Vi kräver att ansvar utkrävs när myndighetspersoner agerar bortom lagens gränser. Vi kräver en Lex Adam – en ny lag som innebär: • Att socialtjänsten måste anlita oberoende experter i barnavårdsutredningar (t.ex. psykologer, beteendevetare, jurister, traumaspecialister). • Att varje utredning granskas av en oberoende part som inte är en del av socialtjänsten/socialnämnden och med spetskompetens att göra sådana granskningar. • Att politiker i socialnämnder får rätt till en andra bedömning i känsliga ärenden. Det handlar om att skydda barn, återupprätta förtroendet för socialtjänsten och säkerställa att ingen familj någonsin ska behöva gå igenom det Adam och hans pappa har utsatts för. Skriv under för att kräva en Lex Adam. För rättssäkerhet. För barnets bästa. För demokratin. Se Uppdrag gransknings reportage Adam och övergreppen | SVT Play: Uppdrag granskning: Adam och övergreppen | SVT Play Fler länkar som handlar om fallet Adam: Pappan om den svidande kritiken mot hanteringen av Adam-fallet: ”Upprättelse” | SVT Nyheter Pappan efter granskningen av fallet Adam: ”Jag är rentvådd på riktigt” – HD S i Helsingborg efterlyser ny lag: ”lex Adam” – HDhttps://www.svtplay.se/uppdrag-granskning-adam-och-overgreppen Använd gärna hashtag #inte1barntill när du gör inlägg som handlar om samhällets utsatta barn. 

Svenska folket behöver se en film som humaniserar palestinier. Palestinier är också människor med drömmar om trygghet och kärlek. 

Med stöd från en ledsagare kan den som är synskadad röra sig i samhället och fortsätta vara socialt och fysiskt aktiv. Problemet är att de lagar som reglerar ledsagning har tolkats om och tillämpas allt snävare av våra kommuner.   Effekten är att synskadade idag inte får möjlighet att komma ut för en promenad, inte kan ta sig till köpcentret för att handla och föräldrar kan inte ta med barnen ut i lekparken. I förlängningen är detta ett hot mot både hälsa och delaktighet för alla som drabbas. Det är inte värdigt Sverige som välfärdsland.  Personer med funktionsnedsättning måste kunna lita på samhällets stöd och ha rätt till ett aktivt liv på sina egna villkor. Därför uppmanar vi regeringen och särskilt socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall att bana väg för ny lagstiftning och rädda en fungerande ledsagning. 

Uppropet startades av kvinnor – men det här är ett gemensamt rop på rättvisa.  Vi är kvinnor, män, icke-binära, unga och gamla – och vi står enade.  För mänskliga rättigheter. För livet. För Palestina. Vi är inte bundna till något parti eller någon religion. Vi är förenade i vår vädjan:  🔹 Lyft våra röster.  🔹 Lyft verkligheten i Gaza. ❗ Det här är inte ett krig – det är ett folkmord Det som pågår i Palestina är inte ett krig mellan två jämnstarka parter. Det är ett pågående folkmord, en systematisk etnisk rensning, där kvinnor och barn är de främsta måltavlorna. Gazabor tvingas föda barn utan bedövning. Barn amputeras utan smärtlindring. Familjer utplånas. Föräldrar samlar ihop sina barns kvarlevor i plastpåsar. Sjukvårdssystemet i Gaza är på gränsen till kollaps. Al-Awda Hospital, det sista fungerande sjukhuset i norra Gaza, tvingades stänga den 29 maj 2025 efter upprepade attacker och belägring. 📢 Internationella organ är tydliga Internationella domstolen i Haag, FN:s undersökningskommission, Amnesty, WHO, UN OCHA och Läkare utan gränser – alla slår fast: Det som sker är krigsförbrytelser, folkrättsbrott och brott mot mänskligheten.

