Vi är svenska pensionärer som arbetat, betalat skatt och bidragit till Sverige under våra yrkesliv. Många av oss har valt att tillbringa ålderdomen utomlands,  i andra EU-länder och har planerat vår ekonomi utifrån det svenska pensionssystemet. Beslutet från riksdagen, som började gälla i januari 2023, innebär att garantipensionen inte längre får följa med utomlands.  Genom att definiera garantipensionen som en “minimiförmån” har man stoppat utbetalningarna till oss som bor utomlands  trots att vi byggt upp vår rätt till den under ett helt arbetsliv i Sverige. Detta är ett svek. Ett brott mot förtroendet. En nedmontering av tryggheten.  Personer som bor utomlands belastar inte svensk välfärd (bostadsbidrag, hemtjänst, vård, mediciner etc.). Att betala ut garantipension till dessa individer kan därför vara billigare för staten än om de tvingas återvända av ekonomiska skäl.  Samtidigt fortsätter staten att betala ROT-avdrag till svenskar som renoverar fritidshus i Spanien. Hur kan det vara rimligt att skattemedel går till nya fönster i lyxvillor men inte till garantipension för dem som slitit ett helt liv i Sverige? Vi kräver att regeringen: • Återställer rätten till garantipension för svenska pensionärer inom EU och EES • Slutar behandla arbetande medborgare som bidragstagare • Prioriterar grundtrygghet framför skattesubventioner till välbärgade Skriv under och stå upp för rättvisa! Frågan om garantipension till utlandssvenskar handlar inte om lyxliv eller överdriven rättighet. Det handlar om värdighet, rättvisa och rimlig grundtrygghet för dem som arbetat och levt sina liv i Sverige. Kampen fortsätter för att denna grupp inte ska glömmas eller tystas.

Detta system ger ungdomar på landsbyggden en chans att komma ut ur huset, och socialisera sig vilket allt mindre ungdomar gör nu för tiden. De flesta är mest hemmasittande. Dessutom så uppmuntrar detta förslag till större användning av kollektivtrafik som är skonsammare för miljön, pga samåkning och att flera bussar går på biogas. 

För Lars Olof, och för många andra i liknande situation, är assistansen inte en extra hjälp, utan en förutsättning för att kunna leva ett värdigt liv. När samhället drar in livsnödvändiga insatser utan insyn från närstående, förlorar vi inte bara trygghet, vi förlorar medmänsklighet. Ett beslut som detta påverkar hela människan: fysiskt, psykiskt och socialt. Det visar att vi som samhälle måste stå upp för våra mest sårbara. Därför är detta viktigt – för Lars Olof, och för oss alla.

Idag kan barn inte åka kollektivt ensamma i Mölndal. Det krävs mobil, BankID, konto och Swish. Gör som Göteborg, låt alla barn och ungdomar få röra sig friare i  samhället, låt dem få åka kollektivt utan kostnad. I Mölndal väljer vi att uppfostra både barn och vuxna in i ett ineffektivt, stressat och kostsamt bilberoende. Det finns flertalet tillfällen, förutom skoltransport, då barn har behov att med och utan vuxen transportera sig inom kommunen. 1. Till familj, släkt och vänner inom och mellan kommuner 2. Till aktiviteter, kulturskola och idrottsaktiviteter  Föräldrar stressar mellan aktiviteter, ju fler barn desto fler skjutsningar. Många aktiviteter hade kunnat ske på tidpunkter som passar till exempel en pedagog på kulturskolan eller en ungdomstränare, om barnen själva hade kunnat transportera sig dit. Om ett barn kan åka kollektivt en väg eller en annan underlättar detta för alla. 3. För att familjen ska välja bort bilen  En familj på fyra personer går på dryga 240 kronor tur och retur inom kommunen. Det är orimligt, fler hade valt kollektivt på fritiden även om de till vardags åker bil. 

