Svenska: Den 7 augusti 2026 fick vår familj skriftlig bekräftelse från den brittiska ambassaden i Stockholm om att Migrationsverket har satt den 20 augusti 2026 som sista datum för George att lämna Sverige. George är en 74-årig brittisk medborgare som har bott i Sverige i omkring 25 år. George har långt framskriden demens och omfattande vårdbehov. Han bor permanent på ett specialiserat demensboende och behöver omsorg dygnet runt.  Läkare har bedömt att en flytt till England kan få allvarliga konsekvenser för hans liv och hälsa. Att tvingas lämna sin familj, sitt hem och sin trygga vårdmiljö innebär stora medicinska, psykiska och praktiska risker för en person i Georges tillstånd. I ett av de medicinska utlåtandena skriver vården: "Det är bortom varje tvivel att tvinga honom till en flytt från nuvarande boende, det är en förkastlig handling utifrån humanistisk synvinkel och ett oförlåtligt fel utifrån hans medicinska tillstånd."  Vi vädjar om en human och verklighetsförankrad bedömning där George faktiska situation och medicinska behov får väga tyngst! Om du vill hjälpa George och vår familj ber vi dig att ta en minut av din tid och skriva under namninsamlingen. Du kan också följa Support George Mason – Urgent Legal Help in Sweden på Facebook för att få löpande information om Georges situation och se hur du kan stötta oss på fler sätt.  Tack för ditt stöd!  English: 🇬🇧 On August 7, 2026, our family received written confirmation from the British Embassy in Stockholm that the Swedish Migration Agency has set August 20, 2026, as the deadline for George to leave Sweden. George is a 74-year-old British citizen who has lived in Sweden for around 25 years. He has advanced dementia and extensive care needs. He lives permanently in a specialised dementia care facility and requires round-the-clock care. Doctors have assessed that a move to England could have serious consequences for his life and health. Being forced to leave his family, his home and his safe care environment poses significant medical, psychological and practical risks for a person in George’s condition. One of the medical statements from his healthcare providers says: ““There is no doubt whatsoever that forcing him to move from his current care facility would be a reprehensible act from a humanitarian perspective and an unforgivable mistake given his medical condition.”” We are appealing for a humane and reality-based assessment in which George’s actual circumstances and medical needs are given the greatest weight. If you would like to help George and our family, we ask you to take a minute of your time to sign the petition. You can also follow Support George Mason – Urgent Legal Help in Swedenon Facebook for ongoing updates about George’s situation and to see how you can support us in other ways. Thank you for your support!