Hassan-Ali Husseini flydde från Afghanistan och kom till Sverige för snart tio år sedan. Han lärde sig snabbt svenska och har sedan dess varit en aktiv och engagerad del av vårt samhälle. Med en stark vilja att hjälpa till har han inte bara anpassat sig – han har bidragit. Nu hotas han av utvisning, med verkställighet planerad till slutet av juni. Hassan är utbildad undersköterska och har arbetat heltid inom hemtjänsten i fem år – ett yrke där det redan råder stor personalbrist. Han är en uppskattad och viktigt del av hemtjänsten, där han dagligen tar hand om äldre och sjuka med respekt, värme och professionalism.  Men Hassan är inte bara viktig i sin yrkesroll. Han är också en människa som berör många på djupet. Genom åren har han skapat djupa relationer med människorna runt omkring sig, och för många är han som en familjemedlem. Att han tvingas lämna Sverige skulle inte bara skapa ett tomrum i hans liv – utan även i livet hos oss som haft förmånen att stå honom nära.  Vi behöver fler som Hassan, inte färre. Positiv förändring är ingenting man väntar på. Det är något som kräver handling – något man måste kämpa för. Idag har du möjligheten att kämpa för en människa som behöver din hjälp – en människa som under hela sitt liv har hjälpt andra. Hassan förtjänar att få stanna.

Alla människor har rätt att bli behandlade med respekt, oavsett bakgrund. Rasistiska uttalanden kan såra djupt, bidra till diskriminering och i värsta fall leda till våld. Ett samhälle byggt på förståelse och respekt är tryggare och bättre för alla.

Chareef kom som barn till Sverige tillsammans med sin mor som förälskat sig i en svensk man och flyttat till honom. Han började omgående svensk skola och pluggar även sång och musik på kulturskolan. Sång och musik är hans stora intresse och han har blivit anlitad vid ett flertal tillfällen som solist i olika sammanhang. Nu hoppas han att han ska kunna börja plugga på en musikinriktad folkhögskola med förhoppningen om att en dag kunna försörja sig på musiken.  Han har under tiden i Sverige haft uppehållstillstånd med anknytning till närstående (sin mor). Men den senaste ansökan avslogs av migrationsverket med hänvisning till att han numera är myndig och därmed borde kunna etablera ett liv i sitt hemland han inte besökt sedan han kom till Sverige som 15-åring. Lägg då till att han inte vet hur samhället fungerar i sitt gamla hemland, det finns inget socialt skyddsnät och han har inga starka band till några släktingar. Han blir mer eller mindre satt på gatan. Nu ska han överklaga migrationsverkets beslut och vi hoppas att med hjälp av denna namninsamling kunna påverka beslutsfattarna eller ännu hellre få regeringen att ändra reglerna så att denna inhumana behandling upphör. 

• Att bekämpa ockupation är en rättighet enligt folkrätten.  • Terroriststämpeln används för att tysta solidaritet och blockera stöd till palestinska civilsamhällesorganisationer. • FN och Norge ser inte dessa grupper som terrorister – varför gör då EU det? • Terroriststämpeln försvårar fredsförhandlingar. SKRIV UNDER! Gör din röst hörd för en rättvis behandling av palestinska motståndet!