Barn som är uppväxta i Sverige måste värnas om av svenska befolkningen. Man vänder inte ryggen till barnens behov av trygghet. Saker måste förändras. Bara för att Osman inte har förmågan att tala för sig själv så innebär det INTE att han inte har känslor. Han visar tydligt om han är ledsen, rädd, glad, busig m.m. Denna katastrof med utvisningsbeslut på utvisningsbeslut har pågått länge nog. Hur kan man som land vilja lämna ett handikappat barn till sitt eget öde. Migrationsverket enda mål är att utvisa en ensam pojke, man menar att det finns vård i Ryssland. Detta faktum ifrågasätter jag inte! Men han är medveten! Han gråter och blir orolig bara av att vara utan sina trygga vuxna i några timmar på sjukhuset här i Sverige. Han förstår och är fortfarande medveten. Och han ska bli lämnad i ett land utan någon trygghet alls? När blev Sverige ett land där man struntar fullständigt i ett barns välbefinnande och trygghet? Detta hoppas jag att vi kan ändra på. Vill ni hjälpa Osman? Och slå ett slag för ensamma barn som behöver oss vuxna!

Vi står enade i djup oro över situationen på Brinkebergsanstalten. Rapporter om matstrejker och undermålig behandling har nått oss, och vi kan inte längre tiga. Föreställ er att vara inlåsta, beroende av anstalten för er grundläggande näring, bara för att serveras mat som är så dålig att personalen själva avråder från att äta den. Rå fisk, blodig kyckling. otillräcklig näring – det är en skam. Det är våra medmänniskor, kanske till och med våra anhöriga, som sitter där. De förväntas arbeta, att bidra, men hur kan de göra det på tom mage? Tre pannkakor till en vuxen man? Delad mjölk och en handfull ägg per vecka? Det är inte bara orimligt, det är inhumant. Och när de vågar klaga, möts de med inlåsning och bestraffningar. Detta är inte bara en fråga om dålig mat; det är en fråga om mänskliga rättigheter. Artikel 5 i de mänskliga rättigheterna skyddar oss från tortyr och förnedrande behandling. Är det inte förnedrande att medvetet svälta någon? Artikel 12 garanterar rätten till hälsa, men hur kan de intagna vara friska när de nekas grundläggande näring? Och artikel 19, yttrandefriheten – de straffas för att de klagar! Vi kan inte tillåta att detta fortsätter. Våra anhöriga är där för att sona sina brott, för att förändras och utbilda sig. Men hur kan de göra det när deras grundläggande värdighet kränks? Varje person därinne är fortfarande en människa, med familj och rättigheter. Låt oss stå upp för dem. Låt oss kräva en förändring. Skriv under vår namninsamling och hjälp oss att sätta stopp för detta maktmissbruk och inhumana beteende. Tillsammans kan vi göra skillnad.

Med stöd från en ledsagare kan den som är synskadad röra sig i samhället och fortsätta vara socialt och fysiskt aktiv. Problemet är att de lagar som reglerar ledsagning har tolkats om och tillämpas allt snävare av våra kommuner.   Effekten är att synskadade idag inte får möjlighet att komma ut för en promenad, inte kan ta sig till köpcentret för att handla och föräldrar kan inte ta med barnen ut i lekparken. I förlängningen är detta ett hot mot både hälsa och delaktighet för alla som drabbas. Det är inte värdigt Sverige som välfärdsland.  Personer med funktionsnedsättning måste kunna lita på samhällets stöd och ha rätt till ett aktivt liv på sina egna villkor. Därför uppmanar vi regeringen och särskilt socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall att bana väg för ny lagstiftning och rädda en fungerande ledsagning.  Skriv under senast 21 september 2025!