Man kan tycka att det borde finnas tydligt beskrivet i Socialstyrelsens föreskrifter hur många anställda som behövs på en avd. med 10 äldre boende, för att de anställda ska kunna uppfylla den arbets-beskrivning de har. och efterleva den Nationella värdegrunden för äldreomsorgen, som b.la talar om att de äldre har rätt till egen tid med sin Kontaktperson 1 timme 1 gång i veckan, minst en utevistelse om dagen och minst en social aktivitet om dagen. Idag finns på de flesta äldreboenden inte någon möjlighet att uppfylla dessa krav. Hur gärna personalen än vill. Det finns heller inget skrivet om att en demens-avd ska ha högre bemanning än en somatisk- en avdelning där de boende är fysiskt sjuka men där intellektet fungerar som vanligt- . Vem som helst, tycker man, borde förstå att en demens avdelning kräver en högre bemanning. Där vistas ju människor som förutom fysiska problem ofta inte kan förstå sin omgivning längre eller kommunicera på ett adekvat sätt. Vi måste säga hur det är, alla vi som arbetar i Äldreomsorgen, och alla som själva tar del av den, och deras anhöriga, och  experterna; forskare i vård och livskvalite', sociologer, och läkare specialiserade på äldre.  Vi måste sätta ner foten och säga: Det här går inte längre. Det är helt oacceptabelt att det får se ut såhär idag och det måste få ett stopp! Var är facket och Skyddsombuden i denna beslutsordning? Ledningen, vare sig den är privat eller kommunal, har ju ekonomiska intressen att rätta sig efter och vill ju, i alla fall om det är ett privat boende, gå med vinst. Även de kommunala boendena har dock en budget som kommunen har avsatt att hålla sig till, och är den för liten så blir ju också naturligtvis bemanningen anpassad efter detta och för liten den med.  Hur har detta sätt att bemanna uppstått undrar jag? Det är som att säga att ledningen på ett sotar-företag ska säga hur många skorstenar som ska rengöras på en dag, utan att först ta reda på hur lång tid det tar, och fråga sotarna själva vad de anser att de hinner med under en dag. Företaget skulle inte fungera, för de skulle ju lova sina kunder service som inte kunde utföras på avtalad tid, eftersom sotarna inte hann med helt enkelt. Det blir ingen bra PR för ett företag. De måste ju se hur jobbet går till och anpassa sin personalstyrka efter det. -Vi har fem sotare anställda, och du kan få hjälp med din skorsten i början på nästa vecka tidigast, innan dess har vi fullbokat, är ju ofta ett svar man får i denna bransch, men i Äldreomsorgen, där delar man ut fina broschyrer till de som flyttar in och deras anhöriga där man lovar medbestämmande, aktiv fritid, utevistelse och personal som tar sig tid och lyssnar, utan att personalen har en chans att leva upp till detta. En grundbemanning på 2,5 personer på en avd med 10 demens-sjuka boende är ofta regel idag, och då ska man veta att flertalet demens-sjuka i stort sett uppfyller kraven för att få personlig assistans och alltså skulle ha det, om de inte var över 65 år. De 2, 5 personerna i personalen ska förutom att ge alla 10 boende medicin och frukost, sköta om dem och hjälpa dem med personlig omvårdnad, tvättning,  toalett-besök, påklädning och tandborstning, och matning när det behövs, dessutom sköta disk och iordningställa måltider, tvätta kläder, gå på möte med sjuksköterskan, tala med anhöriga, sköta sina ansvarsområden, beställa mat eller material till omvårdnad o.s.v. Dagen är full av grundläggande omvårdnad, och de 2,5 personerna gör vad de kan för att klara detta.  Att dessutom få ut de 10 boende som bor på avd och ge dem en social aktivitet varje dag,  är i stort sett omöjligt. Om detta måste vi prata! I dag, om en undersköterska påpekar för sin chef, att de inte har hunnit med det de skulle och att allt varit stressigt på dagen, så säger chefen i regel; -Ja, men ni var ju 2.5 personer, och det är ju grundbemanningen. Därmed är så att säga klagomålet avfärdat, och det finns inget mer att säga om saken. De hade ju grund-bemanningen uppfylld, och då har inte chefen gjort något fel. Detta måste vi belysa och få en förändring av! En grundbemanning ska aldrig få fast-ställas utan att de anställda, skyddsombud och expertis på området, har sagt sitt och fått sina krav hörsammade. Idag bestämmer alltså ledningen vad som ska vara grund-bemmaning på en avd, och skickar in uppgifter om detta till Social-styrelsen. Denna gör dock inget för att kontrollera om det är en rimlig uppskattning av personal-behovet, utan den kontrollen ska IVO göra. I praktiken så gör dock inte IVO det, utan de blandar sig i först om det uppstår direkta påtalade större problem på boendet. Arbetsmiljöverket borde också säga ifrån kan man tycka, men de har gång på gång avfärdat de 6:6-A-anmälningar som personal skickat in om stress och sjukdom orsakat av personalbrist på boenden. De sviker alltså personalen i äldreomsorgen vilket i sig är helt oförsvarligt, då undersköterskeyrket är det yrke som är värst drabbat av sjukskrivningar, såväl p.g.a fysiska skador och utslitning, som av utbrändhet och stress, och det alltså är rätt uppenbart att bemanningen är otillräcklig på deras arbetsplatser. Socialstyrelsen ska ta fram föreskrifter som tydligt säger hur bemanningen ska se ut på en avd, med t.ex 8,9 eller 10 boende och då också göra skillnad på om det är en demensavd. eller en somatisk avd. 

Som diakon möter jag människor när livet förändras. Jag möter människor som förlorat sin hälsa, sin ork och ibland också sin ekonomiska trygghet. Ingen människa ska behöva kämpa mot både sjukdom och ett system som är till för att ge stöd. Ett samhälle som värnar människovärdet måste också värna den som inte längre orkar bära sig själv. Därför startar jag denna namninsamling. Inte för att ställa människor mot varandra, utan för att verka för ett sjukförsäkringssystem som präglas av rättssäkerhet, medmänsklighet och tillit. Låt läkare bedöma sjukdom, låt varje profession utföra sitt uppdrag och låt den som är sjuk få den ersättning som sjukförsäkringen är avsedd att ge. Vår gemensamma trygghet ska finnas där när vi behöver den som mest.

