Alla människor har rätt att bli behandlade med respekt, oavsett bakgrund. Rasistiska uttalanden kan såra djupt, bidra till diskriminering och i värsta fall leda till våld. Ett samhälle byggt på förståelse och respekt är tryggare och bättre för alla.

Chareef kom som barn till Sverige tillsammans med sin mor som förälskat sig i en svensk man och flyttat till honom. Han började omgående svensk skola och pluggar även sång och musik på kulturskolan. Sång och musik är hans stora intresse och han har blivit anlitad vid ett flertal tillfällen som solist i olika sammanhang. Nu hoppas han att han ska kunna börja plugga på en musikinriktad folkhögskola med förhoppningen om att en dag kunna försörja sig på musiken.  Han har under tiden i Sverige haft uppehållstillstånd med anknytning till närstående (sin mor). Men den senaste ansökan avslogs av migrationsverket med hänvisning till att han numera är myndig och därmed borde kunna etablera ett liv i sitt hemland han inte besökt sedan han kom till Sverige som 15-åring. Lägg då till att han inte vet hur samhället fungerar i sitt gamla hemland, det finns inget socialt skyddsnät och han har inga starka band till några släktingar. Han blir mer eller mindre satt på gatan. Nu ska han överklaga migrationsverkets beslut och vi hoppas att med hjälp av denna namninsamling kunna påverka beslutsfattarna eller ännu hellre få regeringen att ändra reglerna så att denna inhumana behandling upphör. 

