Alla människor har rätt att bli behandlade med respekt, oavsett bakgrund. Rasistiska uttalanden kan såra djupt, bidra till diskriminering och i värsta fall leda till våld. Ett samhälle byggt på förståelse och respekt är tryggare och bättre för alla.

Det har inte undgått någon att födelsetalen i Sverige har sjunkit till rekordlåga nivåer. I media läggs fokus på lågkonjunktur, osäkerhet inför framtiden och personer som aktivt väljer att inte skaffa barn. Men i skuggan av dessa rubriker finns en stor grupp som sällan får uppmärksamhet – de ofrivilligt barnlösa.  Vi är par och individer som kämpar med primär och sekundär infertilitet. Var sjätte par påverkas. Det är långt ifrån en liten minoritet, ändå nämns vi knappt i diskussionen om den demografiska krisen. Det här är en grupp som inte bara borde höras – den måste höras. För vi vet vad barnlängtan kostar, i både kropp och själ.  Att längta efter barn är en av de mest grundläggande drömmarna många av oss bär på. För vissa kommer det enkelt. För andra krävs år av kamp, sorg och läkande mellan varje försök. Men vad händer när någon annan sätter gränsen för hur många gånger vi får försöka? När drömmen om barn, eller ett syskon, avgörs av plånboken snarare än viljan eller behovet?  I Sverige erbjuds idag tre IVF-försök genom regionen. Därefter förväntas vi själva bekosta våra fortsatta försök. För oss som dessutom är beroende av ägg- eller spermadonation gäller samma begränsning. Detta drabbar extra hårt dem av oss som har en kronisk sjukdom eller andra medicinska hinder – vi straffas dubbelt. Det är som om staten säger: "Nu räcker det", trots att vår kamp knappt börjat.  Infertilitet är inte bara en fysisk diagnos. Den är ett känslomässigt och ekonomiskt maraton. Kvinnor går igenom hormonbehandlingar, kirurgiska ingrepp och väntan – alltid med hoppet som bränsle. Samtidigt slits förhållanden sönder under pressen. Vi kastas mellan hopp och förtvivlan, oro och skuld, längtan och förlust.  "Kommer jag någonsin få bli mamma?", "Vad gör vi om vi inte har råd med fler försök?", "Är det mitt fel att vi inte lyckas?" Tankarna är många, smärtan är tyst – men den är där varje dag. Vi isolerar oss. Vi skäms. Och vi bär ofta denna kamp i det fördolda, utan stöd från samhället.  Att kalla detta för "psykisk press" räcker inte. Det här är en konstant berg-och-dalbana som påverkar varje aspekt av våra liv: vår ekonomi, vår psykiska hälsa, vår relation och vår framtidstro. Många tömmer sina besparingar eller skuldsätter sig. Andra ger upp sina drömmar för att de inte har råd att försöka en gång till.  Det är inte rimligt att ett land som oroar sig för framtida skatteintäkter och en åldrande befolkning blundar för denna grupps behov. Om politiker vill öka barnafödandet, måste de börja med att stötta dem som faktiskt vill – men inte kan – få barn.  Vad kan vi göra? Att satsa på fertilitetsvård är inte en kostnad. Det är en investering – i framtida medborgare, skattebetalare och ett hållbart samhälle. Vi föreslår följande åtgärder: 1. Inför regionsfinansierade syskonförsök Många som fått sitt första barn via IVF behöver samma hjälp för att få ett syskon. Idag lämnas dessa familjer att betala själva. Det är orimligt att viljan att ge sitt barn ett syskon – och att föda fler barn till landet – möts av ett nej från vården.  2. Utöka antalet finansierade IVF-försök från 3 till 6 Allt fler fall är medicinskt komplexa. För många räcker inte tre försök. Att erbjuda upp till sex försök skulle öka chansen att lyckas och minska lidandet. Det är billigare att stötta en familj än att behandla den psykiska ohälsa som uteblivet barn orsakar.  3. Tillåt PGT-A-testning i Sverige PGT-A (genetisk screening av embryon) kan minska antal misslyckade försök, spara pengar och undvika onödigt lidande. Det minskar risken för missfall och att kvinnor tvingas genomgå aborter på grund av obotliga fosterskador. Att tillåta NIPT men inte PGT-A är inte logiskt – det är hyckleri. Kvinnan bär konsekvenserna, i både kropp och själ.  4. Förbättra fertilitetsutredningar  Svensk fertilitetsvård släpar efter. Att endast testa TSH, AMH och göra en spolning är inte tillräckligt. Vi vill se fullständiga utredningar, som inkluderar:  ✔ Endometrios, PCOS, DNA-fragmentering av spermier  ✔ Immunologiska och bakteriella faktorer  ✔ Koagulationsfaktorer, anatomiska hinder i livmodern  ✔ Hormon- och näringsbrister hos både kvinna och man  Privata kliniker erbjuder detta idag – med stor framgång. Varför inte den offentliga vården?  5. Erbjud IVF vid upprepade missfall  Att ha haft flera missfall är idag inte tillräckligt skäl för att få hjälp via IVF. Det är oacceptabelt. Ofta finns en medicinsk förklaring, men kvinnan avvisas ändå. Detta måste förändras – ingen ska tvingas gå igenom fler missfall innan vården tar ansvar.  6. Höj åldersgränsen för IVF  Många kvinnor kan och vill få barn efter 40. Med rätt hjälp är det fullt möjligt – och allt fler kliniker, även internationellt, bekräftar detta. Låt inte ålder vara ett svepskäl för att neka vård.  7. Ge vårdpersonalen rätt utbildning och resurser  Infertilitet är inte ”one size fits all”. Rätt kompetens och rätt verktyg kan minska antalet försök, förkorta väntetider och öka chanserna till framgång.  8. Förbättra ungdomars fertilitetskunskap  I skolan fokuseras det på att ”skydda dig så du inte blir gravid”. När det sedan är dags att bilda familj så är det många som inser att det var inte så lätt att bli gravid – varför berättade ingen det? Det Europeiska organet Fertility Europe har i sitt kunskapsspel FActs konstaterat att endast 12 % av Europas ungdomar känner till att fertiliteten sjunker med åldern.  Ett vägskäl – ett val  Det låga födelsetalet är en varningssignal. Vi står vid ett vägskäl. Ska vi ignorera dem som kämpar i det tysta, eller ska vi agera och ge dessa människor det stöd de förtjänar?  Det här är inte en lyxfråga. Det är inte en fråga om vilja. Det är en fråga om rättvisa – och om framtiden. Vi kan inte lägga allt ansvar på individen när det i slutändan är staten som gynnas mest. Den emotionella, fysiska och ekonomiska bördan vi bär på våra axlar måste delas.  Vi är starka, men vi ska inte behöva vara det ensamma.  Vi ber er, politiker – hör oss. Ge oss chansen att bygga de familjer vi drömmer om. Inte bara för vår skull. Utan för hela Sveriges framtid. Anna Sane Erika Guardado  Izabelle Åström Veronica Duljic Häggström Petra & Fredrik Billstein Brandservice Syd AB Femmis - Föreningen för frivilligt ensamstående föräldrar med donation Riksförbundet Ofrivillig Barnlöshet

