Det är skandal att överviktiga / Obesitas måste bekosta sina mediciner själva - då det handlar om tusentalskronor i månaden för rätten att må bra och gå ned i vikt- Vi bör ha samma rätt som vilken sjukdom som helst att få det under högkostnadsskydd.  Fetma kostar sjukvården mer i omvårdnad och följdsjukdomar - och för tidig död. Nu finns ett läkemedel som hjälper men är för dyr för många att använda på grund av det inte finns med i högkostnadsskyddet.  Är det bara ett läkemedel för de rika ? för vanligt folk med övervikt/fetma över 30 bmi , har inte råd få dessa sprutor - där kostnadetna är mellan 2-5 tusen kronor i månaden och ibland mer.  Nu måste detta bli en förändring - det är att rädda liv. Skriv under för att vi ska ha rätten vara med i högkostnadsskyddet för dessa fetma läkemedel 

Man kan tycka att det borde finnas tydligt beskrivet i Socialstyrelsens föreskrifter hur många anställda som behövs på en avd. med 10 äldre boende, för att de anställda ska kunna uppfylla den arbets-beskrivning de har. och efterleva den Nationella värdegrunden för äldreomsorgen, som b.la talar om att de äldre har rätt till egen tid med sin Kontaktperson 1 timme 1 gång i veckan, minst en utevistelse om dagen och minst en social aktivitet om dagen. Idag finns på de flesta äldreboenden inte någon möjlighet att uppfylla dessa krav. Hur gärna personalen än vill. Det finns heller inget skrivet om att en demens-avd ska ha högre bemanning än en somatisk- en avdelning där de boende är fysiskt sjuka men där intellektet fungerar som vanligt- . Vem som helst, tycker man, borde förstå att en demens avdelning kräver en högre bemanning. Där vistas ju människor som förutom fysiska problem ofta inte kan förstå sin omgivning längre eller kommunicera på ett adekvat sätt. Vi måste säga hur det är, alla vi som arbetar i Äldreomsorgen, och alla som själva tar del av den, och deras anhöriga, och  experterna; forskare i vård och livskvalite', sociologer, och läkare specialiserade på äldre.  Vi måste sätta ner foten och säga: Det här går inte längre. Det är helt oacceptabelt att det får se ut såhär idag och det måste få ett stopp! Var är facket och Skyddsombuden i denna beslutsordning? Ledningen, vare sig den är privat eller kommunal, har ju ekonomiska intressen att rätta sig efter och vill ju, i alla fall om det är ett privat boende, gå med vinst. Även de kommunala boendena har dock en budget som kommunen har avsatt att hålla sig till, och är den för liten så blir ju också naturligtvis bemanningen anpassad efter detta och för liten den med.  Hur har detta sätt att bemanna uppstått undrar jag? Det är som att säga att ledningen på ett sotar-företag ska säga hur många skorstenar som ska rengöras på en dag, utan att först ta reda på hur lång tid det tar, och fråga sotarna själva vad de anser att de hinner med under en dag. Företaget skulle inte fungera, för de skulle ju lova sina kunder service som inte kunde utföras på avtalad tid, eftersom sotarna inte hann med helt enkelt. Det blir ingen bra PR för ett företag. De måste ju se hur jobbet går till och anpassa sin personalstyrka efter det. -Vi har fem sotare anställda, och du kan få hjälp med din skorsten i början på nästa vecka tidigast, innan dess har vi fullbokat, är ju ofta ett svar man får i denna bransch, men i Äldreomsorgen, där delar man ut fina broschyrer till de som flyttar in och deras anhöriga där man lovar medbestämmande, aktiv fritid, utevistelse och personal som tar sig tid och lyssnar, utan att personalen har en chans att leva upp till detta. En grundbemanning på 2,5 personer på en avd med 10 demens-sjuka boende är ofta regel idag, och då ska man veta att flertalet demens-sjuka i stort sett uppfyller kraven för att få personlig assistans och alltså skulle ha det, om de inte var över 65 år. De 2, 5 personerna i personalen ska förutom att ge alla 10 boende medicin och frukost, sköta om dem och hjälpa dem med personlig omvårdnad, tvättning,  toalett-besök, påklädning och tandborstning, och matning när det behövs, dessutom sköta disk och iordningställa måltider, tvätta kläder, gå på möte med sjuksköterskan, tala med anhöriga, sköta sina ansvarsområden, beställa mat eller material till omvårdnad o.s.v. Dagen är full av grundläggande omvårdnad, och de 2,5 personerna gör vad de kan för att klara detta.  Att dessutom få ut de 10 boende som bor på avd och ge dem en social aktivitet varje dag,  är i stort sett omöjligt. Om detta måste vi prata! I dag, om en undersköterska påpekar för sin chef, att de inte har hunnit med det de skulle och att allt varit stressigt på dagen, så säger chefen i regel; -Ja, men ni var ju 2.5 personer, och det är ju grundbemanningen. Därmed är så att säga klagomålet avfärdat, och det finns inget mer att säga om saken. De hade ju grund-bemanningen uppfylld, och då har inte chefen gjort något fel. Detta måste vi belysa och få en förändring av! En grundbemanning ska aldrig få fast-ställas utan att de anställda, skyddsombud och expertis på området, har sagt sitt och fått sina krav hörsammade. Idag bestämmer alltså ledningen vad som ska vara grund-bemmaning på en avd, och skickar in uppgifter om detta till Social-styrelsen. Denna gör dock inget för att kontrollera om det är en rimlig uppskattning av personal-behovet, utan den kontrollen ska IVO göra. I praktiken så gör dock inte IVO det, utan de blandar sig i först om det uppstår direkta påtalade större problem på boendet. Arbetsmiljöverket borde också säga ifrån kan man tycka, men de har gång på gång avfärdat de 6:6-A-anmälningar som personal skickat in om stress och sjukdom orsakat av personalbrist på boenden. De sviker alltså personalen i äldreomsorgen vilket i sig är helt oförsvarligt, då undersköterskeyrket är det yrke som är värst drabbat av sjukskrivningar, såväl p.g.a fysiska skador och utslitning, som av utbrändhet och stress, och det alltså är rätt uppenbart att bemanningen är otillräcklig på deras arbetsplatser. Socialstyrelsen ska ta fram föreskrifter som tydligt säger hur bemanningen ska se ut på en avd, med t.ex 8,9 eller 10 boende och då också göra skillnad på om det är en demensavd. eller en somatisk avd. 

