Digitalteknik kan vara vår vän eller vår fiende. Jag ser med oro på hur trenden går mot massövervakning, monopolisering och digitalt utanförskap för dem som inte har råd eller som vill leva alternativt. Digitalteknik är abstrakt, naiviteten och okunskapen är stor. Ingenjörer som bygger tekniken är ofta dåliga på att se helheten. BankID som ett konkret exempel: Nästan alla samhällsinstitutioner kräver att du använder BankID för att logga in och använda deras tjänster via nätet. BankID stödjer endast plattformar av de stora Amerikanska monopolen; Google, Apple och Microsoft. Inte nog med att BankID endast stödjer monopolen, de stödjer också enbart det senaste operativsystemet. Så din gamla dator eller din lite äldre smarttelefon stödjs inte heller. Hur drabbar det oss? Den lågavlönade och ensamstående trebarnsmamman tvingas köpa en ny smarttelefon till varje tonåring vart annat år. Företag kan inte marknadsföra alternativa produkter och monopolens ställning förstärks. Möjligheten att använda alternativ teknik som respekterar din personliga integritet försvinner helt. Vi tvingas att slänga fullt fungerande teknik och måste köpa nytt. I ett digitaliserat samhälle är identifiering på nätet en medborgerlig rättighet och BankID är inte en kommersiell verksamhet som enbart behöver stödja den senaste populära tekniken. Det ironiska är att det är endast på banken som det går att logga in utan BankID, där kan man logga in med dosa! Visst, det går fortfarande att använda samhällsinstitutionerna på det traditionella sätten genom att skicka blanketter i postgången, men är det rättvist att digitaliseringen inte inkluderar alla i samhället? Ett steg i rätt riktning är att vi ställer kravet att BankID måste fungera för alla!

Alla kommuninvånare ska ha tillgång till ett bibliotek och ett folkbibliotek utan böcker är inte ett bibliotek. Tillgången till språk och litteratur är grunden för personlig utveckling, för sociala kontakter och för möjligheten att vara demokratiskt delaktig i samhället. Att stänga bibliotek är ett sätt att beskära demokratin. På bara ett par år har kommunledningen lagt ned kommunens jobbcenter, den kommunala hemtjänsten, Konsthall Märsta - och nu är det tydligen biblioteket i Valstas tur. Valsta är redan ett område med stora utmaningar vad gäller integration och kunskap i det svenska språket. Att de 15000 invånare som bor i Valsta nu blir utan ett komplett folkbibliotek kan bara ses som ännu ett svek mot invånarna. Skriv under vårt upprop "Rädda biblioteket i Valsta!".

Att tillhandahålla vård till patienter med en ny sjukdom som ger multisystemiska och allvarliga symtom är en utmaning. I dagsläget strösslas patienterna ut på landets lokala vårdcentraler, som saknar förutsättningar att hantera frågan. Primärvården arbetar med väletablerade sjukdomar med väletablerade behandlingar, medan långtidscovid är både nytt och komplext. Endast i ett fåtal regioner finns multidisciplinära mottagningar med upparbetad kunskap om långtidscovid, dit husläkaren kan vända sig för konsultation och vidareremittering av patienter. Detta gör att den vård man får blir helt beroende av var i landet man bor. Hälso- och sjukvårdslagens målsättning om jämlik vård uppfylls alltså inte. När en sjukdom är ny och många drabbas måste man också skapa ett effektivt lärande. Detta görs bäst genom att samla patientgrupp och profession på multidisciplinära mottagningar med utredande läkarteam och fokus på diagnostik. Sådana mottagningar skapar även förutsättningar för patientnära forskning. Storbritannien har redan över 70 post-covid-kliniker och Danmark har upprättat nio. Ska även Sverige bygga expertis på området långtidscovid och ge patientgruppen bästa möjliga vård - såväl långsiktigt som här och nu - måste mottagningar inrättas. Varken individ eller samhälle har råd att vänta längre. Svenska Covidföreningen genom Linda Alexandersson

För att skapa en möjlighet till jämställdhet i frågan om familjebildning där även män i högre grad ska kunna skydda sig från oönskade graviditeter.

För att hon ska kunna få en bra framtid och ett bra liv En familj som bryr sig om henne där hon kan känna sig trygg och kunna vara ett barn då hin bara är 16år Och aldrig haft en barndom sen hon va 5

För att lära vidare och värna om skapande yrken och tillhandahålla ett alternativ till att först gå i skolan, behöva ta lån m.m, och istället kan starta ett samarbete mellan lärling och lärare på ett nytt, enklare vis. Tror att både lärare/lärling skulle uppskatta ett närmare och personligare samarbete samt att hantverkare kan känna att de ger vidare sin kunskap på ett fint sätt. Ett alternativ för de som inte kan eller vill utbilda sig via skolan.

