Vi vädjar till Migrationsverket, Migrationsdomstolen och Migrationsöverdomstolen om att ge Ismat Musawi permanent uppehållstillstånd i Sverige. 

Jag vill att dem ska häva domstolsbeslutet, om att tjejerna ska bli utvisade tillbaks till Nigeria. Jag vill att dem ska se över Fadomas och Jamilas överklagan, och diskutera möjligheten till uppehållstillstånd pga. Risken för könsstympning.

Amir Mohammadi är en härlig vän, klasskamrat, son, bror och partner som bott i Sverige sedan han var 15 år gammal. Han är från Iran men har levt större delen av sitt liv i Borås med sin familj. Amir är idag 28 år och både arbetar och studerar samt har planer på att inom kort flytta ihop med sin partner här i Sverige. Ända sedan Amir Mohammadi kom till Sverige har han varit otroligt driven - han har studerat, arbetat och skaffat sig ett liv med viktiga relationer till människor redan från dag ett. Det är här han känner sig trygg, det är här han känner sig hemma. Han blir till sommaren 2024 klar med sin tvååriga utbildning på MSB (Myndigheten för samhällsskydd i beredskap) - skydd mot olyckor - och är en av få som redan fått jobberbjudande som brandman efter sin examen. Ett yrke där empatiska och fina personer som Amir verkligen behövs.

Altay är som vilken annan kreativ och ambitiös 22-åring som helst. En blommande artist som älskar att rita och animera, vara med sina vänner i Örebro och följer sin dröm att en dag studera på universitet. Men det är inte en verklighet som kommer gå att förverkliga. För Sverige har bedömt att Altay ska skickas tillbaka till Turkiet där han kommer arresteras och bli dömd som terrorist. Varför? För att Altay tycker om män. Hans sexualitet och kärlek anses av politikerna i Turkiet ett hot mot deras lands säkerhet. I Turkiet anses HBTQ-personer, aktivister och organisationer vara terrorister som ska bekämpas. Vi KRÄVER från er att låta Altay vara kvar i Sverige!

Ge Shaghayegh en ärlig chans i landet hon är uppvuxen i!

Att domen ska omprövas att utvisa Leile då ett barn ej ska behöva skiljas från sin mor på grund av ekonomiska preferenser

Vi, Govhar Karimova och Nuran Karimova, befinner oss i en situation där vi inte längre vet vart vi ska vända oss. Vårt hopp är nästan slut, men vi vänder oss till er i ren förtvivlan i hopp om att någon ska se oss och förstå vår smärta. Vi kom till Sverige som familjemedlemmar med arbetsuppehållstillstånd när jag var 14 år och min syster 15, tillsammans med våra föräldrar och hela familjen. Men nu försöker de skilja oss från vår familj.  Vi kom till Sverige för sex och ett halvt år sedan för att hitta trygghet, en framtid och en plats där vi kunde leva i fred. Under dessa år har vi gjort allt som har krävts av oss: vi har lärt oss språket, gått i skolan, arbetat, betalat skatt och blivit en del av samhället. Sverige är det enda land vi känner som vårt hem. Vi är svenskar! Jag (Nuran, 22 år) är utbildad undersköterska och har drömt om att läsa vidare till sjuksköterska. Jag (Govhar, 20 år) syster tog studenten från samhällsprogrammet och ville fortsätta på universitetet. Våra planer har gång på gång stoppats av vår osäkra situation. Genom vårt arbete inom vård och omsorg har vi hjälpt äldre och utsatta människor – något vi är stolta över. Vi har också en lillebror som betyder allt för oss. Vi hjälper honom i vardagen och är hans förebilder. Att tvingas skiljas från honom skulle krossa oss alla, inte minst honom. Våran lillebror får stanna kvar i Sverige… utan oss! Det som gör allt ännu svårare är att resten av vår familj – våra föräldrar och vår bror – har fått permanent eller tidsbegränsat uppehållstillstånd här i Sverige. De får stanna. Men vi riskerar nu att bli utvisade och skiljas från dem, trots att vi levt tillsammans här i över sex år. Vi står inför vår sista chans att överklaga avslaget på vårt uppehållstillstånd. Tiden är kort, och möjligheten att få stanna känns liten. Det land vi riskerar att skickas till är främmande för oss. Vi har ingen familj där, ingen trygg plats, ingen att vända oss till och ingenstans att bo. Vi vädjar därför till er beslutsfattare: stoppa vår utvisning och ge oss uppehållstillstånd så att vi kan fortsätta våra liv här, tillsammans med vår familj. Vi vill inget annat än att fortsätta arbeta, studera och bidra till det svenska samhället – vårt hem. Vi vill inte bli siffror i statistiken. Vi vill bli sedda som människor med drömmar, rädslor och hopp. Tack för att ni tar er tid att läsa detta. Vi hoppas av hela vårt hjärta att ni kan hjälpa oss att stanna. 

24-åriga Skutskärsbon Karem hotas av tvångsutvisning till Egypten där han inte varit på sju år. Där väntar dödshot från släktingar på grund av hans homosexualitet, och ett 15-årigt fängelsestraff på grund av "brott mot islam". Karem sökte ensam skydd i Sverige som 17-åring. Han gick i skolan, lärde sig svenska och hade turen att omfattas av gymnasielagen, där alla kriterier var uppfyllda. Han skickade in ansökan i tid, och i enlighet med kraven inledde han studier på gymnasienivå hösten 2018, för att bli svetsare. Men handläggningen av hans ansökan om uppehållstillstånd dröjde. Först efter ett och ett halvt år, i januari 2020, var det dags för muntlig förhandling i migrationsdomstolen - en vecka efter avklarade gymnasiestudier. Flyktskälen avslogs med vanliga standardfraser från både Migrationsverket och migrationsdomstolen: Karems berättelse var "vag och detaljfattig". Uppehållstillstånd via gymnasielagen avslogs också, eftersom det sedan en vecka tillbaka inte fanns några pågående studier. En omständighet som Karem själv inte kunnat råda över, utan en följd av att domstolen inte handlagt ärendet i tid. Nätverket NU ÄR DET NOG!, som arbetar för en human svensk migrationspolitik, vill därför att rutinerna granskas och att Karems utvisningsbeslut omprövas.

Vi vill att ni beslutar att Bunmi och hennes familj ska få stanna i Sverige. Fall UM 9694-22

Brådskande: Vi vill att domstolen fattar ett beslut som gör att en medmänniska som har etablerat sig i vårt land och gjort avtryck hos båda kunder och nyvunna vänner får stanna kvar. När människor försörjer egna familjen och arbetar med yrken som arbetsgivare inte får tag på förstår vi inte varför familjen inte får stanna. Att sonen, med flera nedsättningar, får möta ett miserabelt och nervärderande bemötande i sitt hemland är en stor faktor till att vi vill att familjen ska stanna i Sverige.