Det har inte undgått någon att födelsetalen i Sverige har sjunkit till rekordlåga nivåer. I media läggs fokus på lågkonjunktur, osäkerhet inför framtiden och personer som aktivt väljer att inte skaffa barn. Men i skuggan av dessa rubriker finns en stor grupp som sällan får uppmärksamhet – de ofrivilligt barnlösa.  Vi är par och individer som kämpar med primär och sekundär infertilitet. Var sjätte par påverkas. Det är långt ifrån en liten minoritet, ändå nämns vi knappt i diskussionen om den demografiska krisen. Det här är en grupp som inte bara borde höras – den måste höras. För vi vet vad barnlängtan kostar, i både kropp och själ.  Att längta efter barn är en av de mest grundläggande drömmarna många av oss bär på. För vissa kommer det enkelt. För andra krävs år av kamp, sorg och läkande mellan varje försök. Men vad händer när någon annan sätter gränsen för hur många gånger vi får försöka? När drömmen om barn, eller ett syskon, avgörs av plånboken snarare än viljan eller behovet?  I Sverige erbjuds idag tre IVF-försök genom regionen. Därefter förväntas vi själva bekosta våra fortsatta försök. För oss som dessutom är beroende av ägg- eller spermadonation gäller samma begränsning. Detta drabbar extra hårt dem av oss som har en kronisk sjukdom eller andra medicinska hinder – vi straffas dubbelt. Det är som om staten säger: "Nu räcker det", trots att vår kamp knappt börjat.  Infertilitet är inte bara en fysisk diagnos. Den är ett känslomässigt och ekonomiskt maraton. Kvinnor går igenom hormonbehandlingar, kirurgiska ingrepp och väntan – alltid med hoppet som bränsle. Samtidigt slits förhållanden sönder under pressen. Vi kastas mellan hopp och förtvivlan, oro och skuld, längtan och förlust.  "Kommer jag någonsin få bli mamma?", "Vad gör vi om vi inte har råd med fler försök?", "Är det mitt fel att vi inte lyckas?" Tankarna är många, smärtan är tyst – men den är där varje dag. Vi isolerar oss. Vi skäms. Och vi bär ofta denna kamp i det fördolda, utan stöd från samhället.  Att kalla detta för "psykisk press" räcker inte. Det här är en konstant berg-och-dalbana som påverkar varje aspekt av våra liv: vår ekonomi, vår psykiska hälsa, vår relation och vår framtidstro. Många tömmer sina besparingar eller skuldsätter sig. Andra ger upp sina drömmar för att de inte har råd att försöka en gång till.  Det är inte rimligt att ett land som oroar sig för framtida skatteintäkter och en åldrande befolkning blundar för denna grupps behov. Om politiker vill öka barnafödandet, måste de börja med att stötta dem som faktiskt vill – men inte kan – få barn.  Vad kan vi göra? Att satsa på fertilitetsvård är inte en kostnad. Det är en investering – i framtida medborgare, skattebetalare och ett hållbart samhälle. Vi föreslår följande åtgärder: 1. Inför regionsfinansierade syskonförsök Många som fått sitt första barn via IVF behöver samma hjälp för att få ett syskon. Idag lämnas dessa familjer att betala själva. Det är orimligt att viljan att ge sitt barn ett syskon – och att föda fler barn till landet – möts av ett nej från vården.  2. Utöka antalet finansierade IVF-försök från 3 till 6 Allt fler fall är medicinskt komplexa. För många räcker inte tre försök. Att erbjuda upp till sex försök skulle öka chansen att lyckas och minska lidandet. Det är billigare att stötta en familj än att behandla den psykiska ohälsa som uteblivet barn orsakar.  3. Tillåt PGT-A-testning i Sverige PGT-A (genetisk screening av embryon) kan minska antal misslyckade försök, spara pengar och undvika onödigt lidande. Det minskar risken för missfall och att kvinnor tvingas genomgå aborter på grund av obotliga fosterskador. Att tillåta NIPT men inte PGT-A är inte logiskt – det är hyckleri. Kvinnan bär konsekvenserna, i både kropp och själ.  4. Förbättra fertilitetsutredningar  Svensk fertilitetsvård släpar efter. Att endast testa TSH, AMH och göra en spolning är inte tillräckligt. Vi vill se fullständiga utredningar, som inkluderar:  ✔ Endometrios, PCOS, DNA-fragmentering av spermier  ✔ Immunologiska och bakteriella faktorer  ✔ Koagulationsfaktorer, anatomiska hinder i livmodern  ✔ Hormon- och näringsbrister hos både kvinna och man  Privata kliniker erbjuder detta idag – med stor framgång. Varför inte den offentliga vården?  5. Erbjud IVF vid upprepade missfall  Att ha haft flera missfall är idag inte tillräckligt skäl för att få hjälp via IVF. Det är oacceptabelt. Ofta finns en medicinsk förklaring, men kvinnan avvisas ändå. Detta måste förändras – ingen ska tvingas gå igenom fler missfall innan vården tar ansvar.  6. Höj åldersgränsen för IVF  Många kvinnor kan och vill få barn efter 40. Med rätt hjälp är det fullt möjligt – och allt fler kliniker, även internationellt, bekräftar detta. Låt inte ålder vara ett svepskäl för att neka vård.  7. Ge vårdpersonalen rätt utbildning och resurser  Infertilitet är inte ”one size fits all”. Rätt kompetens och rätt verktyg kan minska antalet försök, förkorta väntetider och öka chanserna till framgång.  8. Förbättra ungdomars fertilitetskunskap  I skolan fokuseras det på att ”skydda dig så du inte blir gravid”. När det sedan är dags att bilda familj så är det många som inser att det var inte så lätt att bli gravid – varför berättade ingen det? Det Europeiska organet Fertility Europe har i sitt kunskapsspel FActs konstaterat att endast 12 % av Europas ungdomar känner till att fertiliteten sjunker med åldern.  Ett vägskäl – ett val  Det låga födelsetalet är en varningssignal. Vi står vid ett vägskäl. Ska vi ignorera dem som kämpar i det tysta, eller ska vi agera och ge dessa människor det stöd de förtjänar?  Det här är inte en lyxfråga. Det är inte en fråga om vilja. Det är en fråga om rättvisa – och om framtiden. Vi kan inte lägga allt ansvar på individen när det i slutändan är staten som gynnas mest. Den emotionella, fysiska och ekonomiska bördan vi bär på våra axlar måste delas.  Vi är starka, men vi ska inte behöva vara det ensamma.  Vi ber er, politiker – hör oss. Ge oss chansen att bygga de familjer vi drömmer om. Inte bara för vår skull. Utan för hela Sveriges framtid. Anna Sane Erika Guardado  Izabelle Åström Veronica Duljic Häggström Petra & Fredrik Billstein Brandservice Syd AB Femmis - Föreningen för frivilligt ensamstående föräldrar med donation Riksförbundet Ofrivillig Barnlöshet

Forskning visar att gymnasieelever som får sommarjobb har 35 procent större chans att få jobb efter examen. Det gör skillnad på riktigt. Dessutom har många kommuner i länet och runt om i landet infört en sommarjobbsgaranti för sina ungdomar – varför ska inte Sigtunas unga få samma chans?  Idag saknar många unga i kommunen möjligheten till ett första jobb, samtidigt som ungdomsarbetslösheten ligger på 23,8 procent i landet och 7,6 procent i Stockholms län. Det är ett växande problem – för utan erfarenhet är det svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, och utan arbete riskerar unga att halka efter redan från början.  Förra året gick utbildningsnämnden i Sigtuna kommun med 16 miljoner i överskott samtidigt som den moderatledda kommunledningen la 40 miljoner på skattesänkningar. En sommarjobbsgaranti hade endast kostat omkring 11 miljoner. Kommunledningen måste prioritera oss ungdomar först!  Vi tycker att ungas framtid borde komma först. Därför vill vi att kommunen inför en sommarjobbsgaranti för alla elever i årskurs 9 och på gymnasiet. Det är en investering i oss ungdomar och vår framtid!

