Att behöva bära med sig mensskydd i väskan är lika orimligt som att behöva bära med sig toapapper.  Mensskydd på offentliga toaletter är inte en norm eller självklarhet, men det var inte heller kvinnlig rösträtt fram till 1921. Vårt samhälle kan inte stå still bara för att vi har det bättre nu än för 100 år sedan. Vi i Ung Vänster vill att gratis mensskydd ska bli verklighet. Därför vill vi att det ska finnas tillgängligt på toaletterna i Vimpeln, Storken och på Solkatten. ”Men hallå, vad ska killarna få då? Det är ju jätteorättvist.” När det plötsligt börjar forsa blod från deras könsorgan, har de självklart också rätt till gratis mensskydd. Skämt åsido, mens är ett fenomen som drabbar främst kvinnor och tjejer, så för att uppnå ett jämlikt samhälle behöver vi lyfta de grupper som har ett behov.  Din kompis behöver inte ett plåster när det är du som har skrapat knäet. Om vi kollar på en annan aspekt av vilka tillgångar vi har baserat på våra kön: Pissoarer! Vad har kvinnor fått när män har fått pissoarer (som dessutom är helt onödiga då även män borde vara kapabla att använda en vanlig toalett)? Glömde nästan nämna att män alltid har haft fundamentala rättigheter, men om de hellre skulle vilja ha ett antal bomullscylindrar så kanske vi kan diskutera ett byte (vilket ändå hade resulterat i gratis mensskydd för de som behöver). Vi med mens är också mästare på att gömma undan den, den existerar liksom knappt i den verkliga världen. Ni kanske tänker att gratis mensskydd hade missbrukats om det plötsligt fanns överallt. Jag tror missbruka är fel ord. Om några tonårspojkar tycker det är kul att vifta med tamponger så får de väl göra det tills trenden har dött och mens äntligen har blivit naturligt. Det finns inte något bättre sätt att avstigmatisera menstruationen än att helt enkelt låta den finnas i det offentliga rummet. Visst kan man knyckla ihop lite toapapper i trosorna men ”Jag älskar att blöda igenom när jag inte har råd med bindor.” är nog inte en särskilt populär mening. Toapapper funkar ju också för att torka händerna men ändå är många toaletter utrustade med pappershanddukar. Vi kräver inga parfymerade bindor med snirkliga motiv på förpackningarna, bara något som fungerar. Om vi har råd med toapapper på allmänna toaletter så har vi råd att minska klumpen i magen vi får  när vi har glömt mensskydd .

Det är en anrik gammal krog som funnits sedan 1989 och som har blivit unik. Den har blivit allas vardagsrum där människor mötts, lärt känna nya människor, en samlingsplats. Men det gäller ju inte bara BO, utan den pågående krogdöden som även drabbar andra pga människor som flyttar in i ett hus där en krog finns, har för stort inflytande att få den nerstängd. Nu är det nog! 

 Det är skandal att överviktiga / Obesitas måste bekosta sina mediciner själva - då det handlar om tusentalskronor i månaden för rätten att må bra och gå ned i vikt- Vi bör ha samma rätt som vilken sjukdom som helst att få det under högkostnadsskydd.  Fetma kostar sjukvården mer i omvårdnad och följdsjukdomar - och för tidig död. Nu finns ett läkemedel som hjälper men är för dyr för många att använda på grund av det inte finns med i högkostnadsskyddet.  Är det bara ett läkemedel för de rika ? för vanligt folk med övervikt/fetma över 30 bmi , har inte råd få dessa sprutor - där kostnadetna är mellan 2-5 tusen kronor i månaden och ibland mer.  Nu måste detta bli en förändring - det är att rädda liv. Skriv under för att vi ska ha rätten vara med i högkostnadsskyddet för dessa fetma läkemedel 

Det är viktigt eftersom inget barn ska behöva leva med rädsla eller tvingas träffa en förälder som barnet upplever som våldsam eller farlig. Tvång kan förvärra barnets rädsla, skapa psykisk stress och förstöra barnets tillit till vuxna och myndigheter. Samhällets främsta ansvar måste vara att skydda barn från våld inte att utsätta dem för ytterligare risk. Barn har rätt till trygghet, skydd och en barndom utan våld. Därför måste lagstiftningen skärpas och barnets säkerhet alltid sättas först. Barnens röst kommer alltid först.

