Mammografin är en hälsokontroll där omkring två av tre bröstcancerfall i Sverige upptäcks. I Region Norrbotten har det tidigare funnits mobila mammografivagnar som gjorde det möjligt för mammografin att komma till kvinnor på glesbygden, istället för att kvinnor på glesbygden ska behöva spendera tid och pengar på långa resor till en fast mammografienhet på ett sjukus i en större stad.  2022 beslutade dock Region Norrbotten att lägga ned de mobila mammografivagnarna, vilket har försämrat kvinnors tillgång till potentiellt livsavgörande hälsokontroller - bara för att de bor på glesbygden. Det är orättvist! Kvinnor som bor i Arjeplogs kommun har i DN berättat att de måste resa 40 mil för att gå på sin mammografi, vilket kostar pengar, försvårar livspusslet och gör det svårt att få ihop med sitt arbete. Många skjuter därför upp, ställer in eller glömmer mammografin. Beslutet att lägga ner de mobila mammografivagnarna är bara ett exempel på alla politiska beslut i svensk politik som leder till att folk (särskilt kvinnor!) som bor på gles- och landsbygden får det sämre. Att tillgången till välfärd begränsas för de som bor på gles- och landsbygd bidrar till att glesbygden avfolkas och att ojämlikheten mellan stad och land ökar! Det måste stoppas, ett beslut i taget, och varför inte börja med det här idiotiska beslutet? ÅTERINFÖR DE MOBILA MAMMOGRAFIVAGNARNA!  Källor och information:  https://www.dn.se/sverige/therese-tvingas-resa-mer-an-40-mil-for-mammografi/ https://www.dn.se/sverige/lise-lotte-slogs-for-mammografin-sa-javla-orattvist/ https://www.norrbotten.se/sv/region-norrbottens-nyhetsarkiv/manga-fordelar-med-fasta-screeninglokaler-for-mammografin/?fbclid=IwQ0xDSwK1OuljbGNrArU5gWV4dG4DYWVtAjExAAEeWadyPdwsdIdtOlFhk7nSV8jXE0nR3iwqTAIxZHO5yillAy6EJ4XuwlJ3dic_aem_I3U4Fm5OldIiwbA_RaMVPA

Att kunna hissa Prideflaggan är mer än bara en symbol – det är att stå upp för kärlek, respekt och inkludering. Att aktiv ta ställning mot att prideflaggan skall ingå i flaggpolicyn är djup exkluderande och måste ändras. 

Ale kommun måste förstå att det som för politikerna blir en liten fråga kan vara livsavgörande för den ungdom som inte vågar leva som den är. Vi måste som samhälle göra vad vi kan för att hjälpa de unga som är osäkra i sin identitet att våga leva som den de är, här är prideflaggan och pridesymboler viktiga symboler för att tydligt visa att vi står tillsammans trots våra olikheter.

Alla har har rätt till mat och trygghet. Det är inte förhandlingsbart. Den här kampanjen visar tydligt vad som står på spel – och sätter tryck på regeringen att ta rätt beslut som gör livet drägligt även för ensamstående barnfamiljer. 

Alla människor har rätt att bli behandlade med respekt, oavsett bakgrund. Rasistiska uttalanden kan såra djupt, bidra till diskriminering och i värsta fall leda till våld. Ett samhälle byggt på förståelse och respekt är tryggare och bättre för alla.

Chareef kom som barn till Sverige tillsammans med sin mor som förälskat sig i en svensk man och flyttat till honom. Han började omgående svensk skola och pluggar även sång och musik på kulturskolan. Sång och musik är hans stora intresse och han har blivit anlitad vid ett flertal tillfällen som solist i olika sammanhang. Nu hoppas han att han ska kunna börja plugga på en musikinriktad folkhögskola med förhoppningen om att en dag kunna försörja sig på musiken.  Han har under tiden i Sverige haft uppehållstillstånd med anknytning till närstående (sin mor). Men den senaste ansökan avslogs med hänvisning till att han numera är myndig och därmed borde kunna etablera ett liv i sitt hemland han inte besökt sedan han kom till Sverige som 15-åring. Lägg då till att han inte vet hur samhället fungerar i ditt gamla hemland, det finns inget socialt skyddsnät och han har inga starka band till några släktingar. Han blir mer eller mindre satt på gatan. Nu ska han överklaga migrationsverkets beslut och vi hoppas att med hjälp av denna namninsamling kunna påverka beslutsfattarna eller ännu hellre få regeringen att ändra reglerna så att denna inhumana behandling upphör. 