Upprop för rättvisa – Stöd vår familjs kamp för att få stanna i Sverige Jag kom till Sverige för tio år sedan och ansökte om asyl. Efter ett avslag valde jag att göra ett så kallat spårbyte och sökte i stället arbetstillstånd. Jag beviljades arbetstillstånd genom en anställning i en livsmedelsbutik. Efter två år fick jag mitt tillstånd förnyat. Min arbetsgivare, som också är min bror, föreslog senare att jag skulle byta bransch till frisöryrket – ett yrke jag har arbetat med sedan mitt hemland. Jag följde rådet, eftersom jag trodde att det var möjligt att byta bransch så länge jag hade samma arbetsgivare. Jag fick även då mitt arbetstillstånd förnyat i ytterligare två år. Men när jag senare ansökte om permanent uppehållstillstånd fick jag avslag, med motiveringen att jag hade bytt bransch. Detta beslut anser jag vara orättvist. Jag har under alla dessa år arbetat lagligt, betalat skatt och följt samhällets regler. Jag har integrerat mig och bidragit till det svenska samhället. Min fru och våra två barn kom till Sverige för sex år sedan. Vi har alla anpassat oss, lärt oss språket och arbetat hårt. Min äldsta son har nu tagit examen från gymnasiet och har arbetat i tre år. Min yngsta son har ett år kvar på gymnasiet och har arbetat i två år. Min fru har studerat SFI, lärt sig svenska och arbetar idag på Willys. Hon har haft egen inkomst i tre år. Hela vår familj har försörjt sig själva, vi har aldrig varit en belastning för samhället. Vi har inte begått några brott och vi har följt alla lagar och regler efter bästa förmåga. När jag bytte bransch kände jag inte till att det kunde påverka mitt tillstånd negativt. Varken jag eller min bror hade kännedom om att detta skulle kunna leda till avslag – vi trodde att det viktigaste var att jag arbetade hos samma arbetsgivare och fortsatte betala skatt. Trots våra ansträngningar och vårt bidrag till samhället har Migrationsverket nekat vår rätt till trygghet och framtid här. De har endast fokuserat på ett formellt branschbyte, utan att ta hänsyn till vår helhetssituation. Vi ber därför om ert stöd – skriv under detta upprop för att visa att ni står bakom vår rätt att stanna i Sverige. Vi är en hederlig, hårt arbetande familj som bara vill fortsätta leva, arbeta och bidra i det samhälle vi kallar vårt hem. Tack för ert stöd.