Till er som har makten att påverka  stoppa utvisningen av lilla Nelia Nelia är två år gammal. Hon är född och uppvuxen i Sverige. Här finns allt hon känner till: hennes mamma och pappa, hennes syskon, hennes hem, hennes förskola och hennes trygghet. Hon går på dagis i sitt närområde där hon stortrivs, leker med sina vänner och får den omsorg varje barn har rätt till. Nu står hon inför en utvisning till Kongo-Kinshasa  ett land hon aldrig varit i, ett land där hon saknar familj, nätverk och skydd. Ett land som idag präglas av allvarliga oroligheter, väpnade konflikter och en humanitär kris. Att skicka ett barn dit, utan sina föräldrar, är inte bara orimligt  det är direkt livsfarligt. Hur kan vi som samhälle rättfärdiga att ett barn rycks upp från sin trygga tillvaro och skickas till en plats där hennes liv och framtid hotas? Hur rimmar detta med principen om barnets bästa, som enligt både svensk lag och FN:s barnkonvention ska gå först i alla beslut som rör barn? Vi vädjar till er: se Nelia. Se barnet bakom beslutet. Se till hennes trygghet, hennes rättigheter och hennes framtid. Stoppa utvisningen. Låt Nelia stanna i Sverige 

Nunchaya bidrar till samhället, hon har via sitt företag betalat in nära 600 000kr i skatt på relativt kort tid, och har 3 anställda och 2 extra personal i sitt företag. Ett företag som nu är i farozonen p.g.a. utvisningen. Anknytning till arbete har hon ju definitivt då hon äger och driver restaurangen som blivit en central punkt för många innevånare i Nossebro. "Ingen anknytning till arbete"? Hon har pristats som årets kvinnliga företagare i mars 2025 av Centerpartiet i Nossebro samt att företaget fick Köpmannaföreningens pris 2024 vid Essunga Kommuns Näringslivsgala. "Bara viss anknytning till en person"? Hon är gift med en svensk man och har 3 anställda och 2 extra personal, och en massa kunder som har hennes restaurang som en central social punkt i tillvaron. Och om inte annat så blir man ju alltid glad när man träffar henne då hon skiner som en sol. Give Me Food FB sida Essunga Kommun Centerpartiet i Nossebro FB inlägg

Idag är sexualundervisningen ofta uppdelad mellan tjejer och killar. Vi som skriver motionen samt flertalet andra organisationer tycker att en jämställd undervisning – där alla får lära sig om olika pubertala problem – är en hörnsten i processen till att både bryta stigmat om biologiska förändringar inom puberteten och skapa en mer jämlik undervisning. Det leder till en mer jämlik kunskap som i sin tur påverkar vårt samhälle. Vad vi lär oss i skolan formar våra tankar och förväntningar på framtiden, och därmed en mer jämlik kunskap som hamnar i vårt samhälle i slutändan; vad vi lär oss i skolan skapar våra tankar och förväntningar på framtiden.