Det har inte undgått någon att födelsetalen i Sverige har sjunkit till rekordlåga nivåer. I media läggs fokus på lågkonjunktur, osäkerhet inför framtiden och personer som aktivt väljer att inte skaffa barn. Men i skuggan av dessa rubriker finns en stor grupp som sällan får uppmärksamhet – de ofrivilligt barnlösa.  Vi är par och individer som kämpar med primär och sekundär infertilitet. Var sjätte par påverkas. Det är långt ifrån en liten minoritet, ändå nämns vi knappt i diskussionen om den demografiska krisen. Det här är en grupp som inte bara borde höras – den måste höras. För vi vet vad barnlängtan kostar, i både kropp och själ.  Att längta efter barn är en av de mest grundläggande drömmarna många av oss bär på. För vissa kommer det enkelt. För andra krävs år av kamp, sorg och läkande mellan varje försök. Men vad händer när någon annan sätter gränsen för hur många gånger vi får försöka? När drömmen om barn, eller ett syskon, avgörs av plånboken snarare än viljan eller behovet?  I Sverige erbjuds idag tre IVF-försök genom regionen. Därefter förväntas vi själva bekosta våra fortsatta försök. För oss som dessutom är beroende av ägg- eller spermadonation gäller samma begränsning. Detta drabbar extra hårt dem av oss som har en kronisk sjukdom eller andra medicinska hinder – vi straffas dubbelt. Det är som om staten säger: "Nu räcker det", trots att vår kamp knappt börjat.  Infertilitet är inte bara en fysisk diagnos. Den är ett känslomässigt och ekonomiskt maraton. Kvinnor går igenom hormonbehandlingar, kirurgiska ingrepp och väntan – alltid med hoppet som bränsle. Samtidigt slits förhållanden sönder under pressen. Vi kastas mellan hopp och förtvivlan, oro och skuld, längtan och förlust.  "Kommer jag någonsin få bli mamma?", "Vad gör vi om vi inte har råd med fler försök?", "Är det mitt fel att vi inte lyckas?" Tankarna är många, smärtan är tyst – men den är där varje dag. Vi isolerar oss. Vi skäms. Och vi bär ofta denna kamp i det fördolda, utan stöd från samhället.  Att kalla detta för "psykisk press" räcker inte. Det här är en konstant berg-och-dalbana som påverkar varje aspekt av våra liv: vår ekonomi, vår psykiska hälsa, vår relation och vår framtidstro. Många tömmer sina besparingar eller skuldsätter sig. Andra ger upp sina drömmar för att de inte har råd att försöka en gång till.  Det är inte rimligt att ett land som oroar sig för framtida skatteintäkter och en åldrande befolkning blundar för denna grupps behov. Om politiker vill öka barnafödandet, måste de börja med att stötta dem som faktiskt vill – men inte kan – få barn.  Vad kan vi göra? Att satsa på fertilitetsvård är inte en kostnad. Det är en investering – i framtida medborgare, skattebetalare och ett hållbart samhälle. Vi föreslår följande åtgärder: 1. Inför regionsfinansierade syskonförsök Många som fått sitt första barn via IVF behöver samma hjälp för att få ett syskon. Idag lämnas dessa familjer att betala själva. Det är orimligt att viljan att ge sitt barn ett syskon – och att föda fler barn till landet – möts av ett nej från vården.  