Hej! Jag heter Irene Bohman och jag är gravt syn- och hörselskadad, och därför är det svårt att komma ut i samhället och kunna leva ett aktivt och socialt liv på egen hand. I och med att jag blev hörselskadad i vuxen ålder fick jag även svårt att förflytta mig med de hjälpmedel och sätt jag tidigare använt mig av, men med stark motivation och varmt stöd av fritidsledare Pia Linde på servicehuset Furugården i Skruv stöttade hon mig till att ta hjälp av syncentralen i Växjö för att lära mig att kunna förflytta mig på egen hand igen. Jag fick tillbaka en stor del av min självständighet, och det första jag lärde mig att gå till var då Furugården. På Furugården tillsammans med Pia har jag fått ett rikt liv. Jag deltar i de aktiviteter som anordnas och leds av Pia. Det viktigaste som görs av henne är att anpassa alla aktiviteter så väl för varje en av oss som deltar. Hon kommunicerar och ser våra behov, intressen och funktionsnivåer och anpassar därefter allt vi gör till just oss - Deltagarna. Denna möjlighet till individanpassade aktiviteter kommer inte att vara möjlig utan någon kunnig fritidsledare som Pia Linde på plats. Pia jobbar inte bara på individnivå. Hon har innan coronapandemin hållit i studiecirklar med olika teman i olika konstellationer som slutligen utmynnat i större samkväm, festligheter, utlottningar av det som skapats och ibland intressanta studiebesök. Ett fint minne är från när vi läste hembygdsföreningens glasbruksbok. När vi hade läst ut boken gjorde vi ett studiebesök på Skrufs glasbruk där vi fick titta på när glaskonst blev till och de som ville fick blåsa glas. Något som uppskattades mycket av mig men främst av de boende som tidigare i sina yngre dar jobbat på glasbruk och inte haft möjlighet att sätta sin fot i en hytta på många år. Det har nu framkommit att dessa fritidsledartjänster kommer att försvinna och en fritidsledare kommer att centralt ansvara för alla aktiviteter i hela kommunen. I och med detta försvinner möjligheten till sådana aktiviteter jag ovan beskrivit men även möjligheten till individanpassade aktiviteter. Om det inte varit för fritidsledare Pia Linde och allt hon anordnar och anordnat på servicehuset i Skruv hade jag aldrig återfått den självständighet och det självförtroende jag har idag. Jag har mycket att tacka både henne och Träffpunkten för. Med dessa tjänster försvinner möjligheterna till aktivering och bättre hälsa både för mig och för framtida personer och pensionärer på servicehusen runtom i kommunen som befinner sig i liknande situation som mig. Vi som på egen hand inte har möjlighet att leva ett aktivt och socialt liv har fått möjlighet till det med hjälp av fritidsledare runtom i kommunen. Den tid, värme och kärlek som Pia lägger ner i sitt jobb på Furugården är inget någon annan yrkesgrupp på servicehusen kommer kunna ha tid att lägga på oss. Fritidsledarna skänker mening och glädje till våra liv. Att det talas om att ta det ifrån oss gör mig bestört. Irene Bohman Skruv Januari 2021