Familjen flydde från Tadzjikistan år 2009, under livshotande omständigheter.  I många års kamp i Sverige med upprepande överklaganden för att få stanna, har Migrationsverket återigen beslutat att utvisa familjen. Nu hotas hela familjen att skickas tillbaka till Tadzjikistan - ett land där liv fortfarande står på spel.  Sabrina Pashkina, familjens äldsta dotter, är snart 18 år. Hon kom till Sverige som 1.5-åring och har aldrig varit i Tadzjikistan sedan dess. Trots detta menar Migrationsverket att hon inte är tillräckligt anpassad till det svenska samhället - trots att hon har levt hela sitt medvetna liv i Sverige. Två yngre barnen, Dominika Zadorina (15 år) och Matvej Zadorin (snart 12), är båda födda och uppvuxna i Sverige. Alla barn har aldrig lämnat landet, går i svenska skolor, har vänner och deltar i fritidsaktiviteter precis som alla andra i deras ålder. Det är helt integrerade i det svenska samhället.  Migrationsverket genomförde en utvisning till Tadzjikistan med hjälp av konvoj. Men Tadzjikistan vägrade ta emot dem, och familjen återfördes till Sverige. Trots detta fick de besked om att det inte innebär uppehållstillstånd - utan att gränspolisen ska samla in fler handlingar, varefter en ny utvisning kan ske.  För närvarande sitter pappan frihetsberövad i förvar, medan mamman har släppts fri från 9 månaders förvar. Familjen lever i ständig ovisshet och rädsla för vad som kommer hända härnäst.  Familjen är anpassad till Sverige, och skicka tillbaka dem är fel. Låt dem stanna. En underskrift kan göra stor skillnad.

  Partiet är på väg att förlora sin själ. Kritiska röster tystas. Medlemmar och folkvalda utesluts….inte för vad de gjort, utan för vad de tycker. Falska anklagelser och interna utrensningar har blivit verktyg i en ledarstil som inte längre representerar det vi kallar vänster. Hur kan vi tala om rättvisa när vi själva slutar agera rättvist? Hur kan vi tala om yttrandefrihet, men inte tillåta den inom vårt eget parti? Det här är inte det Vänsterparti vi en gång röstade på. Det här är inte det Vänsterparti vi vill lämna till nästa generation. Vi kräver – inte ber, inte vädjar: • Att Vänsterpartiet omedelbart återvänder till sina grundläggande principer: öppenhet, rättvisa och solidaritet. • Att alla uteslutna medlemmar ges en rättvis och transparent möjlighet att bemöta anklagelser. • Att partiet tydligt markerar mot tystnad, hyckleri och övertramp – oavsett om det sker i Sverige eller ute i världen. • Att Vänsterpartiet blir en trovärdig röst för barn, kvinnor, män och alla oskyldiga som drabbas av förtryck, krig och rasism. • Att partiledaren Nooshi Dadgostar avgår, för att ge plats åt en ny ledning som lyssnar och återförenar…inte splittrar. Vi lovar: Vi kommer inte rösta på Vänsterpartiet i nästa val om partiet fortsätter på denna väg. Vi älskar vänstern…. men vi tänker inte ge blint stöd till ett parti som förnekar sina egna ideal. Vi vill tydligt understryka att vårt röstval inte bygger på rädsla eller brist på alternativ. Vi kommer inte längre att rösta strategiskt på Vänsterpartiet. Den tiden är förbi. Vi kräver att det parti vi röstar på står tydligt och öppet upp för våra värderingar.....utan kompromisser. Vi skriver under….. inte för att svika partiet, utan för att rädda det.  Vi uppmanar Vänsterpartiets ledning: Att ta denna namninsamling på största allvar. Vi förväntar oss att bli kontaktade och inbjudna till dialog.  Inte som motståndare, utan som engagerade medlemmar och väljare som vill se partiet läka, växa och leva upp till sitt historiska ansvar. Det här är vår vädjan. Vårt krav. Vårt löfte.  Kampanjen Rädda Vänstern   Kontakt: [email protected] 

