25 underskrifter nådda
Till: Migrationsverket
Låt Araksan få återförenas med sin man – för kärlek, trygghet och ett människovärdigt liv
Mitt namn är Araksan. Jag är 22 år och bor i Borås.
Jag skriver det här med ett hjärta fullt av sorg — men också hopp.
Under ett enda år förlorade jag det mest värdefulla i livet: mina två små barn.
Min äldsta dotter dog i min famn.
Min andra son dog i sin pappas knä — vi höll varandra i handen medan vi såg vårt barn ta sitt sista andetag.
Ingen förälder ska någonsin behöva uppleva något så fruktansvärt. Det är en smärta som inte går att beskriva med ord — en smärta jag aldrig önskar någon annan människa i hela världen, oavsett vem de är.
Och när jag försöker resa mig, när jag tror att jag kanske kan läka lite… kommer ännu ett besked från Migrationsverket som slår ner mig igen. Sorgen blir tyngre. Ensamheten större.
Den enda människan som stod kvar vid min sida genom allt det mörka — var min man.
Han var min trygghet, min styrka, min glädje. Han var den enda som verkligen förstod mig, och den enda jag hade i mitt liv. När jag var ensam ung mamma, mitt i sorgen, var det han som tröstade mig, höll mig i handen och fick mig att orka andas. Han älskar mig med en ren och varm kärlek — och han behandlar mig med en omtanke som få människor får uppleva.
Jag lever med funktionsnedsättning, diabetes typ 1 och hypotyreos. Jag kan få kraftiga anfall när som helst. Han brukade vara den som ringde 112, lade en kudde under mitt huvud och såg till att jag inte skadade mig. Nu är jag ensam. Jag är rädd. Jag vet inte vem som kommer hjälpa mig nästa gång jag svimmar.
Om jag lever idag — om jag klarat mig genom den mörkaste tiden i mitt liv — är det tack vare honom. Utan honom hade jag inte orkat fortsätta. Han gav mig hopp när allt kändes hopplöst. Han stod bakom mig när jag inte orkade stå själv.
I mars blev min man utvisad. Han bor nu i Afrika, men hans hjärta är kvar här hos mig. Varje dag ringer han mig för att fråga:
👉 “Har du haft ett anfall idag?”
👉 “Hur klarar du dig själv?”
Han är orolig, ledsen och maktlös. Han ville sörja tillsammans med mig. Han ville stå vid min sida vid barnens grav. Men han fick inte. Han saknar dem djupt — varje kväll tänker han på sina barn och på att han inte fick vara med på deras begravning. Han ville prata med dem, stå vid deras sida, visa att deras pappa finns.
Han drömmer om att få återvända, bygga ett liv här, vara en del av samhället. Han älskar Sverige för att det är ett land med respekt, demokrati och medmänsklighet. När han var här försökte han lära sig svenska på egen hand flera timmar om dagen, gå i skolan och integrera sig. Han vill inget annat än att leva ett tryggt liv med sin fru och sin familj.
Men nu står jag ensam kvar. Jag klarar mig inte utan honom. Han är inte bara min man — han är min trygghet, min livlina, min framtid.
🙏 Jag ber Migrationsverket och Sveriges beslutsfattare:
• Se inte bara ett ärende — se en människa.
• Låt min man återvända till Sverige.
• Låt oss få leva tillsammans, i trygghet och kärlek.
Varje underskrift betyder något. Varje röst kan göra skillnad.
Tack för att du står med mig.
❤️ Araksan
Varför är det viktigt?
“Min historia är smärtsam — men den är också kraftfull. Om den kan öppna ett enda hjärta eller påverka ett enda beslut, så är det värt allt.”
“Jag delar för att ingen annan ska behöva känna sig osynlig. För att jag vill bli sedd som människa, inte som ett ärende.”
“Jag berättar inte för att jag vill ha uppmärksamhet. Jag berättar för att jag vill ha rättvisa, trygghet och ett liv tillsammans med min älskade man ” jag vill inte längre Gahari Abdourahman Omar ska inte vara orolig hela tiden. Jag vill att han ska komma hit nära mig att han ska slippa oro och tänker så att vi kan sörja varandra kan hälsa han mot han till våra älskade barn begravningen.