Hej, medborgare och medmänniska! Jag vill med följande rader göra dig uppmärksam på en förändring som oroar mig starkt. Det handlar om nedskärningar inom barnomsorgen. Nedskärningar som pågått successivt under drygt ett decennium eftersom vi inte infört ett maxtak avseende barngruppernas storlek på förskolan. Specifikt kommer strax en bild av hur nedskärningarna ser ut i Göteborgs Stad att beskrivas. Det är nämligen i Göteborg jag bor tillsammans med min familj. Bilden kan dessvärre snart nog appliceras på vilken kommun i Sverige som helst, tyvärr. Så, vad är det som har skett? Jo, den 1/2-2021 genomförs på min dotters förskola; Toredalsgatan 41 i Göteborg, en omorganisation. Information om denna nåddes oss vårdnadshavare 15/1 via mejl. Det var en fredag eftermiddag inför helgen nyheten slog ned som ett bombnedslag. I mejlet stod att läsa att vi som föräldrar till barn på en av förskolans fyra äldrebarnsavdelningar (Opalen) inte längre kommer att kunna lämna våra barn på just den avdelningen eftersom den i och med omorganisationen ska upphöra. Barnen ska placeras ut på de resterande tre äldrebarnsavdelningar. Samtliga tre personal på avdelningen kommer att lämna förskolan för att arbeta på en av de flexförskolor som Förskoleförvaltningen startar upp. Anledning till omorganisation anges vara en budget som inte går ihop på grund av för hög pedagogtäthet. De risker/konsekvenser jag som vårdnadshavare redan nu ser med kommande omorganisation är i korthet följande: - Storlek på barngrupperna: På storbarnsavdelning (3-5 år) kommer det att vara 25 (alt 26 barn, siffran varierar) med tre heltidspersonal i grundbemanning. På småbarnsavdelning (1-3 år) 17 barn med tre heltidspersonal. Antalet är nästan det dubbla jämfört med skolverkets rekommendationer. Rekommendationer som bygger på en rapport som finns att läsa om på Skolverkets hemsida om forskningsläget vad gäller sambandet mellan strukturella faktorer och pedagogisk kvalitet i förskolan och grundskolans första år. I rapporten konstateras att optimal pedagogisk kvalitet kan uppnås först om barngruppens storlek för barn 4-5 år är 13-15 stycken. För de mindre barnen och för barn med särskilda behov krävs än mindre grupper. Rapporten heter “Strukturella faktorer och pedagogisk kvalitet i barnomsorg och skola – en kunskapsöversikt” och finns att hämta på skolverkets hemsida www.skolverket.se. Jag kan således inte se hur pedagogerna, i denna storlek på barngrupp, ska kunna möta varje barns behov av trygghet, omsorg, utveckling och stimulans på en individuell nivå. Målinriktat pedagogiskt arbete utifrån förskolans läroplan, för att främja våra barns utveckling och lärande, ser jag inte heller som möjligt under dessa förutsättningar. Jag är starkt oroad över barnens mående, såväl fysiskt som psykiskt, på kort samt längre sikt. - Lokaler: Förskolan huserar i dagsläget i en tillfällig modulbyggnad. Lokalerna är små och ventilationen mycket dålig. Jag anser att gruppernas storlek redan i dagsläget är för stora i förhållande till lokalerna. Möjlighet till lugn och ro samt att välja aktivitet efter intresse finns inte. Utifrån brandsäkerhet ser jag också stora risker. - Personal: Jag ser en risk för sjukfrånvaro hos personal samt att personal väljer att byta arbetsplats på grund av den ohållbara arbetssituation de ställs inför. Genom omorganisation förlorar våra barn sina tre trygga vuxna på förskolan. Som förälder till barn på Opalen fick jag alltså information om omorganisation via mejl på eftermiddagen den 15/1. Veckan som följde var ansvarig rektor inte anträffbar på grund av ledighet. 25/1 hölls ett föräldramöte där vi fick möjlighet att ställa frågor och framföra våra synpunkter (kallelse till detta skickades ut vid lunchtid samma dag varför inte alla hade möjlighet att delta). Rektor kan under mötet inte svara för hur konsekvenser och risker för våra barn med omorganisationen ska bemötas/elimineras. Först 25/1 skickades också information om omorganisation ut till övriga föräldrar på förskolan, vars barn precis som våra drabbas. Förra året blev barnkonventionen lag i Sverige. Lagen är dock tandlös så länge det inte finns ett maxtak på hur stor en barngrupp får lov att vara. Ställ dig därför bakom min vädjan och skriv under denna namninsamling som en protest mot vad dagens politiker gör mot våra barn. Våra barn är vår framtid. Och en dag kanske det är du som på äldreboendet behöver hjälp av en yngre hand? Låt den handen vara varm och förmögen till att ingjuta trygghet. En trygghet den kan ge för att det var vad den själv fick en gång som barn.

Dan Eliasson har under många år gjort neddragningar i olika myndigheter och sett till att de inte längre kan utföra sina uppgifter. Han har upprepade gånger blivit avsatt från sina poster pga inkompetens eller avgått så fort det blåser lite kring hans person. Vi som folk ska inte behövs betala för hans inkompetens och undvikanden när han lämnar sina poster och hämtar ut en fet fallskärm, som han inte gjort sig förtjänt av.

Sedan IPCC:s första rapport utkom 1990 har samhället väl känt till klimatproblemet, samt hur vi kan hejda uppvärmningen genom att sänka utsläppen. Trots det står vi nu efter 30 år inför en klimatkatastrof. När folkvalda politiker haft stora svårigheter att på egen hand hantera kontroversiella eller svårlösta frågor, har medborgarråd en historia av att fungera som komplement. Ett nutida exempel är det medborgarråd som inrättades i Irland 2016 för att ge råd om samkönat äktenskap och aborträtten.

Avskaffandet av 40-kortet och minskad rabatt, innebär för barn, unga och seniorer en prishöjning med 137%. Detta är orimligt och innebär ökad bilism, större ojämlikhet, sämre mobilitet och en mer segregerad stad.

Det finns hur mycket som helst för Henrik att göra. Han är en uppskattad arbetskamrat och ett vänligt ansikte alingsåsare känner igen. Att kommunen menar att det inte finns utrymme i förvaltningsuppdraget är enkelt löst. Låt Henrik byta förvaltning till park- och naturförvaltningen. Det här är inget annat än fyrkantig byråkrati. Låt Henrik fortsätta med sitt vedklyvande. För hans rätt till en meningsfull tillvaro och för alingsåsares rätt till ved som de kunnat skaffa från honom i 26 års tid.