Kritik mot Sveriges Radios rapportering om Iran och Israel.

Vi, undertecknade iranier, judar och svenskar, riktar skarp kritik mot Sveriges Radios rapportering om Iran, Israel och Gaza-kriget. Som skattefinansierad public service har SR ett särskilt ansvar för opartisk och faktabaserad journalistik – ett ansvar som i dag inte uppfylls.

Kritiken gäller särskilt Mellanösternkorrespondenten Cecilia Uddén, vars rapportering upplevs som återkommande vinklad och förenklad, och oförmögen att spegla regionens komplexitet. I stället reproduceras ett dominerande narrativ utan tillräcklig självständig granskning.

Iranier och judar i Sverige osynliggörs i rapporteringen. Våra perspektiv marginaliseras, och många känner inte igen sig i den bild som förmedlas. Att liknande kritik framförts från både iranska och judiska grupper pekar på ett strukturellt problem snarare än enskilda misstag.

När rapportering sker på geografiskt och erfarenhetsmässigt avstånd från de processer som skildras, utan egen livserfarenhet eller förankring i de samhällen och rörelser som berörs, riskerar journalistiken att stanna vid ytan. Avsaknaden av närvaro och direkt engagemang leder ofta till förenklingar, schematiska tolkningar och analys som saknar djup, kontext och intern logik.

I sådana situationer bör journalistikens uppdrag begränsas till saklig redogörelse av verifierbara fakta, snarare än långtgående analyser. Analys förutsätter insikt, levd erfarenhet och djup förståelse för kulturella, historiska och politiska sammanhang – något som inte kan ersättas av distansobservation eller externa tolkningsramar.

I ett läge där Iran befinner sig i ett historiskt avgörande skede – med en pågående folklig revolution mot den islamiska diktaturen – är detta särskilt allvarligt. Att i detta läge injicera personliga eller ideologiska narrativ är oansvarigt och skapar ett informationsbrus som skadar både nuet och framtiden.

1.  I samband med rapporteringen om Reza Pahlavis presskonferens den 16 januari 2026 beskrev Cecilia Uddén honom som ”trumpsk” och som en aktör som försöker positionera sig som Irans enda möjliga framtida ledare. Denna tolkning saknar stöd i vad som faktiskt framfördes under presskonferensen och överensstämmer i stället med narrativ som länge drivits av den islamiska regimen, extremistgruppen Mujahedin-e Khalq (MEK) samt delar av den yttersta vänstern.

Reza Pahlavi har i över 47 år varit en konsekvent motståndare till den islamiska diktaturen och har vuxit fram som en samlande symbol genom folkligt stöd – inte genom självpåtagen positionering. Under pågående protester i Iran ropar människor hans namn, trots livsfara, och ser honom som en symbol för nationell kontinuitet och en framtid bortom höger–vänster-ideologier. Hans budskap har varit konsekvent: makten ska återföras till folket, som själva ska avgöra Irans framtida styrelseskick. Att Irans kungliga institution fungerar som den mest samlande kraften och som bärare av det iranska folkets historiska kontinuitet är inte höger–vänster-politik – det är kultur, äldre än den västerländska civilisationen.

Uddéns beskrivning är därför inte bara ytlig utan även hånfull och ideologiskt vinklad. Den reducerar ett tydligt demokratiskt budskap till retoriska etiketter och förminskande jämförelser. Detta är inte saklig journalistik, utan språklig omformulering i syfte att passa ett redan fastslaget narrativ.

Under flera decennier har samma ideologiska kretsar – där Cecilia Uddén hör hemma – försökt misstänkliggöra Reza Pahlavi genom att framställa honom som svag, irrelevant eller okunnig, för att senare övergå till anklagelser om korruption. Under revolutionens inledande skede stämplades han som ”diktator”. När denna bild inte längre bar, och när en väl genomförd och tydlig presskonferens stod i konflikt med SR:s världsbild, reducerades han i stället till epitetet ”trumpsk”.

Detta illustrerar ett återkommande mönster: när verkligheten inte passar narrativet, justeras språket – inte analysen. Det är opinionsbildning, inte journalistik.

2.  Beskrivning av Iran International som “Saudi Arabiens TV”: Cecilia Uddén har refererat till den iranska oppositionskanalen Iran International som en saudiarabisk TV-kanal, vilket underminerar dess trovärdighet som en oberoende källa. Detta sker i en tid då Iran International, trots hot mot sina journalister (som Mehran Abbasian som lever under skydd i Sverige på grund av regimens hot), är en av få kvarvarande källor som erbjuder insyn i regimens brutalitet under totala internetblackouts i Iran. Uddéns karaktärisering alignar med regimens propaganda och ignorerar kanalens roll som ett fönster mot massakrer och mardrömslik brutalitet. Detta skapar en falsk ekvivalens och döljer regimens ansvar. 

3.  Bias i rapportering om Hamas och Gaza: Uddén har fällts av granskningsnämnden för partiska uttalanden om Hamas, vilket tyder på en återkommande obalans i hennes Mellanösternrapportering. Bevakningen kritiseras för att förstärka ett ensidigt narrativ, bortse från konfliktens komplexitet och försvaga israeliska perspektiv, samtidigt som Hamas roll som proxy för den iranska regimen tonas ned. Det bör dessutom tilläggas att regimens proxynätverk bidrar till ett pågående blodbad i Iran, vilket kraftigt undergräver trovärdigheten hos tidigare försvarande röster när de uttalar sig om den iranska revolutionen.

4.  Bakgrund och ideologisk påverkan: Cecilia Uddéns tidigare engagemang i den svenska kommunistpartiets tidning Gnistan samt offentliga sammanhang med salafistiska aktörer väcker frågor om ideologisk slagsida i hennes rapportering om Iran och Israel. Givet att dessa aktörer motarbetar kronprins Reza Pahlavi och den iranska oppositionens revolutionära rörelse är det svårt att se hur Sveriges Radios analyser i dessa frågor kan uppfattas som fullt opartiska.

5.  Utvisning från Syrien för “falsk rapportering”: Uddén utvisades från Aleppo i Syrien 2016 efter att regimen anklagade henne för falsk rapportering, vilket hon själv tillbakavisade. 

Exemplet illustrerar hur hennes rapportering emellanåt anpassas till ett förutbestämt narrativ och därmed bortser från lokala nyanser, liknande hennes sätt att behandla Iran.