2. Utöka antalet finansierade IVF-försök från 3 till 6 Allt fler fall är medicinskt komplexa. För många räcker inte tre försök. Att erbjuda upp till sex försök skulle öka chansen att lyckas och minska lidandet. Det är billigare att stötta en familj än att behandla den psykiska ohälsa som uteblivet barn orsakar.  3. Tillåt PGT-A-testning i Sverige PGT-A (genetisk screening av embryon) kan minska antal misslyckade försök, spara pengar och undvika onödigt lidande. Det minskar risken för missfall och att kvinnor tvingas genomgå aborter på grund av obotliga fosterskador. Att tillåta NIPT men inte PGT-A är inte logiskt – det är hyckleri. Kvinnan bär konsekvenserna, i både kropp och själ.  4. Förbättra fertilitetsutredningar  Svensk fertilitetsvård släpar efter. Att endast testa TSH, AMH och göra en spolning är inte tillräckligt. Vi vill se fullständiga utredningar, som inkluderar:  ✔ Endometrios, PCOS, DNA-fragmentering av spermier  ✔ Immunologiska och bakteriella faktorer  ✔ Koagulationsfaktorer, anatomiska hinder i livmodern  ✔ Hormon- och näringsbrister hos både kvinna och man  Privata kliniker erbjuder detta idag – med stor framgång. Varför inte den offentliga vården?  5. Erbjud IVF vid upprepade missfall  Att ha haft flera missfall är idag inte tillräckligt skäl för att få hjälp via IVF. Det är oacceptabelt. Ofta finns en medicinsk förklaring, men kvinnan avvisas ändå. Detta måste förändras – ingen ska tvingas gå igenom fler missfall innan vården tar ansvar.  6. Höj åldersgränsen för IVF  Många kvinnor kan och vill få barn efter 40. Med rätt hjälp är det fullt möjligt – och allt fler kliniker, även internationellt, bekräftar detta. Låt inte ålder vara ett svepskäl för att neka vård.  7. Ge vårdpersonalen rätt utbildning och resurser  Infertilitet är inte ”one size fits all”. Rätt kompetens och rätt verktyg kan minska antalet försök, förkorta väntetider och öka chanserna till framgång.  8. Förbättra ungdomars fertilitetskunskap  I skolan fokuseras det på att ”skydda dig så du inte blir gravid”. När det sedan är dags att bilda familj så är det många som inser att det var inte så lätt att bli gravid – varför berättade ingen det? Det Europeiska organet Fertility Europe har i sitt kunskapsspel FActs konstaterat att endast 12 % av Europas ungdomar känner till att fertiliteten sjunker med åldern.  Ett vägskäl – ett val  Det låga födelsetalet är en varningssignal. Vi står vid ett vägskäl. Ska vi ignorera dem som kämpar i det tysta, eller ska vi agera och ge dessa människor det stöd de förtjänar?  Det här är inte en lyxfråga. Det är inte en fråga om vilja. Det är en fråga om rättvisa – och om framtiden. Vi kan inte lägga allt ansvar på individen när det i slutändan är staten som gynnas mest. Den emotionella, fysiska och ekonomiska bördan vi bär på våra axlar måste delas.  Vi är starka, men vi ska inte behöva vara det ensamma.  Vi ber er, politiker – hör oss. Ge oss chansen att bygga de familjer vi drömmer om. Inte bara för vår skull. Utan för hela Sveriges framtid. Anna Sane Erika Guardado  Izabelle Åström Veronica Duljic Häggström Petra & Fredrik Billstein Brandservice Syd AB Femmis - Föreningen för frivilligt ensamstående föräldrar med donation Riksförbundet Ofrivillig Barnlöshet

