Mitt bland oss fanns en kille som spred värme, skratt och hopp.  Matyas – en omtänksam, ödmjuk och ambitiös ungdom som alltid ställt upp för andra. Han hjälpte sina klasskamrater, deltog i scouterna och drömde om att bli läkare, för att rädda liv och ge människor trygghet och hopp. Men en dag förändrades allt.  Polisen kom till skolan.  Mitt under lektionen – inför elever och lärare – förde de bort Matyas som om han vore en brottsling.  En pojke som aldrig gjort något fel. En pojke som älskat sitt liv här, som kallat Sverige sitt hem, som drömt om framtiden. Bakom honom står en familj som kämpar i tysthet, men med ett hjärta större än livet självt. Aram, hans lillebror, är en lika målmedveten och kärleksfull kille. Han bär alltid ett leende, oavsett hur tufft livet blir. Han drömmer om att bli fotbollsproffs, inte bara för att spela – utan för att göra sin familj stolt. Trots oron som hemsöker familjen, sköter han sina studier med disciplin och glöd, och visar varje dag vilken kraft hoppet kan ge. Maryam, bara 11 år gammal, kom till Sverige som en liten flicka – bara två år. Hon har vuxit upp här, lärt sig språket, gått i svensk skola, skrattat med svenska vänner. Hon känner inget annat land, ingen annan trygghet. Hon frågar ibland sin mamma varför folk säger att hon inte får stanna – för för henne är Sverige hennes enda hem. Waseem, den äldsta sonen, bär mycket på sina axlar. Han vill inget hellre än att få avsluta sina studier, börja arbeta och bidra till samhället som han älskar. Han bär ett lugn, en mognad och en vilja att ta ansvar – men inombords finns också oron för sina småsyskon och rädslan att familjen ska splittras. Och mitt i allt detta står deras sjuka mamma, som trots sin svaga hälsa försöker hålla sig stark. Hon kämpar varje dag för att ge sina barn hopp, kärlek och trygghet – trots att hennes hjärta brister av oro.  Men Migrationsverket vägrar lyssna. De ser inte människorna bakom besluten. De ser inte modet, värmen, drömmarna – bara papper och regler. Det här handlar inte längre om ett beslut. Det handlar om mänsklighet. Om ett barns framtid, en mammas kärlek, en familjs liv.  🕊️ Vi vägrar stå tysta. Vi vägrar låta ännu en familj slitas isär.  ✍️ Skriv under – för Matyas, för Aram, för Maryam, för Waseem, för deras mamma, och för medmänskligheten. För att visa att Sverige fortfarande har ett hjärta. ❤️

Varför är det viktigt? 1. För att människor dör just nu I Iran dödas, fängslas och torteras människor för att de utövar grundläggande rättigheter: att tala fritt och demonstrera fredligt. Ungdomar skjuts på gatorna. Kvinnor och flickor fängslas för att de kräver frihet. Barn och etniska minoriteter som kurder och balucher utsätts för oproportionerligt våld. Att inte agera innebär att acceptera detta. 2. För att mänskliga rättigheter är universella Yttrandefrihet, demonstrationsrätt och skydd för barn och minoriteter gäller inte bara i Sverige. De är universella rättigheter som skyddas av internationell rätt. Om de bara försvaras i ord – eller bara inom våra egna gränser – förlorar de sitt värde. 3. För att tystnad och passivitet möjliggör övergrepp När omvärlden nöjer sig med att ”uttrycka oro” utan att agera, ger det förtryckande regimer utrymme att fortsätta. Historien visar att internationellt tryck, diplomatisk isolering och rättsligt ansvar kan rädda liv. 4. För att Sverige har ett ansvar Sverige säger sig stå upp för mänskliga rättigheter. Då måste dessa principer också styra vår utrikespolitik i handling – även när det är politiskt obekvämt. Annars reduceras de till tomma ord. 5. För att vi kan göra skillnad När människor i fria samhällen använder sina röster, kräver ansvar av sina makthavare och agerar solidariskt, bryts tystnaden. Att skriva under, dela och kräva handling är ett sätt att skydda dem som just nu inte kan göra sina röster hörda.

Otniel har fått besked att han blivit utvisad, han har bott här sen han va 8 år, vi har 4 gemensamma barn, var av vår dotter är 3 månader. Migrationsverket anser inte att det är tillräckliga skäl för att han ska få stanna i Sverige, han har jobbat och tjänat mycket pengar och betal skatt, just nu utbildar han sig för att kunna gå vidare och bli egenföretagare inom VVS branschen.  För våra barns skull, är det jätte viktigt att Otniel får stanna. 

