Nu har det svenska folket fått nog med dessa orimliga skenande elpriserna, där närmare 70% av kostnaderna är rena avgifter, där vi också helt plötsligt börja straffas med effektavgifter!  Vi kan inte ha en rimlig framtid med detta, att folk riskerar att gå i konkurs eller riskerar att frysa pga skenade elpriser och avgifter!  Effetkavgifter är endast ett bevis på ett enormt misslyckande kring elmarknaden. Där du som en vanlig arbetande medborgare ska få ta denna smäll! Medans vinster strömmar i Elbolagen, så ska vi frysa och sova med ont i magen vad nästa elräkning ska visa. Detta har försiggått år efter år, NU FÅR DET VARA NOG

Saveena har vuxit upp i Sverige. Hon kan varken läsa eller skriva Sinhala, språket som talas i Sri Lanka, och har ingen kunskap om landet som familjen riskerar att utvisas till. Alla hennes vänner och hela hennes skolgång finns i Sverige. Det är här hon känner sig trygg och har byggt sitt liv. En framtid utanför Sverige är svår för henne att föreställa sig. Att utvisa Saveena skulle innebära att hon förlorar allt som är viktigt, skola och nära relationer. Hennes rätt som barn och rätt till familjeliv måste tas på allvar. Det handlar inte bara om Saveena, utan om hur Sverige värnar om människor som växer upp här. Ett samhälle som står för utbildning, integration och mänskliga rättigheter måste också låta barn få stanna där deras hem och familj finns.

Eftersom hon har bott i Sverige i 12 år och väntat på ett medborgarskap i över 4 år tycker vi, hennes vänner att hon ska få stanna.  Låt Roua stanna!

BARN SKA INTE ÖVERLEVA BARNDOMEN. DE SKA FÅ LEVA DEN.. Varje dag lever barn i Sverige i otrygghet. Barn som bär på rädsla, ensamhet och ansvar som inget barn ska behöva bära. Barn som hoppas att någon ska se, förstå och agera - innan det är för sent. När ett barn far illa påverkas hela livet. När ett barn inte blir lyssnat på sviker vi som samhälle. Barn kan inte själva förändra sin situation. De är beroende av att vuxna ser, vågar agera och tar sitt ansvar. Vi vägrar acceptera att barn faller mellan myndigheter, system och beslut. Vi vägrar acceptera att signaler missas och att barns berättelser ifrågasätts eller tystas. Barn har rätt till trygghet. Barn har rätt att bli trodda. Barn har rätt till skydd – varje gång. Vi kräver att Sverige stärker skyddet för barn, säkerställer att barns röster tas på allvar och att ansvar tas när barn far illa. Samverkan mellan myndigheter måste fungera, kunskap måste öka och barns bästa måste alltid komma först - inte i ord, utan i handling. Detta är inte en politisk fråga. Detta är en medmänsklig skyldighet. När du skriver under står du upp för barn som inte själva kan göra sina röster hörda. Du visar att deras liv, trygghet och framtid är vårt gemensamma ansvar. Barnen har väntat länge nog. Sverige måste agera nu. För när det är försent då är det försent. 

Tabitha, världens snällaste tjej på 19 år, har kommit in i samhället i Sverige, och räknar det som sitt hem. Hon har hela sin familj här och massa vänner. Hon har lyckats oerhört bra i skolan och har t ex lärt sig svenska snabbt. Hon är, efter sommaren, redo att börja utbilda sig till undersköterska och så småningom sjuksköterska. Hon skulle aldrig klara sig själv i Uganda, där hon inte känner någon. Hon måste få stanna här hos oss i Sverige!