Det här är viktigt eftersom alla barn och ungdomar har rätt att känna sig trygga när de går till och från skolan och under skoldagen. Ingen elev ska behöva känna rädsla för obehöriga personer eller vara orolig för att något ska hända på vägen hem. När elever känner sig otrygga påverkar det både deras vardag och deras familjer. Föräldrar och syskon ska också kunna känna sig trygga med att barnen kommer hem säkert. Därför vill vi att skolor och kommuner tar elevernas oro på allvar och gör mer för att förebygga farliga situationer. Vi vill skapa en tryggare skolmiljö där elever kan fokusera på skolan, umgås med sina vänner och gå hem utan rädsla. Trygghet i skolan ska vara en självklarhet, inte något vi ska behöva hoppas på.

Mohammed är en person som har bott i sverige större delar av sitt liv. Att utvisningshota honom är helt orimligt. Därför är det viktigt att vi går ihop och bevisar att detta är ett så tydligt fel. Mohammed har lärt sig svenska, tagit studenten, skaffat kommunalt jobb i Malmö stad och såklart blivit nominerad till kristallen för Sveriges bästa manliga huvudroll.

Svenska: Den 7 augusti 2026 fick vår familj skriftlig bekräftelse från den brittiska ambassaden i Stockholm om att Migrationsverket har satt den 20 augusti 2026 som sista datum för George att lämna Sverige. George är en 74-årig brittisk medborgare som har bott i Sverige i omkring 25 år. George har långt framskriden demens och omfattande vårdbehov. Han bor permanent på ett specialiserat demensboende och behöver omsorg dygnet runt.  Läkare har bedömt att en flytt till England kan få allvarliga konsekvenser för hans liv och hälsa. Att tvingas lämna sin familj, sitt hem och sin trygga vårdmiljö innebär stora medicinska, psykiska och praktiska risker för en person i Georges tillstånd. I ett av de medicinska utlåtandena skriver vården: "Det är bortom varje tvivel att tvinga honom till en flytt från nuvarande boende, det är en förkastlig handling utifrån humanistisk synvinkel och ett oförlåtligt fel utifrån hans medicinska tillstånd."  Vi vädjar om en human och verklighetsförankrad bedömning där George faktiska situation och medicinska behov får väga tyngst! Om du vill hjälpa George och vår familj ber vi dig att ta en minut av din tid och skriva under namninsamlingen. Du kan också följa Support George Mason – Urgent Legal Help in Sweden på Facebook för att få löpande information om Georges situation och se hur du kan stötta oss på fler sätt.  Tack för ditt stöd!  English: 🇬🇧 On August 7, 2026, our family received written confirmation from the British Embassy in Stockholm that the Swedish Migration Agency has set August 20, 2026, as the deadline for George to leave Sweden. George is a 74-year-old British citizen who has lived in Sweden for around 25 years. He has advanced dementia and extensive care needs. He lives permanently in a specialised dementia care facility and requires round-the-clock care. Doctors have assessed that a move to England could have serious consequences for his life and health. Being forced to leave his family, his home and his safe care environment poses significant medical, psychological and practical risks for a person in George’s condition. One of the medical statements from his healthcare providers says: ““There is no doubt whatsoever that forcing him to move from his current care facility would be a reprehensible act from a humanitarian perspective and an unforgivable mistake given his medical condition.”” We are appealing for a humane and reality-based assessment in which George’s actual circumstances and medical needs are given the greatest weight. If you would like to help George and our family, we ask you to take a minute of your time to sign the petition. You can also follow Support George Mason – Urgent Legal Help in Swedenon Facebook for ongoing updates about George’s situation and to see how you can support us in other ways. Thank you for your support!