Priset på bussbiljetter bara höjs och höjs och vi unga behöver billigare (helst gratis) kollektivtrafik! Det ska inte vara en lyx att ta bussen till fotbollsträningen, skolan eller jobbet. I en stor stad som Umeå ska det vara en självklar rättighet att kunna ta sig mellan olika stadsdelar. Förutom detta är det också bra för klimatet med minskat bilberoende. Vår kommun har tidigare pratat om att satsa på kollektivtrafik och nyligen har man pratat om att introducera spårvagn för minskad bilanvändning. Men det enklaste sättet för både arbetare, barnfamiljer och ensamstående är att ge oss billigare priser på bussbiljetter! Ett månadskort för barn 7-19 år kostar idag 400 kr, vilket är en tredjedel av CSN. Efter du fyller 20 eller är student höjs priset till 530 kr. Hur många studenter har råd med det? Hur många pensionärer har råd med det? Nu ska priserna i Ultra-appen höjas igen och allt fler kommer välja bort bussen. Vi vet att nolltaxa, alltså att göra kollektivtrafiken gratis med hjälp av skattemedel, funkar. Det har städer och länder som Tallinn, Luxemburg och Malta bevisat. Om ni politiker inte vill göra bussen gratis än, sänk i så fall priserna! Vi har inte råd!

Detta är bakgrunden till kampanjen – varför vi kräver förändring nu. På loppet av tio dagar har fyra kvinnor mördats i Sverige. Det senaste mordet skedde för mindre än ett dygn sedan. Polisen kan inte gå med oss på gatorna. De kan inte sitta i våra hem. De kan inte skydda oss förrän något redan har hänt, om man överhuvudtaget överlever. Jag är en av de kvinnor som fallit offer för mäns våld. Jag har levt med skyddad identitet, medan min förövare har kunnat röra sig fritt i samhället och hunnit skada fler efter mig. Vi kvinnor tvingas gömma oss. Gärningsmän går fria. Det är ett faktum. När våldsamma gärningsmän: • släpps ut för tidigt • döms till låga straff • tillåts återfalla trots känd risk  är det inte enskilda misstag. DET ÄR ETT SYSTEMFEL. Samma förövare hinner skada flera. Nya kvinnor och barn drabbas. Och gång på gång visar det sig att rättssystemet inte förmår skydda i tid. Trots detta är det kvinnan som: • uppmanas att vara försiktig • förväntas ändra sitt beteende • får ta ansvar för sin egen säkerhet utan att ges några lagliga verktyg att faktiskt skydda sig med. I Sverige sägs vi ha rätt till nödvärn, men i praktiken bara om vi råkar ha något till hands i exakt rätt ögonblick. Att i förväg bära ett proportionerligt, icke-dödligt självförsvarsredskap är i dag förbjudet En kvinna som försvarar sig riskerar därför att själv kriminaliseras, medan gärningsmannen ofta redan haft flera chanser. Staten har våldsmonopol just för att skydda medborgarna. Men när skyddet uteblir, när varningar ignoreras, när kontaktförbud inte följs upp och när straffen inte står i proportion till risken – då har staten brutit sitt samhällskontrakt. Detta är ett juridiskt och moraliskt hyckleri. Detta är viktigt eftersom kvinnor i dag lever med ett dubbelt svek. Först när rättssystemet misslyckas med att skydda kvinnor och barn från våldsamma män som släpps ut för tidigt eller återfaller trots känd risk. Därefter när samma system förbjuder kvinnor att bära något som kan hjälpa dem att försvara sina liv och riskerar att kriminalisera kvinnor som försvarar sig om de använder något att försvara sig med. Globalt dödas en kvinna eller flicka var tionde minut av mäns våld. I Sverige ser vi samma mönster: samma gärningsmän hinner skada flera, medan kvinnor uppmanas att vara försiktiga utan att ges verkliga möjligheter till skydd. Rätten till liv och trygghet måste väga tyngre än rädslan för att erkänna att systemet brister. Ett samhälle som inte kan skydda i tid kan inte heller förbjuda människor att skydda sig själva. Detta handlar inte om att skapa mer våld, utan om att förhindra att fler liv går förlorade. Våra krav Därför kräver vi att Sverige senast under 2026: 1. Erkänner statens ansvar när skyddet brister vid upprepade återfall, tidig frigivning och låga straff för våldsbrott. 2. Förtydligar nödvärnslagstiftningen  så att kvinnor inte riskerar att kriminaliseras för att ha försvarat sina liv eller försökt överleva ett våldsamt angrepp. 3. Möjliggör lagligt, proportionerligt och icke-dödligt självförsvar när staten inte kan garantera omedelbar fysisk trygghet. 4. Gör icke-dödliga självförsvarsredskap lagliga att bära i förebyggande syfte,  såsom personliga skyddsredskap utan projektiler, avsedda för nödvärn – inte för våld. 5. Erkänner kvinnors rätt till förebyggande självskydd i de situationer där samhället inte kan skydda i tid. Detta handlar inte om att beväpna samhället. Det handlar om överlevnad – inte våld. Att förbjuda kvinnor att bära något för att skydda sig, samtidigt som våldet eskalerar och gärningsmän går fria, är att lämna oss försvarslösa. Staten måste stå bakom oss. Inte efteråt. Nu.