Varje år genomför Sveriges kommuner tusentals barnavårdsutredningar. Dessa utredningar avgör om barn ska omhändertas, separeras från sina föräldrar eller få stanna hemma. Det är bland de mest ingripande beslut en myndighet kan fatta. Men det finns inga bindande regler för hur utredningarna ska genomföras. Varför? Inte för att lagarna är felaktiga – utan för att det saknas bindande krav på hur utredningarna ska genomföras. Den dominerande utredningsmetoden BBIC används av samtliga kommuner – men styrs genom privaträttsliga licensavtal, inte genom lag eller förordning. Socialstyrelsen kan ensidigt ändra metodens innehåll utan riksdagsbeslut, utan remissförfarande, utan normkontroll. Samtidigt säger Socialstyrelsen själv att BBIC "är således ingen utrednings- eller behandlingsmetod". Vad ska då styra hur utredningarna faktiskt genomförs? Det är skillnaden mellan formell rättssäkerhet (lagen finns) och materiell rättssäkerhet (lagen efterlevs). Sverige har det första. Vi saknar det andra. I praktiken genomförs utredningar ofta som standardiserade enkäter – inte som faktiska utredningar som klargör vad som hänt. Vanliga metodfel: • "Hur före om" – handläggningen utgår från att våld förekommit innan detta är utrett • Definitorisk glidning – "höjd röst" blir till "psykiskt våld" utan konkretisering • Bristande källkritik – en enskild uppgift bär beslutet medan andra källor utelämnas • Hypoteslåsning – alternativa förklaringar prövas aldrig Samtidigt saknas krav på att handläggare ska kunna grundläggande juridik. De som utreder familjer behöver inte förstå rättssäkerhetens grundprinciper – objektivitet, proportionalitet, rätten att bli hörd. JO har vid upprepade tillfällen kritiserat socialtjänstens bristande objektivitet och kompetens. Resultatet ser vi i fall som Lilla hjärtat och Fallet Adam: barn som far illa av systemet som skulle skydda dem. Familjer som splittras på bristfälliga underlag. Vi kräver konkreta förändringar: • Formalisera BBIC genom förordning – utredningsmetodik ska styras av lag, inte privaträttsliga avtal • Bindande kompetenskrav – handläggare ska ha dokumenterad utbildning i juridik och utredningsmetodik • Utredningsplaner ska kommuniceras i förväg – berörda ska kunna lämna synpunkter innan utredningen inleds • Transparens – utredningar ska innehålla uppgifter om handläggarens kompetens och nedlagd tid • Kommunal revision med särskilt uppdrag – att granska om socialtjänsten faktiskt utreder, inte bara kartlägger Vad du kan göra: 1. Skriv under detta upprop 2. Kontakta förtroendevalda i din kommun – särskilt ledamöter i socialnämnden. Kontaktuppgifter finns via Troman Publik: https://[kommun].tromanpublik.se (ersätt [kommun] med din kommuns namn) 3. Kontakta dina riksdagsledamöter – kräv att frågan lyfts i socialutskottet 4. Dela uppropet – använd #RättssäkerBarnavård Vi har lagar som skyddar barn. Nu behöver vi regler som säkerställer att lagarna följs.

Barnets rätt till sin mamma kräver sanning – inte felaktiga journalanteckningar! Bakgrund Just nu pågår ett djupt orättfärdigt svek mot ett barn och hans mamma. Dominojouren har följt fallet med Malin (känt från Uppdrag Granskning) där en felaktig journalanteckning från en förlossning har raserat en hel familj. Trots att anteckningen om en "intellektuell funktionsnedsättning" visat sig vara helt felaktig, trots att vården bett om ursäkt och trots att nya tester bevisar att diagnosen inte finns så får inte Malin och hennes son återförenas. Barnet får bara träffa sin mamma tre timmar i veckan. Detta är inte bara ett enskilt misstag. Det är ett systemfel som hotar rättssäkerheten för alla föräldrar och barn i Sverige. När felaktiga etiketter väger tyngre än sanningen, verklig anknytning och forskning då har vårt skyddsnät gått sönder. Varför är din underskrift avgörande? Många frågar sig vad en namninsamling kan göra. Svaret är: Allt. Detta är det nästa avgörande steget i vår strategi. Genom att samla tusentals röster skapar vi ett politiskt tryck som socialtjänsten och domstolarna inte kan ignorera. Din underskrift är ett krav på att: Systemet måste börja lyssna på nya fakta. Beslutsfattare måste ställas till svars för när de vägrar rätta sina misstag. Lagstiftningen kring journalrättelse måste skärpas så att felaktiga etiketter inte kan förfölja en människa genom hela livet.