Ismat Musawi anlände till Sverige från Afghanistan som ensamkommande flyktingbarn 2015. Han var då 16 år gammal och hade varit på flykt från sitt hemland i sex år. Tack vare stöd från ett engagerat lokalsamhälle i Östra Göinge har Ismat kunnat få fotfäste i Sverige. Trots att han var analfabet vid ankomsten har han lärt sig svenska och fått en utbildning till stenhuggare vilket är ett bristyrke. I dag bor han i egen lägenhet, lever ett rikt socialt liv och är fast heltidsanställd hos Naturstenskompaniet i Östra Göinge.   Ismat kom till Sverige några veckor för sent för att omfattas av den s.k. gymnasielagen vilken troligen hade gett honom ett permanent uppehållstillstånd eftersom han haft fast jobb efter gymnasiet. Efter utdragna juridiska processer har flera av hans ansökningar om uppehållstillstånd blivit avslagna. Beskedet om utvisning kom efter den 1 april 2025, då lagen ändrades så att det inte längre var möjligt att ansöka om arbetstillstånd trots fast anställning. Hade Ismat kommit till Sverige några veckor tidigare, eller hunnit ansöka under den tidigare lagstiftningen, hade han haft möjlighet att stanna.   Ismat tillhör den i Afghanistan förföljda folkgruppen hazarer och har lämnat islam. Hans personliga säkerhet i Afghanistan är därför allvarligt hotad. Att utvisa honom till ett land där han med stor sannolikhet riskerar att dödas vore en skam för Sverige. Med denna namninsamling vädjar vi till relevanta myndigheter att ompröva fallet och ge Ismat en chans att stanna i det land som han nu är en del av. Medie: https://www.sverigesradio.se/artikel/stenhuggaren-ismat-ska-utvisas-bott-i-skane-i-tio-ar?fbclid=iwy2xjawkcyfxlehrua2flbqixmqbicmlketftazb4t1fxcgtxmfrfdfhkar4ywaqzbmv7bkhvnqyfegyrosvz6lozw4t1sw5aeztgsfmpmc33x9aqvf5xvq_aem_rf3tmhwi3pdk0xcuktd6ug https://www.sverigesradio.se/artikel/ismats-chef-om-utvisningen-det-far-bara-inte-ske

Detta gäller människor som bott i Sverige i över 8, ibland över 10-12 år. Många kom som ensamkommande ungdomar. Idag är de vuxna, har utbildat sig, bildat familj, och etablerat sig i samhället. Trots detta hålls de i ett permanent limbo – utestängda från möjligheten till full delaktighet i samhället. Ofta beror det på felaktigheter i registrerat födelsedatum eller på att det inte går att få fram giltiga handlingar från länder i konflikt som Afghanistan, Somalia, Irak, Syrien mm.  Det är orimligt att människor ska straffas för något som ligger utanför deras kontroll. Att Sverige kräver bevis från stater som inte längre fungerar är varken rättssäkert eller proportionerligt.  Det här är människor som i praktiken är svenskar: de har rotat sig här, arbetar, betalar skatt, barnen går i svenska skolor, de har skapat sina liv i vårt land. Att år efter år leva utan möjlighet till medborgarskap innebär rättslöshet, psykisk påfrestning och förlorad tillit till staten. Att bevilja medborskap dessa tusentals människor som redan bidrar vårt samhälle kommer gynna både dem och Sverige. Utan svenskt medborgarskap förlorar dessa individer möjligheten att utbilda sig till vissa specifika yrken, som polis, militärer etc, inte kan rösta i riksdagsval eller bli riksdagsledamot och inte heller kan arbeta i ett annat EU-land. 

Tillsammans kan vi avgöra valet 2026 och driva samhället i en antirasistisk riktning!

Sverige har skrivit under barnkonventionen vilket gör det till svensk lag. Att utvisa dessa barn som i år fyller 9, 13 och 15 år till Armenien, ett krigshärjat land som de aldrig varit i, riskerar att krossa deras barndom och drömda framtid. Familjen är dessutom väletablerade i samhället. Båda föräldrar jobbar och talar svenska. Mamman i hemtjänsten i Kristdala, pappan som bilmekaniker. De två äldre barnet är framgångsrika juniorboxare i Oskarshamns boxningsklubb. Det lilla samhället, skolan, boxningsklubben, vänner, bekanta och kollegor är förundrade över hur Migrationsverket helt verkar ignorera barnkonventionen men också det faktum att familjen är välintegrerade och föräldrarna viktig arbetskraft i en glesbygd dit få människor flyttar.  Skriv under för att visa myndigheterna att deras beslut är både inhumana, samhälls skadande och för de flesta helt obegripliga! 

för att personerna ska få guldkant på vardagen, personalen på LSS boende ska ge vardagligt stöd då som städ, tvätt och inhandling osv, kontaktperson bör vara tillför trygghet, mående och guldkant osv.