Det har inte undgått någon att födelsetalen i Sverige har sjunkit till rekordlåga nivåer. I media läggs fokus på lågkonjunktur, osäkerhet inför framtiden och personer som aktivt väljer att inte skaffa barn. Men i skuggan av dessa rubriker finns en stor grupp som sällan får uppmärksamhet – de ofrivilligt barnlösa.  Vi är par och individer som kämpar med primär och sekundär infertilitet. Var sjätte par påverkas. Det är långt ifrån en liten minoritet, ändå nämns vi knappt i diskussionen om den demografiska krisen. Det här är en grupp som inte bara borde höras – den måste höras. För vi vet vad barnlängtan kostar, i både kropp och själ.  Att längta efter barn är en av de mest grundläggande drömmarna många av oss bär på. För vissa kommer det enkelt. För andra krävs år av kamp, sorg och läkande mellan varje försök. Men vad händer när någon annan sätter gränsen för hur många gånger vi får försöka? När drömmen om barn, eller ett syskon, avgörs av plånboken snarare än viljan eller behovet?  I Sverige erbjuds idag tre IVF-försök genom regionen. Därefter förväntas vi själva bekosta våra fortsatta försök. För oss som dessutom är beroende av ägg- eller spermadonation gäller samma begränsning. Detta drabbar extra hårt dem av oss som har en kronisk sjukdom eller andra medicinska hinder – vi straffas dubbelt. Det är som om staten säger: "Nu räcker det", trots att vår kamp knappt börjat.  Infertilitet är inte bara en fysisk diagnos. Den är ett känslomässigt och ekonomiskt maraton. Kvinnor går igenom hormonbehandlingar, kirurgiska ingrepp och väntan – alltid med hoppet som bränsle. Samtidigt slits förhållanden sönder under pressen. Vi kastas mellan hopp och förtvivlan, oro och skuld, längtan och förlust.  "Kommer jag någonsin få bli mamma?", "Vad gör vi om vi inte har råd med fler försök?", "Är det mitt fel att vi inte lyckas?" Tankarna är många, smärtan är tyst – men den är där varje dag. Vi isolerar oss. Vi skäms. Och vi bär ofta denna kamp i det fördolda, utan stöd från samhället.  Att kalla detta för "psykisk press" räcker inte. Det här är en konstant berg-och-dalbana som påverkar varje aspekt av våra liv: vår ekonomi, vår psykiska hälsa, vår relation och vår framtidstro. Många tömmer sina besparingar eller skuldsätter sig. Andra ger upp sina drömmar för att de inte har råd att försöka en gång till.  Det är inte rimligt att ett land som oroar sig för framtida skatteintäkter och en åldrande befolkning blundar för denna grupps behov. Om politiker vill öka barnafödandet, måste de börja med att stötta dem som faktiskt vill – men inte kan – få barn.  Vad kan vi göra? Att satsa på fertilitetsvård är inte en kostnad. Det är en investering – i framtida medborgare, skattebetalare och ett hållbart samhälle. Vi föreslår följande åtgärder: 1. Inför regionsfinansierade syskonförsök Många som fått sitt första barn via IVF behöver samma hjälp för att få ett syskon. Idag lämnas dessa familjer att betala själva. Det är orimligt att viljan att ge sitt barn ett syskon – och att föda fler barn till landet – möts av ett nej från vården.  2. Utöka antalet finansierade IVF-försök från 3 till 6 Allt fler fall är medicinskt komplexa. För många räcker inte tre försök. Att erbjuda upp till sex försök skulle öka chansen att lyckas och minska lidandet. Det är billigare att stötta en familj än att behandla den psykiska ohälsa som uteblivet barn orsakar.  3. Tillåt PGT-A-testning i Sverige PGT-A (genetisk screening av embryon) kan minska antal misslyckade försök, spara pengar och undvika onödigt lidande. Det minskar risken för missfall och att kvinnor tvingas genomgå aborter på grund av obotliga fosterskador. Att tillåta NIPT men inte PGT-A är inte logiskt – det är hyckleri. Kvinnan bär konsekvenserna, i både kropp och själ.  4. Förbättra fertilitetsutredningar  Svensk fertilitetsvård släpar efter. Att endast testa TSH, AMH och göra en spolning är inte tillräckligt. Vi vill se fullständiga utredningar, som inkluderar:  ✔ Endometrios, PCOS, DNA-fragmentering av spermier  ✔ Immunologiska och bakteriella faktorer  ✔ Koagulationsfaktorer, anatomiska hinder i livmodern  ✔ Hormon- och näringsbrister hos både kvinna och man  Privata kliniker erbjuder detta idag – med stor framgång. Varför inte den offentliga vården?  5. Erbjud IVF vid upprepade missfall  Att ha haft flera missfall är idag inte tillräckligt skäl för att få hjälp via IVF. Det är oacceptabelt. Ofta finns en medicinsk förklaring, men kvinnan avvisas ändå. Detta måste förändras – ingen ska tvingas gå igenom fler missfall innan vården tar ansvar.  6. Höj åldersgränsen för IVF  Många kvinnor kan och vill få barn efter 40. Med rätt hjälp är det fullt möjligt – och allt fler kliniker, även internationellt, bekräftar detta. Låt inte ålder vara ett svepskäl för att neka vård.  7. Ge vårdpersonalen rätt utbildning och resurser  Infertilitet är inte ”one size fits all”. Rätt kompetens och rätt verktyg kan minska antalet försök, förkorta väntetider och öka chanserna till framgång.  8. Förbättra ungdomars fertilitetskunskap  I skolan fokuseras det på att ”skydda dig så du inte blir gravid”. När det sedan är dags att bilda familj så är det många som inser att det var inte så lätt att bli gravid – varför berättade ingen det? Det Europeiska organet Fertility Europe har i sitt kunskapsspel FActs konstaterat att endast 12 % av Europas ungdomar känner till att fertiliteten sjunker med åldern.  Ett vägskäl – ett val  Det låga födelsetalet är en varningssignal. Vi står vid ett vägskäl. Ska vi ignorera dem som kämpar i det tysta, eller ska vi agera och ge dessa människor det stöd de förtjänar?  Det här är inte en lyxfråga. Det är inte en fråga om vilja. Det är en fråga om rättvisa – och om framtiden. Vi kan inte lägga allt ansvar på individen när det i slutändan är staten som gynnas mest. Den emotionella, fysiska och ekonomiska bördan vi bär på våra axlar måste delas.  Vi är starka, men vi ska inte behöva vara det ensamma.  Vi ber er, politiker – hör oss. Ge oss chansen att bygga de familjer vi drömmer om. Inte bara för vår skull. Utan för hela Sveriges framtid. Anna Sane Erika Guardado  Izabelle Åström Veronica Duljic Häggström Petra & Fredrik Billstein Brandservice Syd AB Femmis - Föreningen för frivilligt ensamstående föräldrar med donation Riksförbundet Ofrivillig Barnlöshet