Angående förslag om avveckling av Vigelsjö gårds förskola: Barn- och skolnämndens förslag om avveckling av Vigelsjö gårds förskola väcker allvarliga frågor kring hur Norrtälje kommun lever upp till sina skyldigheter enligt Barnkonventionen, Skollagen och Läroplanen för förskolan (Lpfö 18). Barnkonventionen, som är svensk lag, slår fast att barnets bästa ska vara en primär utgångspunkt vid alla beslut som rör barn (artikel 3). Vidare har varje barn rätt till utveckling, hälsa och utbildning som tar hänsyn till individuella behov (artiklarna 6, 23 och 28). Dessa principer är även tydligt införlivade i Skollagen. Det föreslagna beslutet motiveras med att en avveckling skulle skapa bättre pedagogiska förutsättningar och arbetsmiljö. Samtidigt saknas dokumenterad utredning som visar att den pedagogiska verksamheten eller arbetsmiljön vid Vigelsjö gårds förskola brister. Avsaknaden av en barnkonsekvensanalys strider mot kommunens ansvar att säkerställa att beslut fattas på saklig grund och med barnets bästa i fokus. Enligt Skollagen (1 kap. 4–5 §§) ska utbildningen vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet samt anpassas efter barns olika förutsättningar. Likvärdig utbildning innebär inte likformighet, utan att varje barn ges förutsättningar att lyckas utifrån sina behov (1 kap. 9 §). För många barn, särskilt barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar eller hög känslighet för stora och röriga miljöer, är små barngrupper, kontinuitet i personal och lugna lärmiljöer avgörande. Läroplanen för förskolan (Lpfö 18) betonar vikten av trygghet, omsorg, kontinuitet och anpassade lärmiljöer samt att barn i behov av särskilt stöd ska ges det stöd som deras situation kräver. Vigelsjö gårds förskola uppfyller i dag dessa kriterier genom sin begränsade storlek, stabila personalgrupp och sin pedagogiska miljö med nära tillgång till natur, vilket också ligger i linje med läroplanens skrivningar om utemiljöns betydelse för barns hälsa och lärande. En avveckling av Vigelsjö gårds förskola innebär i praktiken att dessa barn, som behöver en miljö utan buller från trafik och kringliggande verksamheter, placeras i större förskolor där man redan har utmaningar med barngruppernas storlek, personaltäthet och -omsättning samt icke ändamålsenliga lokaler. Detta riskerar att försämra både kvalitet och arbetsmiljö i flera förskolor samtidigt, vilket strider mot Skollagens krav på trygghet och en god utbildningsmiljö (8 kap. 2–3 §§). Det är även av vikt att beakta Barnkonventionens artikel 12, som fastslår barns rätt att komma till tals i frågor som rör dem. Barnens perspektiv och upplevelser inför ett eventuellt byte från nuvarande verksamhet har inte presenterats som en faktor man tagit i beaktande under processen med förslaget. Mot bakgrund av ovanstående uppmanas Barn- och skolnämnden att: 1. avstå från beslut om avveckling tills en grundlig barnkonsekvensanalys genomförts, 2. redovisa hur förslaget är förenligt med Barnkonventionen, Skollagen och Lpfö 18, samt 3. säkerställa att kommunen även fortsättningsvis kan erbjuda reella alternativ inom förskolan för barn med olika behov. Beslut som rör förskoleverksamhet får inte reduceras till att enbart innefatta ekonomiska överväganden. Kommunen har ett lagstadgat ansvar att säkerställa barns rätt till trygghet, utveckling och likvärdig utbildning.