Vart håller vår migrationspolitik på att ta vägen? När började vi utvisa svenska barn? Barn och ungdomar som har levt större delen av sina liv i Sverige och byggt upp en tillvaro här, utvisas! Visste du att Shaghayegh som 2024 tog studenten från naturprogrammet just nu är i den situationen? Nu riskerar Shaghayegh att utvisas till Iran. Ett land där kvinnors rättigheter inte  respekteras. Där det är farligt att vara kristen. Ett land där hon inte kan uttrycka sin identitet, tro, eller människosyn. Vi behöver din hjälp att påverka detta! Du kan göra skillnad genom att skriva under och sprida ordet vidare! Shaghayegh var 10 år när hon först kom till Sverige. Ett barn. Sedan hon flydde hit har hon kämpat sig fram och tog studenten från gymnasiet med goda betyg. Hon har alla sina nära släktingar och alla sina vänner här i Sverige. Hon har byggt upp ett helt liv och sina drömmar om att bli läkare här. Hon delar språket, värderingarna och kristendomen med majoritetsbefolkningen i Sverige. Det finns inga möjligheter för Shaghayegh att blomstra i Iran. Sverige har gjort henne gott och hon är en tillgång för Sverige. Det finns stor potential för att hon kan fortsätta bidra till det svenska samhället om vi bara ger henne chansen. Nu håller hennes framtidsplaner på berövas både henne och Sverige.  Lyssna på Shaghis berättelse! Skriv på!

Idag är sexualundervisningen ofta uppdelad mellan tjejer och killar. Vi som skriver motionen samt flertalet andra organisationer tycker att en jämställd undervisning – där alla får lära sig om olika pubertala problem – är en hörnsten i processen till att både bryta stigmat om biologiska förändringar inom puberteten och skapa en mer jämlik undervisning. Det leder till en mer jämlik kunskap som i sin tur påverkar vårt samhälle. Vad vi lär oss i skolan formar våra tankar och förväntningar på framtiden, och därmed en mer jämlik kunskap som hamnar i vårt samhälle i slutändan; vad vi lär oss i skolan skapar våra tankar och förväntningar på framtiden.

Familjen flydde från Tadzjikistan år 2009, under livshotande omständigheter.  I många års kamp i Sverige med upprepande överklaganden för att få stanna, har Migrationsverket återigen beslutat att utvisa familjen. Nu hotas hela familjen att skickas tillbaka till Tadzjikistan - ett land där liv fortfarande står på spel.  Sabrina Pashkina, familjens äldsta dotter, är snart 18 år. Hon kom till Sverige som 1.5-åring och har aldrig varit i Tadzjikistan sedan dess. Trots detta menar Migrationsverket att hon inte är tillräckligt anpassad till det svenska samhället - trots att hon har levt hela sitt medvetna liv i Sverige. Två yngre barnen, Dominika Zadorina (15 år) och Matvej Zadorin (snart 12), är båda födda och uppvuxna i Sverige. Alla barn har aldrig lämnat landet, går i svenska skolor, har vänner och deltar i fritidsaktiviteter precis som alla andra i deras ålder. Det är helt integrerade i det svenska samhället.  Migrationsverket genomförde en utvisning till Tadzjikistan med hjälp av konvoj. Men Tadzjikistan vägrade ta emot dem, och familjen återfördes till Sverige. Trots detta fick de besked om att det inte innebär uppehållstillstånd - utan att gränspolisen ska samla in fler handlingar, varefter en ny utvisning kan ske.  För närvarande sitter pappan frihetsberövad i förvar, medan mamman har släppts fri från 9 månaders förvar. Familjen lever i ständig ovisshet och rädsla för vad som kommer hända härnäst.  Familjen är anpassad till Sverige, och skicka tillbaka dem är fel. Låt dem stanna. En underskrift kan göra stor skillnad.

Detta är viktigt för att vi vill kunna gå vidare, fokusera på att hitta nya jobb och få det vi har rätt till. Om ett privat företag hade låtit oss vänta så här länge på vår lön hade det blivit ett jävla liv. Vi kräver att statliga myndigheter följer samma villkor och ansvar som privata arbetsgivare. Rättvisa ska inte bero på vem som är skyldig dig pengar – rätt är rätt, och uppskjuten rättvisa är ingen rättvisa alls. English This matters because we want to move on, focus on finding new jobs, and receive what we’re rightfully owed. If a private company made people wait this long for their pay, there would be a public outcry. We demand that government agencies follow the same standards and obligations as private employers. Fair treatment should not depend on who owes you the money – rights are rights, and justice delayed is justice denied.