Man kan tycka att det borde finnas tydligt beskrivet i Socialstyrelsens föreskrifter hur många anställda som behövs på en avd. med 10 äldre boende, för att de anställda ska kunna uppfylla den arbets-beskrivning de har. och efterleva den Nationella värdegrunden för äldreomsorgen, som b.la talar om att de äldre har rätt till egen tid med sin Kontaktperson 1 timme 1 gång i veckan, minst en utevistelse om dagen och minst en social aktivitet om dagen. Idag finns på de flesta äldreboenden inte någon möjlighet att uppfylla dessa krav. Hur gärna personalen än vill. Det finns heller inget skrivet om att en demens-avd ska ha högre bemanning än en somatisk- en avdelning där de boende är fysiskt sjuka men där intellektet fungerar som vanligt- . Vem som helst, tycker man, borde förstå att en demens avdelning kräver en högre bemanning. Där vistas ju människor som förutom fysiska problem ofta inte kan förstå sin omgivning längre eller kommunicera på ett adekvat sätt. Vi måste säga hur det är, alla vi som arbetar i Äldreomsorgen, och alla som själva tar del av den, och deras anhöriga, och  experterna; forskare i vård och livskvalite', sociologer, och läkare specialiserade på äldre.  Vi måste sätta ner foten och säga: Det här går inte längre. Det är helt oacceptabelt att det får se ut såhär idag och det måste få ett stopp! Var är facket och Skyddsombuden i denna beslutsordning? Ledningen, vare sig den är privat eller kommunal, har ju ekonomiska intressen att rätta sig efter och vill ju, i alla fall om det är ett privat boende, gå med vinst. Även de kommunala boendena har dock en budget som kommunen har avsatt att hålla sig till, och är den för liten så blir ju också naturligtvis bemanningen anpassad efter detta och för liten den med.  Hur har detta sätt att bemanna uppstått undrar jag? Det är som att säga att ledningen på ett sotar-företag ska säga hur många skorstenar som ska rengöras på en dag, utan att först ta reda på hur lång tid det tar, och fråga sotarna själva vad de anser att de hinner med under en dag. Företaget skulle inte fungera, för de skulle ju lova sina kunder service som inte kunde utföras på avtalad tid, eftersom sotarna inte hann med helt enkelt. Det blir ingen bra PR för ett företag. De måste ju se hur jobbet går till och anpassa sin personalstyrka efter det. -Vi har fem sotare anställda, och du kan få hjälp med din skorsten i början på nästa vecka tidigast, innan dess har vi fullbokat, är ju ofta ett svar man får i denna bransch, men i Äldreomsorgen, där delar man ut fina broschyrer till de som flyttar in och deras anhöriga där man lovar medbestämmande, aktiv fritid, utevistelse och personal som tar sig tid och lyssnar, utan att personalen har en chans att leva upp till detta. En grundbemanning på 2,5 personer på en avd med 10 demens-sjuka boende är ofta regel idag, och då ska man veta att flertalet demens-sjuka i stort sett uppfyller kraven för att få personlig assistans och alltså skulle ha det, om de inte var över 65 år. De 2, 5 personerna i personalen ska förutom att ge alla 10 boende medicin och frukost, sköta om dem och hjälpa dem med personlig omvårdnad, tvättning,  toalett-besök, påklädning och tandborstning, och matning när det behövs, dessutom sköta disk och iordningställa måltider, tvätta kläder, gå på möte med sjuksköterskan, tala med anhöriga, sköta sina ansvarsområden, beställa mat eller material till omvårdnad o.s.v. Dagen är full av grundläggande omvårdnad, och de 2,5 personerna gör vad de kan för att klara detta.  Att dessutom få ut de 10 boende som bor på avd och ge dem en social aktivitet varje dag,  är i stort sett omöjligt. Om detta måste vi prata! I dag, om en undersköterska påpekar för sin chef, att de inte har hunnit med det de skulle och att allt varit stressigt på dagen, så säger chefen i regel; -Ja, men ni var ju 2.5 personer, och det är ju grundbemanningen. Därmed är så att säga klagomålet avfärdat, och det finns inget mer att säga om saken. De hade ju grund-bemanningen uppfylld, och då har inte chefen gjort något fel. Detta måste vi belysa och få en förändring av! En grundbemanning ska aldrig få fast-ställas utan att de anställda, skyddsombud och expertis på området, har sagt sitt och fått sina krav hörsammade. Idag bestämmer alltså ledningen vad som ska vara grund-bemmaning på en avd, och skickar in uppgifter om detta till Social-styrelsen. Denna gör dock inget för att kontrollera om det är en rimlig uppskattning av personal-behovet, utan den kontrollen ska IVO göra. I praktiken så gör dock inte IVO det, utan de blandar sig i först om det uppstår direkta påtalade större problem på boendet. Arbetsmiljöverket borde också säga ifrån kan man tycka, men de har gång på gång avfärdat de 6:6-A-anmälningar som personal skickat in om stress och sjukdom orsakat av personalbrist på boenden. De sviker alltså personalen i äldreomsorgen vilket i sig är helt oförsvarligt, då undersköterskeyrket är det yrke som är värst drabbat av sjukskrivningar, såväl p.g.a fysiska skador och utslitning, som av utbrändhet och stress, och det alltså är rätt uppenbart att bemanningen är otillräcklig på deras arbetsplatser. Socialstyrelsen ska ta fram föreskrifter som tydligt säger hur bemanningen ska se ut på en avd, med t.ex 8,9 eller 10 boende och då också göra skillnad på om det är en demensavd. eller en somatisk avd. 

