50 underskrifter nådda
Till: Migrationsverket och gränspolisen
Jag ber om skydd i Sverige – mitt liv finns här
Stoppa utvisningen till Irak – låt mig stanna kvar i Sverige
Jag heter Morjan. Jag kom till Sverige från Irak som ensamkommande barn när jag bara var 11 år gammal. Idag har jag bott här i 13 år. Sverige är det enda hem jag verkligen känner till. Det är här jag har vuxit upp, gått i skolan, lärt mig språket och byggt hela mitt liv.
Nu lever jag med en ständig rädsla för att bli utvisad till Irak.
Jag behöver skydd i Sverige på grund av jag har ingen kvar i irak Att skickas tillbaka till Irak känns som att skickas tillbaka till otrygghet, rädsla och ett liv där jag inte kan vara mig själv. Jag är rädd för vad som kan hända mig där.
Under mina år i Sverige har jag försökt göra rätt för mig och skapa en framtid. Jag har studerat grundskolan och gymnasiet här i Sverige och gick bygglinjen. Jag har också arbetat inom vården i tre år och hjälpt människor som behövt stöd och omsorg.
Idag sitter jag i förvar i Flen och väntar i ovisshet. Varje dag känns tung. Jag känner mig maktlös och rädd för att förlora allt jag har kvar.
Det som gör allra mest ont är tanken på att lämna min sambo. Vi har varit tillsammans i fyra år. Hon är svårt sjuk och behöver mig varje dag i sitt liv och i sin vardag. Jag finns där för henne när hon inte orkar, när hon behöver hjälp och när hon behöver trygghet. Hon är min familj, och jag är hennes stöd.
Om jag utvisas förlorar jag inte bara mitt hem — jag förlorar människorna jag älskar, mitt liv och min framtid. Min sambo riskerar också att stå ensam utan den person som tar hand om henne och finns vid hennes sida varje dag.
Jag ber er från djupet av mitt hjärta: låt mig stanna i Sverige. Låt mig få leva tryggt i det land som varit mitt hem sedan jag var barn.
Snälla, skriv under och hjälp mig stoppa utvisningen.
Tack för att ni ser mig, hör mig och stöttar mig.
Varför är det viktigt?
Det är svårt att sätta ord på hur mycket detta betyder för mig, men det handlar om hela mitt liv.
Sverige är mitt hem. Jag kom hit som ensamkommande barn när jag var 11 år gammal och har bott här i 13 år. Det är här jag har vuxit upp, gått i skolan, lärt mig språket och byggt allt jag har idag. Jag har ingen familj kvar i Irak – hela mitt liv finns här i Sverige.
Min sambo är den enda familj jag har. Vi har varit tillsammans i fyra år. Hon är svårt sjuk och jag finns vid hennes sida varje dag, i allt hon går igenom. Hon är min livskärlek, mitt stöd och min trygghet – och jag är hennes. Tanken på att skiljas från henne känns outhärdlig, eftersom vi båda är beroende av varandra i vår vardag och i vårt liv.
Jag har aldrig begått några brott. Jag har försökt göra allt rätt i Sverige. Jag har studerat här, gått bygglinjen och arbetat inom vården i tre år. Jag har alltid försökt bidra, arbeta och bygga en framtid här.
Att nu riskera att bli utvisad känns som att allt jag har byggt upp håller på att raderas. Inte bara mitt hem, utan också min trygghet, min framtid och den enda familj jag har kvar.
Jag ber inte om något annat än att få stanna i det land som är mitt hem – och få fortsätta leva mitt liv tillsammans med den person jag älskar och tar hand om varje dag.