Till: Socialstyrelsen, IVO, Sveriges Regioner och Kommuner och Arbetsmiljöverket. Dessa styrs i sin tur av Social- resp. Arbetsmarknads-departementet som leds av Social- resp Arbetsmarknads-ministern, vilka ingår i vår Regering.
Bemannings-upproret
Skriv på Bemannings-upproret!
Nu måste beslutsfattare på alla nivåer ta till sig att grund-bemanningen i Äldreomsorgen är för låg och se till att en korrekt bedömning av vårdtyngden görs innan bemanningen fast-ställs. Kraven på vad vi undersköterskor och vårdbiträden ska göra under ett arbetspass ökar hela tiden, men inte de resurser vi har för att göra det.
Se till att personal och expertis, skyddsombud och de boende själva, får vara med och säga vad som ska vara grund-bemanning på ett boende.
Idag är det boendet självt som gör en uppskattning av vilken bemanning som behövs på en avdelning. D.v.s det är ledningen , cheferna, på boendet som bestämmer det.
Personalen blir inte tillfrågad, inte de boende, inte den utbildade expertis som finns på området i form av geriatriker, forskare och sociologer och inte skyddsombuden.
Resultatet blir en Äldreomsorg som hela tiden är underbemannad.
Där de anställda slits ut, och lider av att inte kunna ge de äldre det som de har rätt till i form av aktivering och utevistelse och där de boende får en livskvalite' som är långt ifrån toppen.
Resultatet blir också att det uppstår fel. Det blir stressigt, personalen tar genvägar för att hinna med, hinner inte läsa i HSL; alltså journalanteckningarna, på morgonen och missar viktig info p.g.a det, hoppar över basala hygienrutiner för att hinna få upp alla till lunch, hinner inte fråga vad som menas när man inte förstår vad som sägs, ringer inte SSK för att fråga vid osäkerhet o.s.v.
Nu måste beslutsfattare på alla nivåer ta till sig att grund-bemanningen i Äldreomsorgen är för låg och se till att en korrekt bedömning av vårdtyngden görs innan bemanningen fast-ställs. Kraven på vad vi undersköterskor och vårdbiträden ska göra under ett arbetspass ökar hela tiden, men inte de resurser vi har för att göra det.
Se till att personal och expertis, skyddsombud och de boende själva, får vara med och säga vad som ska vara grund-bemanning på ett boende.
Idag är det boendet självt som gör en uppskattning av vilken bemanning som behövs på en avdelning. D.v.s det är ledningen , cheferna, på boendet som bestämmer det.
Personalen blir inte tillfrågad, inte de boende, inte den utbildade expertis som finns på området i form av geriatriker, forskare och sociologer och inte skyddsombuden.
Resultatet blir en Äldreomsorg som hela tiden är underbemannad.
Där de anställda slits ut, och lider av att inte kunna ge de äldre det som de har rätt till i form av aktivering och utevistelse och där de boende får en livskvalite' som är långt ifrån toppen.
Resultatet blir också att det uppstår fel. Det blir stressigt, personalen tar genvägar för att hinna med, hinner inte läsa i HSL; alltså journalanteckningarna, på morgonen och missar viktig info p.g.a det, hoppar över basala hygienrutiner för att hinna få upp alla till lunch, hinner inte fråga vad som menas när man inte förstår vad som sägs, ringer inte SSK för att fråga vid osäkerhet o.s.v.
Varför är det viktigt?
Man kan tycka att det borde finnas tydligt beskrivet i Socialstyrelsens föreskrifter hur många anställda som behövs på en avd. med 10 äldre boende, för att de anställda ska kunna uppfylla den arbets-beskrivning de har. och efterleva den Nationella värdegrunden för äldreomsorgen, som b.la talar om att de äldre har rätt till egen tid med sin Kontaktperson 1 timme 1 gång i veckan, minst en utevistelse om dagen och minst en social aktivitet om dagen.
Idag finns på de flesta äldreboenden inte någon möjlighet att uppfylla dessa krav.
Hur gärna personalen än vill.
Det finns heller inget skrivet om att en demens-avd ska ha högre bemanning än en somatisk- en avdelning där de boende är fysiskt sjuka men där intellektet fungerar som vanligt- . Vem som helst, tycker man, borde förstå att en demens avdelning kräver en högre bemanning. Där vistas ju människor som förutom fysiska problem ofta inte kan förstå sin omgivning längre eller kommunicera på ett adekvat sätt.