Som diakon möter jag människor när livet förändras. Jag möter människor som förlorat sin hälsa, sin ork och ibland också sin ekonomiska trygghet. Ingen människa ska behöva kämpa mot både sjukdom och ett system som är till för att ge stöd. Ett samhälle som värnar människovärdet måste också värna den som inte längre orkar bära sig själv. Därför startar jag denna namninsamling. Inte för att ställa människor mot varandra, utan för att verka för ett sjukförsäkringssystem som präglas av rättssäkerhet, medmänsklighet och tillit. Låt läkare bedöma sjukdom, låt varje profession utföra sitt uppdrag och låt den som är sjuk få den ersättning som sjukförsäkringen är avsedd att ge. Vår gemensamma trygghet ska finnas där när vi behöver den som mest.

Vårt krav: Vi kräver fler bussavgångar mellan kl. 18:00 och 00:00. Det ska vara enkelt att resa hållbart och prisvärt, även på kvällen. Skriv under för att visa att vi är många som vill ha en förändring!!!

Ingen ung ska behöva betala för att ta sig framåt. Varje dag behöver tusentals unga i Uppsala resa till skolan, fritidsaktiviteter, jobb, praktik och för att träffa familj och vänner. För många familjer är kostnaden för busskort en stor utgift, vilket gör att vissa unga tvingas stanna hemma eller tacka nej till viktiga möjligheter. Sommarlovsbiljetten var en start - nu vill vi att alla unga ska ha samma chans att ta sig dit de behöver resten av året också. Andra kommuner i Sverige har gjort det - varför ska Uppsala vara sämre?  Gratis kollektivtrafik för unga skulle: • Ge alla unga lika möjligheter att ta sig till skola, jobb och fritidsaktiviteter. • Minska den ekonomiska pressen för familjer. • Göra det lättare för fler att ta, praktik och extrajobb. • Få fler att välja bussen istället för bilen, vilket är bättre för miljön. • Ge unga större frihet och möjlighet att vara delaktiga i samhället. Genom att skriva under visar du att du vill att Region Uppsala satsar på unga och gör kollektivtrafiken mer rättvis. Skriv under och hjälp oss visa att ingen ung ska behöva betala för att ta sig framåt.

Oskarslund ska vara en plats där människor får leva sina sista år med trygghet, värdighet och respekt. Anhöriga ska kunna känna förtroende när de lämnar sina närstående i verksamhetens omsorg, och personal ska ha en arbetsmiljö som gör det möjligt att ge den vård och omsorg som de äldre har rätt till. Under en längre tid har det framförts återkommande kritik mot verksamheten från både anhöriga, personal och tidigare medarbetare. Medierapportering om allvarliga händelser har dessutom förstärkt oron och skadat förtroendet för verksamheten. Vi menar att Oskarslund behöver ett ledarskap som bygger på öppenhet, ansvarstagande, respekt och samarbete. När förtroendet för en verksamhet har skadats krävs tydliga åtgärder för att kunna bygga upp det igen. Detta upprop handlar inte om att peka ut enskilda personer. Det handlar om att säkerställa att Oskarslund blir ett vårdboende där omsorgstagare får den trygghet och värdighet de förtjänar, där anhöriga känner sig delaktiga och där personal kan utföra sitt arbete under goda förutsättningar. Vi skriver under detta upprop för att vi tror att förändring är möjlig – och för att våra äldre förtjänar det bästa.