För Zaina är Sverige hennes hem. Det är här hon har vuxit upp, gått i skola och skapat sin framtid . En utvisning skulle innebära att hon rycks bort från sin familj, sitt sociala nätverk och allt hon har byggt upp under många åt. Att ändå utvisa henne - trots att hela hennes familj har beviljats rätt att stanna är ett oproportionerligt beslut som strider mot principen om rätten till familjeliv.  Detta handlar inte bara om Zaina utan om hur Sverige behandlar människor. Ett samhälle som väntar utbildning, integration och mänskliga rättigheter måste också låta människor stanna här där deras hem och familj finns.

Med aktuell kunskap kan man undvika konflikt och stökiga situationer i klassrummet. Detta ger både bättre studiero, och ökad förståelse.  God NPF-kunskap är en proaktiv insats som både sparar tid, pengar och lidande. Insatsen går även hand i hand med SoL och övriga lagverk som ingår i Elevhälsan. 

Lärare och elever vittnar om otrygghet, grövre trakasserier och negativa kommentarer om hbtqi-personer i skolan. Rädda Barnens Ungdomsförbund publicerade nyligen rapporten “Inte för ung för att vara mig själv – röster om att vara barn och hbtqi”, där ungdomar vittnar om en utbredd otrygghet i skolan. De beskriver hur trakasserier och mobbning kopplade till hbtqi-identitet har blivit grövre de senaste åren, samt en låg tillit till att vuxna i skolan faktiskt ingriper. Liknande erfarenheter lyfts även i MUCF:s rapport från 2024, som visar att elever möter lärare som förhåller sig passiva eller förminskande vid kränkningar, eller behandlar hbtqi-personers rättigheter som en åsiktsfråga. Fackförbundet Sveriges Lärare visar i en undersökning från förra året att var tredje mellanstadielärare och fyra av tio högstadielärare varje vecka hör negativa kommentarer om hbtqi-personer. I projektet Vi finns överallt - hbtqi på schemat! arbetar RFSL Stockholm för att öka unga hbtqi-personers trygghet i skolan genom att utveckla både kunskaper om, och representation av hbtqi i skolan - med fokus på undervisning.  Detta gör vi genom ett helt nytt, ämnesintegrerat material om hbtqi som bygger på ungdomars och lärares erfarenheter, de som med levd erfarenhet kan berätta och vittna om vad som blir relevant att fokusera på. Under projektet har vi träffat lärare från olika högstadie- och gymnasieskolor som vittnar om stora utmaningar i skolan när det gäller att prata om ämnen som riskerar att skapa konflikter i klassrummet - där hbtqi understryks. Några exempel på utmaningar är: oro för vårdnadshavares reaktioner, brist på kunskap och tid, otydliga styrdokument, osäkerhet kring både den egna kunskapen och reaktioner i klassrummet, bristande stöd från skolledning och motstånd från elever. För att göra skolan tryggare behöver vi inte hårdare tag mot problem i skolan. Vi behöver mjukare tag i klassrummet som skapar mer utrymme för de svåra samtalen. Lärare ska få kompetens och stöd att hantera konflikter och leda strukturerade samtal där olika, även polariserade, åsikter möts som en del av lärandet. Det ska ske med respekt för allas lika värde – inte enbart behandlas som ett ordningsproblem. Det är ett politiskt ansvar. Skriv under namninsamlingen och kräv att regeringen agerar för en tryggare skola för alla. En skola där lärarna har resurserna de behöver! Namninsamlingen är öppen till och med valdagen, den 13 september 2026. Lovise Brade, förbundsordförande RFSL Elias Fjellander, förbundsordförande RFSL Ungdom Jennie Graflund, ordförande RFSL Stockholm

Våra barn med grava funktionsnedsättningar behöver föräldrar som orkar i längden. Vi ska inte behöva ta kontakt med jurist för att hävda vår rätt till avlastning, vi ska inte behöva söka förhandsbesked om LSS-insatser i andra kommuner för att kunna flytta dit vi får hjälp. Våra barn ska inte behöva omplaceras i jourhem då föräldrarna inte längre orkar.