Forskning visar att gymnasieelever som får sommarjobb har 35 procent större chans att få jobb efter examen. Det gör skillnad på riktigt. Dessutom har många kommuner i länet och runt om i landet infört en sommarjobbsgaranti för sina ungdomar – varför ska inte Sigtunas unga få samma chans?  Idag saknar många unga i kommunen möjligheten till ett första jobb, samtidigt som ungdomsarbetslösheten ligger på 23,8 procent i landet och 7,6 procent i Stockholms län. Det är ett växande problem – för utan erfarenhet är det svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, och utan arbete riskerar unga att halka efter redan från början.  Förra året gick utbildningsnämnden i Sigtuna kommun med 16 miljoner i överskott samtidigt som den moderatledda kommunledningen la 40 miljoner på skattesänkningar. En sommarjobbsgaranti hade endast kostat omkring 11 miljoner. Kommunledningen måste prioritera oss ungdomar först!  Vi tycker att ungas framtid borde komma först. Därför vill vi att kommunen inför en sommarjobbsgaranti för alla elever i årskurs 9 och på gymnasiet. Det är en investering i oss ungdomar och vår framtid!

Vart håller vår migrationspolitik på att ta vägen? När började vi utvisa svenska barn? Barn och ungdomar som har levt större delen av sina liv i Sverige och byggt upp en tillvaro här, utvisas! Visste du att Shaghayegh som 2024 tog studenten från naturprogrammet just nu är i den situationen? Nu riskerar Shaghayegh att utvisas till Iran. Ett land där kvinnors rättigheter inte  respekteras. Där det är farligt att vara kristen. Ett land där hon inte kan uttrycka sin identitet, tro, eller människosyn. Vi behöver din hjälp att påverka detta! Du kan göra skillnad genom att skriva under och sprida ordet vidare! Shaghayegh var 10 år när hon först kom till Sverige. Ett barn. Sedan hon flydde hit har hon kämpat sig fram och tog studenten från gymnasiet med goda betyg. Hon har alla sina nära släktingar och alla sina vänner här i Sverige. Hon har byggt upp ett helt liv och sina drömmar om att bli läkare här. Hon delar språket, värderingarna och kristendomen med majoritetsbefolkningen i Sverige. Det finns inga möjligheter för Shaghayegh att blomstra i Iran. Sverige har gjort henne gott och hon är en tillgång för Sverige. Det finns stor potential för att hon kan fortsätta bidra till det svenska samhället om vi bara ger henne chansen. Nu håller hennes framtidsplaner på berövas både henne och Sverige.  Lyssna på Shaghis berättelse! Skriv på!

Idag är sexualundervisningen ofta uppdelad mellan tjejer och killar. Vi som skriver motionen samt flertalet andra organisationer tycker att en jämställd undervisning – där alla får lära sig om olika pubertala problem – är en hörnsten i processen till att både bryta stigmat om biologiska förändringar inom puberteten och skapa en mer jämlik undervisning. Det leder till en mer jämlik kunskap som i sin tur påverkar vårt samhälle. Vad vi lär oss i skolan formar våra tankar och förväntningar på framtiden, och därmed en mer jämlik kunskap som hamnar i vårt samhälle i slutändan; vad vi lär oss i skolan skapar våra tankar och förväntningar på framtiden.

Familjen flydde från Tadzjikistan år 2009, under livshotande omständigheter.  I många års kamp i Sverige med upprepande överklaganden för att få stanna, har Migrationsverket återigen beslutat att utvisa familjen. Nu hotas hela familjen att skickas tillbaka till Tadzjikistan - ett land där liv fortfarande står på spel.  Sabrina Pashkina, familjens äldsta dotter, är snart 18 år. Hon kom till Sverige som 1.5-åring och har aldrig varit i Tadzjikistan sedan dess. Trots detta menar Migrationsverket att hon inte är tillräckligt anpassad till det svenska samhället - trots att hon har levt hela sitt medvetna liv i Sverige. Två yngre barnen, Dominika Zadorina (15 år) och Matvej Zadorin (snart 12), är båda födda och uppvuxna i Sverige. Alla barn har aldrig lämnat landet, går i svenska skolor, har vänner och deltar i fritidsaktiviteter precis som alla andra i deras ålder. Det är helt integrerade i det svenska samhället.  Migrationsverket genomförde en utvisning till Tadzjikistan med hjälp av konvoj. Men Tadzjikistan vägrade ta emot dem, och familjen återfördes till Sverige. Trots detta fick de besked om att det inte innebär uppehållstillstånd - utan att gränspolisen ska samla in fler handlingar, varefter en ny utvisning kan ske.  För närvarande sitter pappan frihetsberövad i förvar, medan mamman har släppts fri från 9 månaders förvar. Familjen lever i ständig ovisshet och rädsla för vad som kommer hända härnäst.  Familjen är anpassad till Sverige, och skicka tillbaka dem är fel. Låt dem stanna. En underskrift kan göra stor skillnad.

Detta är viktigt för att vi vill kunna gå vidare, fokusera på att hitta nya jobb och få det vi har rätt till. Om ett privat företag hade låtit oss vänta så här länge på vår lön hade det blivit ett jävla liv. Vi kräver att statliga myndigheter följer samma villkor och ansvar som privata arbetsgivare. Rättvisa ska inte bero på vem som är skyldig dig pengar – rätt är rätt, och uppskjuten rättvisa är ingen rättvisa alls. English This matters because we want to move on, focus on finding new jobs, and receive what we’re rightfully owed. If a private company made people wait this long for their pay, there would be a public outcry. We demand that government agencies follow the same standards and obligations as private employers. Fair treatment should not depend on who owes you the money – rights are rights, and justice delayed is justice denied.