Oskarslund ska vara en plats där människor får leva sina sista år med trygghet, värdighet och respekt. Anhöriga ska kunna känna förtroende när de lämnar sina närstående i verksamhetens omsorg, och personal ska ha en arbetsmiljö som gör det möjligt att ge den vård och omsorg som de äldre har rätt till. Under en längre tid har det framförts återkommande kritik mot verksamheten från både anhöriga, personal och tidigare medarbetare. Medierapportering om allvarliga händelser har dessutom förstärkt oron och skadat förtroendet för verksamheten. Vi menar att Oskarslund behöver ett ledarskap som bygger på öppenhet, ansvarstagande, respekt och samarbete. När förtroendet för en verksamhet har skadats krävs tydliga åtgärder för att kunna bygga upp det igen. Detta upprop handlar inte om att peka ut enskilda personer. Det handlar om att säkerställa att Oskarslund blir ett vårdboende där omsorgstagare får den trygghet och värdighet de förtjänar, där anhöriga känner sig delaktiga och där personal kan utföra sitt arbete under goda förutsättningar. Vi skriver under detta upprop för att vi tror att förändring är möjlig – och för att våra äldre förtjänar det bästa.

Eftersom 1,2 miljoner människor vid det senaste valet varken röstade eller lämnade in en blank eller ogiltig röst. Det är mer än 15 % av de röstberättigade. Nästan lika många som det tredje största partiet i riksdagen. Om systemet hade tillåtit alternativet ”inget av ovanstående” som en giltig röst skulle L inte ha nått upp till 4 % år 2022. Tidöregeringen skulle inte ha funnits. Det var endast matematiskt möjligt, eftersom de 1,2 miljoner människor som inte kände sig representerade av något av alternativen räknades bort vid mandatfördelningen. Detta är inte ett argument mot demokrati. Det är ett argument om demokratins definition. Om all offentlig makt verkligen utgår från folket, måste även avstående, systemkritik, blankröstning och icke-anslutning kunna förstås som demokratiskt relevanta uttryck — och absolut inte som tolerans. Vårt svenska representativa systemet kan översätta stöd och tolerans men inte protest. Protester raderas systematiskt; den arbetas bort i själva översättningen från folk till mandat och det är inte alls demokratiskt. Den representativa demokratin riskeras att gradvis omdefiniera folket till de människor som accepterar partiernas spelregler. Och då har makten inte längre sitt ursprung i folket. Då har systemet tagit makten från folket.

Det här handlar om förtroendet för Svenska kyrkan och hur prästämbetet ska utövas när frågor uppstår i offentligheten. Det är viktigt eftersom: Förtroende: När en präst omfattas av offentlig uppmärksamhet måste kyrkan kunna visa att det finns fungerande tillsyn. Ansvar: Kyrkoordningen 57 kap. 1 § 4 anger att stiftet ansvarar för tillsyn över hur präster utövar sina uppdrag och lever upp till sina vigningslöften. Tydlighet: Tydliga processer minskar osäkerhet om gränsen mellan privat engagemang och kyrkligt uppdrag. Rättssäkerhet: En formell prövning säkerställer att frågor hanteras av rätt instans och enligt fastställda regler. Detta avser offentligt uppmärksammade omständigheter Frågan gäller mediegranskningar under 2026 som berör verksamheter där prästen Birgitta Ed förekommer i en ledande roll, inklusive: • rapportering om stiftelse och verksamhetsformer • frågor om volontärarbete och organisatorisk struktur • uppföljande journalistik om ansvar och rollfördelning • efterföljande offentlig debatt och expertkommentarer Detta upprop tar inte ställning till skuld, ansvar eller eventuella överträdelser. Syftet är enbart att begära att Svenska kyrkans egna tillsynsorgan gör en formell bedömning av om omständigheterna är av sådan art att en tillsynsprövning bör övervägas enligt Kyrkoordningen.

Angela har fått besked att hon inte får stanna i Sverige varken hon eller hennes familj och måste ta sig tillbaka till Serbien, de har bott här i flera år samt att mamman jobbar inom vården och har arbetstillstånd. Angela är 18 år gammal och går i gymnasiet och har bara ett år kvar till studenten, samt att hon har jobbat och gått praktik i Sverige. Nu försöker familjen överklaga men det gick inte för mamman och angelas bror och de måste lämna så snart som möjligt medan Angela och hennes lillasyster som är 11 år gammal har 4 veckor på sig att lämna Sverige. Angela är i processen att överklaga. 