Uppropet startades av kvinnor – men det här är ett gemensamt rop på rättvisa.  Vi är kvinnor, män, icke-binära, unga och gamla – och vi står enade.  För mänskliga rättigheter. För livet. För Palestina. Vi är inte bundna till något parti eller någon religion. Vi är förenade i vår vädjan:  🔹 Lyft våra röster.  🔹 Lyft verkligheten i Gaza. ❗ Det här är inte ett krig – det är ett folkmord Det som pågår i Palestina är inte ett krig mellan två jämnstarka parter. Det är ett pågående folkmord, en systematisk etnisk rensning, där kvinnor och barn är de främsta måltavlorna. Gazabor tvingas föda barn utan bedövning. Barn amputeras utan smärtlindring. Familjer utplånas. Föräldrar samlar ihop sina barns kvarlevor i plastpåsar. Sjukvårdssystemet i Gaza är på gränsen till kollaps. Al-Awda Hospital, det sista fungerande sjukhuset i norra Gaza, tvingades stänga den 29 maj 2025 efter upprepade attacker och belägring. 📢 Internationella organ är tydliga Internationella domstolen i Haag, FN:s undersökningskommission, Amnesty, WHO, UN OCHA och Läkare utan gränser – alla slår fast: Det som sker är krigsförbrytelser, folkrättsbrott och brott mot mänskligheten.

Mammografin är en hälsokontroll där omkring två av tre bröstcancerfall i Sverige upptäcks. I Region Norrbotten har det tidigare funnits mobila mammografivagnar som gjorde det möjligt för mammografin att komma till kvinnor på glesbygden, istället för att kvinnor på glesbygden ska behöva spendera tid och pengar på långa resor till en fast mammografienhet på ett sjukus i en större stad.  2022 beslutade dock Region Norrbotten att lägga ned de mobila mammografivagnarna, vilket har försämrat kvinnors tillgång till potentiellt livsavgörande hälsokontroller - bara för att de bor på glesbygden. Det är orättvist! Kvinnor som bor i Arjeplogs kommun har i DN berättat att de måste resa 40 mil för att gå på sin mammografi, vilket kostar pengar, försvårar livspusslet och gör det svårt att få ihop med sitt arbete. Många skjuter därför upp, ställer in eller glömmer mammografin. Beslutet att lägga ner de mobila mammografivagnarna är bara ett exempel på alla politiska beslut i svensk politik som leder till att folk (särskilt kvinnor!) som bor på gles- och landsbygden får det sämre. Att tillgången till välfärd begränsas för de som bor på gles- och landsbygd bidrar till att glesbygden avfolkas och att ojämlikheten mellan stad och land ökar! Det måste stoppas, ett beslut i taget, och varför inte börja med det här idiotiska beslutet? ÅTERINFÖR DE MOBILA MAMMOGRAFIVAGNARNA!  Källor och information:  https://www.dn.se/sverige/therese-tvingas-resa-mer-an-40-mil-for-mammografi/ https://www.dn.se/sverige/lise-lotte-slogs-for-mammografin-sa-javla-orattvist/ https://www.norrbotten.se/sv/region-norrbottens-nyhetsarkiv/manga-fordelar-med-fasta-screeninglokaler-for-mammografin/?fbclid=IwQ0xDSwK1OuljbGNrArU5gWV4dG4DYWVtAjExAAEeWadyPdwsdIdtOlFhk7nSV8jXE0nR3iwqTAIxZHO5yillAy6EJ4XuwlJ3dic_aem_I3U4Fm5OldIiwbA_RaMVPA

Att kunna hissa Prideflaggan är mer än bara en symbol – det är att stå upp för kärlek, respekt och inkludering. Att aktiv ta ställning mot att prideflaggan skall ingå i flaggpolicyn är djup exkluderande och måste ändras. 

Ale kommun måste förstå att det som för politikerna blir en liten fråga kan vara livsavgörande för den ungdom som inte vågar leva som den är. Vi måste som samhälle göra vad vi kan för att hjälpa de unga som är osäkra i sin identitet att våga leva som den de är, här är prideflaggan och pridesymboler viktiga symboler för att tydligt visa att vi står tillsammans trots våra olikheter.

Alla har har rätt till mat och trygghet. Det är inte förhandlingsbart. Den här kampanjen visar tydligt vad som står på spel – och sätter tryck på regeringen att ta rätt beslut som gör livet drägligt även för ensamstående barnfamiljer.