Vart håller vår migrationspolitik på att ta vägen? När började vi utvisa svenska barn? Barn och ungdomar som har levt större delen av sina liv i Sverige och byggt upp en tillvaro här, utvisas! Visste du att Shaghayegh som 2024 tog studenten från naturprogrammet just nu är i den situationen? Nu riskerar Shaghayegh att utvisas till Iran. Ett land där kvinnors rättigheter inte  respekteras. Där det är farligt att vara kristen. Ett land där hon inte kan uttrycka sin identitet, tro, eller människosyn. Vi behöver din hjälp att påverka detta! Du kan göra skillnad genom att skriva under och sprida ordet vidare! Shaghayegh var 10 år när hon först kom till Sverige. Ett barn. Sedan hon flydde hit har hon kämpat sig fram och tog studenten från gymnasiet med goda betyg. Hon har alla sina nära släktingar och alla sina vänner här i Sverige. Hon har byggt upp ett helt liv och sina drömmar om att bli läkare här. Hon delar språket, värderingarna och kristendomen med majoritetsbefolkningen i Sverige. Det finns inga möjligheter för Shaghayegh att blomstra i Iran. Sverige har gjort henne gott och hon är en tillgång för Sverige. Det finns stor potential för att hon kan fortsätta bidra till det svenska samhället om vi bara ger henne chansen. Nu håller hennes framtidsplaner på berövas både henne och Sverige.  Lyssna på Shaghis berättelse! Skriv på!

Ni i regeringen har makten att agera – men ni låter bli. Ett första steg borde vara självklart: slopa momsen på basvaror. Potatis, ris, mjölk, bröd – det är inte lyx. Det är livsnödvändigheter. Att staten i dag tjänar pengar på att folk köper mat i kris är inget annat än cyniskt. Flera andra länder i Europa har redan tagit det steget. Varför gör inte Sverige detsamma? Är skatteintäkter viktigare än att barn får äta sig mätta? Om regeringen verkligen ville ta ansvar skulle den införa tvingande åtgärder för att öka konkurrensen, stärka konsumentskyddet och ge stöd till dem som har det svårast. Det skulle inte vara radikalt – det skulle vara anständigt. Men ansvaret stannar inte där. Konkurrensverket, Konsumentverket och övriga myndigheter måste börja göra sitt jobb och se till att det inte förekommer oegentligheter – något vi vet sker i alldeles för stor utsträckning. Överpriser, marknadsdominans och tyst pris samordning måste granskas och åtgärdas – inte normaliseras. Så Elisabeth Svantesson – visa att ni står på folkets sida. Slopa momsen på basvaror. Piska tillsynsmyndigheterna och ge dem makten att agera. Stoppa matkrisen innan den blir en permanent verklighet. För det är inte förståelse vi behöver – vi kräver handling. Med hopp om handling, PS. Vi bojkottar just nu, Ica, coop samt producenterna Arla, Findus, Kronfågel, Scan, Zoegas och Skånemejerier. Vi kommer att utöka med fler matjättar och producenter varje vecka tills vi får gehör för våra krav, dessutom kommer vi med jämna mellanrum att ha total bojkott riktat mot alla matjättar samtidigt med början vecka 26.