Botkyrka är en stolt, mångkulturell kommun – hem för många muslimska familjer och flera fina moskéer. Här växer barn upp med olika språk, kulturer och trosuppfattningar. För våra muslimska barn är det viktigt att få läsa om sin tro på ett sätt som känns äkta, varmt och respektfullt – inte genom böcker som förklarar islam på distans, utan genom berättelser där de känner igen sig själva. Tyvärr består bibliotekens utbud ofta av böcker skrivna ur ett utifrånperspektiv, ibland med bristande förståelse eller en snedvriden bild av vår religion. Det vill vi ändra på. Vi efterfrågar barnböcker som: 🤍 Är skrivna av muslimer 🤍 Speglar islams budskap med respekt och kärlek 🤍 Är inkluderande och stärkande för muslimska barns identitet Vi vill att biblioteken i Botkyrka ska spegla dem som bor här. En plats där alla barn känner sig välkomna, inkluderade och representerade – också i böckerna de läser. Ställ dig bakom oss i denna namninsamling och visa att behovet finns. Tillsammans kan vi göra skillnad.

Tillsammans kan vi avgöra valet 2026 och driva samhället i en antirasistisk riktning!

Sedan 2022 när Tidöpartierna tog över makten i Sverige har fattiga mammor blivit allt vanligare. Särskilt svårt har det blivit för de som är ensamstående, som har lågbetalda arbetaryrken eller som har en utländsk bakgrund. Samtidigt som en ekonomisk kris har slagit mot de med allra lägst marginaler, med skenande matpriser, höjda hyror och ökade energikostnader har regeringen konsekvent valt att bara satsa på de allra rikaste. Med jobbskatteavdrag och skattesänkningar för tiotals miljarder kronor årligen har de mest välbeställda knappt behövt känna av krisen. Samtidigt har allt fler mammor tvingas ta dyra lån för att ens kunna sätta mat på bordet och betala hyran. Fler barnfamiljer har vräkts och fler barn äter sitt enda mål mat i skolan. Det tillfälligt höjda bostadsbidraget, som infördes av den förra regeringen, slopades av Elisabeth Svantesson nu i januari. Stödet som gav ensamstående föräldrar upp till 1 325 kronor extra i månaden, är alltså borttaget. Detta försvårar livet avsevärt för de mammor som kämpar för att få livet att gå ihop. Bland organisationen Makalösa Föräldrars medlemmar, där nio av tio är mammor, svarar sju av tio ensamstående föräldrar att de ofta är oroliga för sin ekonomi och lika många svarar att de lagar annan mat till sig själva för att prioritera barnen. Endast tre av tio har möjlighet att låta barnen delta i fritidsaktiviteter som kostar. Att barnfattigdom är dyrt för samhället vet vi. Det är inte heller lönsamt för samhället att mammor går under ekonomiskt och hälsomässigt. ROT-avdraget har sedan 2009 kostat skattebetalarna närmare 200 miljarder kronor, och används allra mest av svenskarna med inkomster på över en miljon kronor årligen.  Det är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige att prioritera satsningar på lyx-ROT istället för att jämna ut de extrema ekonomiska skillnaderna som annars bara växer.  Satsa de sammanlagda kostnaderna för ROT – 15 miljarder kronor inklusive höjningen –  på de mammor som idag går på knäna, Elisabeth Svantesson! Tänk vilken skillnad det skulle göra!

Sverige har skrivit under barnkonventionen vilket gör det till svensk lag. Att utvisa dessa barn som i år fyller 9, 13 och 15 år till Armenien, ett krigshärjat land som de aldrig varit i, riskerar att krossa deras barndom och drömda framtid. Familjen är dessutom väletablerade i samhället. Båda föräldrar jobbar och talar svenska. Mamman i hemtjänsten i Kristdala, pappan som bilmekaniker. De två äldre barnet är framgångsrika juniorboxare i Oskarshamns boxningsklubb. Det lilla samhället, skolan, boxningsklubben, vänner, bekanta och kollegor är förundrade över hur Migrationsverket helt verkar ignorera barnkonventionen men också det faktum att familjen är välintegrerade och föräldrarna viktig arbetskraft i en glesbygd dit få människor flyttar.  Skriv under för att visa myndigheterna att deras beslut är både inhumana, samhälls skadande och för de flesta helt obegripliga!