgränsen för IVF  Många kvinnor kan och vill få barn efter 40. Med rätt hjälp är det fullt möjligt – och allt fler kliniker, även internationellt, bekräftar detta. Låt inte ålder vara ett svepskäl för att neka vård.  7. Ge vårdpersonalen rätt utbildning och resurser  Infertilitet är inte ”one size fits all”. Rätt kompetens och rätt verktyg kan minska antalet försök, förkorta väntetider och öka chanserna till framgång.  8. Förbättra ungdomars fertilitetskunskap  I skolan fokuseras det på att ”skydda dig så du inte blir gravid”. När det sedan är dags att bilda familj så är det många som inser att det var inte så lätt att bli gravid – varför berättade ingen det? Det Europeiska organet Fertility Europe har i sitt kunskapsspel FActs konstaterat att endast 12 % av Europas ungdomar känner till att fertiliteten sjunker med åldern.  Ett vägskäl – ett val  Det låga födelsetalet är en varningssignal. Vi står vid ett vägskäl. Ska vi ignorera dem som kämpar i det tysta, eller ska vi agera och ge dessa människor det stöd de förtjänar?  Det här är inte en lyxfråga. Det är inte en fråga om vilja. Det är en fråga om rättvisa – och om framtiden. Vi kan inte lägga allt ansvar på individen när det i slutändan är staten som gynnas mest. Den emotionella, fysiska och ekonomiska bördan vi bär på våra axlar måste delas.  Vi är starka, men vi ska inte behöva vara det ensamma.  Vi ber er, politiker – hör oss. Ge oss chansen att bygga de familjer vi drömmer om. Inte bara för vår skull. Utan för hela Sveriges framtid. Anna Sane Erika Guardado  Izabelle Åström Veronica Duljic Häggström Petra & Fredrik Billstein Brandservice Syd AB Femmis - Föreningen för frivilligt ensamstående föräldrar med donation Riksförbundet Ofrivillig Barnlöshet

Vad kräver vi ? 1. Ett omedelbart stopp för utvisningar till krigszoner, diktaturer och länder där barns och människors rättigheter inte kan garanteras. 2. Att inga fler barn, familjer eller individer placeras i förvar utan full rättssäkerhet. 3. Att barns bästa alltid ska komma i främsta rummet – utan undantag. 4. Att tidigare utvisningar granskas retroaktivt av en oberoende kommission. 5. Att Migrationsverket följer Barnkonventionen, Europakonventionen (EKMR) och Regeringsformen i varje beslut. 6. Att nya rättsprocesser införs, grundad på internationella konventioner och rättsstatens principer. Varför är det viktigt ? För rättssäkerheten och mänskliga rättigheter får inte vara förhandlingsbara. För att barnkonventionen, som även är lag - måste vara mer än tomma ord. Tredje tilläggsprotokollet i barnkonventionen behöver bli verklighet. För att vi inte ska bli ett land som vänder bort blicken när människor far illa - trots att våra egna lagar och konvensionsåtagande, säger att vi ska skydda. Vi har nu lämnat in en stämningsansökan, den 21 maj till Stockholms tingsrätt - Bosse och jag, mot svenska staten. Det är dags att kräva förändring - i handling, inte bara ord. Avslutning: Detta handlar inte bara om juridik. Det handlar om att stå upp för människor – för värme, omtanke och rättvisa. Skriv under – låt oss stå enade mot rättsövergrepp. Vi behöver din underskrift för morgondagens förändring. Skapad av Bo Bertilsson och Joanna Arvidsson – Låt berättelserna aldrig tystna.

Till er som har makten att påverka  stoppa utvisningen av lilla Nelia Nelia är två år gammal. Hon är född och uppvuxen i Sverige. Här finns allt hon känner till: hennes mamma och pappa, hennes syskon, hennes hem, hennes förskola och hennes trygghet. Hon går på dagis i sitt närområde där hon stortrivs, leker med sina vänner och får den omsorg varje barn har rätt till. Nu står hon inför en utvisning till Kongo-Kinshasa  ett land hon aldrig varit i, ett land där hon saknar familj, nätverk och skydd. Ett land som idag präglas av allvarliga oroligheter, väpnade konflikter och en humanitär kris. Att skicka ett barn dit, utan sina föräldrar, är inte bara orimligt  det är direkt livsfarligt. Hur kan vi som samhälle rättfärdiga att ett barn rycks upp från sin trygga tillvaro och skickas till en plats där hennes liv och framtid hotas? Hur rimmar detta med principen om barnets bästa, som enligt både svensk lag och FN:s barnkonvention ska gå först i alla beslut som rör barn? Vi vädjar till er: se Nelia. Se barnet bakom beslutet. Se till hennes trygghet, hennes rättigheter och hennes framtid. Stoppa utvisningen. Låt Nelia stanna i Sverige 

Vart håller vår migrationspolitik på att ta vägen? När började vi utvisa svenska barn? Barn och ungdomar som har levt större delen av sina liv i Sverige och byggt upp en tillvaro här, utvisas! Visste du att Shaghayegh som 2024 tog studenten från naturprogrammet just nu är i den situationen? Nu riskerar Shaghayegh att utvisas till Iran. Ett land där kvinnors rättigheter inte  respekteras. Där det är farligt att vara kristen. Ett land där hon inte kan uttrycka sin identitet, tro, eller människosyn. Vi behöver din hjälp att påverka detta! Du kan göra skillnad genom att skriva under och sprida ordet vidare! Shaghayegh var 10 år när hon först kom till Sverige. Ett barn. Sedan hon flydde hit har hon kämpat sig fram och tog studenten från gymnasiet med goda betyg. Hon har alla sina nära släktingar och alla sina vänner här i Sverige. Hon har byggt upp ett helt liv och sina drömmar om att bli läkare här. Hon delar språket, värderingarna och kristendomen med majoritetsbefolkningen i Sverige. Det finns inga möjligheter för Shaghayegh att blomstra i Iran. Sverige har gjort henne gott och hon är en tillgång för Sverige. Det finns stor potential för att hon kan fortsätta bidra till det svenska samhället om vi bara ger henne chansen. Nu håller hennes framtidsplaner på berövas både henne och Sverige.  Lyssna på Shaghis berättelse! Skriv på!