Vi måste säga hur det är, alla vi som arbetar i Äldreomsorgen, och alla som själva tar del av den, och deras anhöriga, och experterna; forskare i vård och livskvalite', sociologer, och läkare specialiserade på äldre. Vi måste sätta ner foten och säga: Det här går inte längre. Det är helt oacceptabelt att det får se ut såhär idag och det måste få ett stopp!
Var är facket och Skyddsombuden i denna beslutsordning?
Ledningen, vare sig den är privat eller kommunal, har ju ekonomiska intressen att rätta sig efter och vill ju, i alla fall om det är ett privat boende, gå med vinst.
Även de kommunala boendena har dock en budget som kommunen har avsatt att hålla sig till, och är den för liten så blir ju också naturligtvis bemanningen anpassad efter detta och för liten den med.
Hur har detta sätt att bemanna uppstått undrar jag?
Det är som att säga att ledningen på ett sotar-företag ska säga hur många skorstenar som ska rengöras på en dag, utan att först ta reda på hur lång tid det tar, och fråga sotarna själva vad de anser att de hinner med under en dag.
Företaget skulle inte fungera, för de skulle ju lova sina kunder service som inte kunde utföras på avtalad tid, eftersom sotarna inte hann med helt enkelt.
Det blir ingen bra PR för ett företag.
De måste ju se hur jobbet går till och anpassa sin personalstyrka efter det.
-Vi har fem sotare anställda, och du kan få hjälp med din skorsten i början på nästa vecka tidigast, innan dess har vi fullbokat, är ju ofta ett svar man får i denna bransch, men i Äldreomsorgen, där delar man ut fina broschyrer till de som flyttar in och deras anhöriga där man lovar medbestämmande, aktiv fritid, utevistelse och personal som tar sig tid och lyssnar, utan att personalen har en chans att leva upp till detta.
En grundbemanning på 2,5 personer på en avd med 10 demens-sjuka boende är ofta regel idag, och då ska man veta att flertalet demens-sjuka i stort sett uppfyller kraven för att få personlig assistans och alltså skulle ha det, om de inte var över 65 år.
De 2, 5 personerna i personalen ska förutom att ge alla 10 boende medicin och frukost, sköta om dem och hjälpa dem med personlig omvårdnad, tvättning, toalett-besök, påklädning och tandborstning, och matning när det behövs, dessutom sköta disk och iordningställa måltider, tvätta kläder, gå på möte med sjuksköterskan, tala med anhöriga, sköta sina ansvarsområden, beställa mat eller material till omvårdnad o.s.v.
Dagen är full av grundläggande omvårdnad, och de 2,5 personerna gör vad de kan för att klara detta. Att dessutom få ut de 10 boende som bor på avd och ge dem en social aktivitet varje dag, är i stort sett omöjligt.
Om detta måste vi prata!
I dag, om en undersköterska påpekar för sin chef, att de inte har hunnit med det de skulle och att allt varit stressigt på dagen, så säger chefen i regel; -Ja, men ni var ju 2.5 personer, och det är ju grundbemanningen.
Därmed är så att säga klagomålet avfärdat, och det finns inget mer att säga om saken.
De hade ju grund-bemanningen uppfylld, och då har inte chefen gjort något fel.
Detta måste vi belysa och få en förändring av!
En grundbemanning ska aldrig få fast-ställas utan att de anställda, skyddsombud och expertis på området, har sagt sitt och fått sina krav hörsammade.
Idag bestämmer alltså ledningen vad som ska vara grund-bemmaning på en avd, och skickar in uppgifter om detta till Social-styrelsen. Denna gör dock inget för att kontrollera om det är en rimlig uppskattning av personal-behovet, utan den kontrollen ska IVO göra. I praktiken så gör dock inte IVO det, utan de blandar sig i först om det uppstår direkta påtalade större problem på boendet.
Arbetsmiljöverket borde också säga ifrån kan man tycka, men de har gång på gång avfärdat de 6:6-A-anmälningar som personal skickat in om stress och sjukdom orsakat av personalbrist på boenden. De sviker alltså personalen i äldreomsorgen vilket i sig är helt oförsvarligt, då undersköterskeyrket är det yrke som är värst drabbat av sjukskrivningar, såväl p.g.a fysiska skador och utslitning, som av utbrändhet och stress, och det alltså är rätt uppenbart att bemanningen är otillräcklig på deras arbetsplatser.
Socialstyrelsen ska ta fram föreskrifter som tydligt säger hur bemanningen ska se ut på en avd, med t.ex 8,9 eller 10 boende och då också göra skillnad på om det är en demensavd. eller en somatisk avd.