Detta är viktigt för Jeanettes psykiska välmående, känsla av trygghet. Hon ska kunna få känna att livet är meningsfullt, det gör hon när hon får träffa sin syster som hon vill fira allt med!

Modersmålsundervisning och studiehandledning är en lagstadgad rättighet enligt skollagen och en central del av elevers kunskapsutveckling, språkprogression och identitetsutveckling. För många elever är modersmålet avgörande för att kunna tillgodogöra sig undervisningen i andra ämnen och därmed nå gymnasie- och högskolebehörighet. Förändringar i organisationen påverkar inte bara strukturen, utan i praktiken elevers tillgång till undervisning, kontinuitet och likvärdighet. När undervisning samlas i större grupper eller förläggs längre från elevernas ordinarie skola kan det leda till försämrad tillgänglighet och minskad delaktighet. Enligt skollagen (2010:800) ska utbildningen vara likvärdig och tillgänglig för alla elever, oavsett språk, bakgrund eller skolenhet. Detta innebär att kommunen har ansvar för att rättigheten även fungerar i praktiken – inte enbart formellt. Varför är detta viktigt? Modersmålsundervisning och studiehandledning är en viktig del av många elevers utbildning. För många elever är stödet avgörande för språkutveckling, kunskapsresultat, delaktighet i undervisningen och möjligheten att nå vidare studier. Förändringar som påverkar tillgänglighet, kontinuitet eller kvalitet kan därför få konsekvenser långt utanför själva organisationen och påverka elevernas möjligheter att lyckas i skolan. Vi uppmanar Täby kommun att 1. säkerställa att elevernas rättigheter enligt skollagen, barnkonventionen och principen om likvärdig utbildning beaktas fullt ut vid alla beslut som rör modersmålsundervisning och studiehandledning, 2. offentliggöra relevanta beslutsunderlag, utredningar och konsekvensanalyser på ett öppet och transparent sätt i enlighet med offentlighetsprincipen och god förvaltningssed, 3. genomföra en reell, dokumenterad och inkluderande dialog med berörda elever, vårdnadshavare och personal innan beslut fattas eller genomförs, 4. säkerställa att eventuella organisationsförändringar inte försämrar elevernas faktiska tillgång till modersmålsundervisning och studiehandledning eller inskränker deras lagstadgade rättigheter, vare sig direkt eller indirekt, 5. ta fram en långsiktig och hållbar plan för verksamheten som stärker kvalitet, tillgänglighet, kontinuitet och likvärdighet för eleverna. Därför skriver vi under Barn har rätt till en likvärdig utbildning och till det stöd de behöver för att nå sin fulla potential. Vi uppmanar Täby kommun att säkerställa att framtida beslut om modersmålsundervisning och studiehandledning grundas på tydliga konsekvensanalyser och på elevernas bästa. Skriv under för en likvärdig skola, god tillgänglighet och starka rättigheter för alla elever. Skriv under för en likvärdig skola, elevernas rättigheter och deras integritet. Som berörd invånare har du, i enlighet med grundläggande demokratiska principer och förvaltningsrättsliga utgångspunkter, rätt att framföra dina synpunkter i ärenden som påverkar dig och dina barns utbildningssituation innan beslut fattas och genomförs.

Reine Karlsson, bosatt i Nykvarns kommun. Han sitter i rullstol efter en olycka. Nu riskerar han att förlora sitt nuvarande boende och flyttas till en annan kommun trots sin utsatta livssituation och omfattande behov av trygghet och kontinuitet. Eller i värsta fall bli hemlös, Samtidigt har han erbjudits en ekonomisk ersättning som inte står i rimlig proportion till de skador eller konsekvenser han drabbats av. Genom denna namninsamling uppmanar vi Nykvarns kommun att ompröva beslutet och säkerställa att Reine får en rättvis behandling, ett tryggt boende och det stöd han behöver för att kunna leva ett värdigt liv. Skriv under för att visa ditt stöd.

Den vårdslösa trafiken som präglar Malmös stadsliv drabbar speciellt barn och unga som inte har möjlighet att röra sig fritt och säkert i sin stad.  Inga fler barn ska behöva dö i trafiken!

Om Sveriges Radio börjar skapa en kultur där hat är acceptabelt, vart kommer det att sluta? Agnes Wolds sade att hon skulle göra ALLT i sin makt för att ”omvandla” sitt barnbarn om det vore trans även om det betyder att åka till fängelse i fyra år. Ska ett en person som blir betalt av VÅRA skattepengar få säga att psykisk-tortyr mot transpersoner är acceptabelt?