Under våren har en återkommande retorik etablerats i svensk offentlighet där trauma, kronisk smärta och psykisk skada beskrivs som överdrivet, kulturellt betingat, moraliskt klandervärt eller rent av samhällsskadligt. Detta sker trots omfattande vetenskaplig evidens om trauma, neuropati och långvarig smärta – och samtidigt som patienter i Sverige systematiskt nekas adekvat behandling. Vi som undertecknar detta upprop kräver att svensk vård, förvaltning och samhällsdebatt förhåller sig till etablerad medicinsk och psykologisk kunskap – och upphör med retorik som bagatelliserar eller misstänkliggör mänskligt lidande.

Den här familjen är våra fd grannar och för alltid våra vänner. Jag vill att de stannar här och fortsätta vara en del av Sverige! Sverige är hemma för dem alla och särskilt för Gaby - nu har de fått avslag på beslut från Migrationsdomstolen efter över ett års handläggningstid när de överklagade Migrationsverkets beslut om utvisning till El Salvador, där Jonathan och Silvia är födda. Gaby är 8 år och född i Sverige. Hon tränar innebandy, handboll och dans i Forsbacka. I Gävle tränar hon roller derby med Gävle Roller Derby ihop Edda och flera andra barn. Hon går även på musikaktivitet hos Kulturskolan i Gävle. Familjen är aktiva inom Svenska kyrkan och där går Gaby på miniorerna samt sjunger i luciatåget. Nu måste vi hjälpa dem! Dessutom är Gaby min dotters bästa vän - hur berättar man för sitt barn att din bästis ska utvisas och måste lämna landet? Hur gör man det när dem har gjort allt rätt och är goda människor? Snälla skriv under för att Gaby och hennes båda föräldrar ska få slippa utvisning til El Salvador och få stanna i Forsbacka, Sverige och få fortsätta med sina liv ihop med oss alla! Vill du hjälpa till med något? Hör av dig till mig Emma Eldevåg eller Jonathan Perez.

1. Det är en förlust för det svenska samhället ​När vi utvisar människor som redan arbetar och betalar skatt förlorar Sverige viktig kompetens och arbetskraft. Det drabbar arbetsgivare som satsat på sin personal och det innebär förlorade skatteintäkter som annars skulle gått till skola, vård och omsorg. ​2. Det splittrar liv och skapar mänskligt lidande ​Att tvingas lämna ett land där man har byggt upp ett hem, skaffat vänner och kanske bildat familj är ett enormt trauma. Det är djupt omänskligt att rycka upp människor som har gjort allt rätt, följt lagar och blivit en del av vår gemenskap, bara för att skicka dem till en plats där de inte längre har något. ​3. Det skapar otrygghet och sänker moralen ​Ett rättssäkert system bör belöna integration. När de som kämpar och etablerar sig ändå utvisas, skapar det en känsla av hopplöshet och otrygghet – inte bara för de drabbade, utan även för grannar, kollegor och vänner som ser orättvisan ske på nära håll.

Sjukvården i Sverige brottas med brist på sjukvårdpersonal, speciellt sjuksköterskor och läkare. I Socialstyrelsens rapport från 2022 uppgav samtliga regioner att de hade brist på både läkare med specialistkompetens och specialistsjuksköterskor; ffa inom intensivvård, operation, psykiatri och barn och unga. SCB har beräknat att efterfrågan på specialistsjuksköterskor beräknas öka med 25% fram till år 2035. erfarenhet och utbildning inom vårdsektorn.Tillgång på specialistsjuksköterskor är även en yrkesgrupp som utbildnings- och integrationsminister Simona Mohamsson lyft fram som en prioriterad grupp när det gäller att rekrytera personer med spetskompetens till Sverige.  Det medför en stor frustration när vi i vården ser hur Sverige numera behandlar invandrare med 

Zahra jobbar på Södersjukhuset i Stockholm och beskrivs av sina kollegor som en av de mest erfarna operationssjuksköterskorna på hela sjukhuset. Under pandemin hyllades hon som en hjälte. Nu ska hon utvisas. Zahra kom tillsammans med man och barn till Sverige som politiska flyktingar från Iran för tio år sedan. De har lärt sig svenska, jobbat, burit välfärden på sina axlar och gjort allting rätt. Det är ovärdigt att vi behandlar människor som flytt förföljelse och förtryck på det här sättet.

• Värdighetsgarantin: Det handlar om våra äldres mänskliga värdighet. Grundläggande behov som renlighet, näringsintag och social kontakt får inte äventyras. Att inte ha tid att hjälpa någon upp ur sängen eller att sakna matvaror är ett brott mot den värdighetsgaranti kommunen ska stå för. • Arbetsmiljö och kvalitet: En ohållbar arbetsmiljö med oersatt tid och extrem stress leder till personalflykt – som jag själv vittnar om. Detta försämrar kontinuiteten och kvaliteten på vården ytterligare. Om systemet inte fungerar kommer personalen inte att stanna, och de äldre blir lidande. • Samhällsansvar: De äldre som byggt upp vårt samhälle förtjänar att bli omhändertagna med respekt. Att säkerställa att hemtjänsten har rätt förutsättningar är ett grundläggande samhällsansvar och en investering i en human välfärd.

Vi behöver uppmärksamma att människor som bor i Sverige och lever här med familj och vänner blir utvisade! STOPPA UTVISNINGARNA!!!!!