Som diakon möter jag människor när livet förändras. Jag möter människor som förlorat sin hälsa, sin ork och ibland också sin ekonomiska trygghet. Ingen människa ska behöva kämpa mot både sjukdom och ett system som är till för att ge stöd. Ett samhälle som värnar människovärdet måste också värna den som inte längre orkar bära sig själv. Därför startar jag denna namninsamling. Inte för att ställa människor mot varandra, utan för att verka för ett sjukförsäkringssystem som präglas av rättssäkerhet, medmänsklighet och tillit. Låt läkare bedöma sjukdom, låt varje profession utföra sitt uppdrag och låt den som är sjuk få den ersättning som sjukförsäkringen är avsedd att ge. Vår gemensamma trygghet ska finnas där när vi behöver den som mest.

En sjukdom blir inte mindre allvarlig för att du saknar en försäkring – och vård som ges efter plånbok i stället för behov är ett politiskt val regeringen gör om och om igen genom att inte göra någonting. Idag har vi en sjukvård där 826 000 svenskar har förtur i vårdkön. Resten av oss som inte har råd med en privat sjukförsäkring, står kvar i kön medan Ulf Kristersson fortsätter göra kön ännu längre. Så kan vi inte ha det. Skriv under och tvinga fram regeringen på svaret: vård efter behov, eller vård efter plånbok? Källor: [1] Dagens ETC, M vill inte sända debatt mellan Kristersson och Lapidus: https://www.etc.se/halsa/m-vill-inte-saenda-debatt-mellan-kristersson-och-lapidus [2] Läkartidningen, Förslag om privata vårdförsäkringar fick väntat nej: https://lakartidningen.se/nyheter/forslag-om-hardare-regler-for-privata-vardforsakringar-fick-ett-vantat-nej/ [3] SVT Nyheter, 826 000 svenskar har sjukvårdsförsäkring: https://www.svt.se/nyheter/inrikes/826-000-svenskar-har-sjukvardsforsakring-ger-snabbare-vard 

Reine Karlsson, bosatt i Nykvarns kommun. Han sitter i rullstol efter en olycka. Nu riskerar han att förlora sitt nuvarande boende och flyttas till en annan kommun trots sin utsatta livssituation och omfattande behov av trygghet och kontinuitet. Eller i värsta fall bli hemlös, Samtidigt har han erbjudits en ekonomisk ersättning som inte står i rimlig proportion till de skador eller konsekvenser han drabbats av. Genom denna namninsamling uppmanar vi Nykvarns kommun att ompröva beslutet och säkerställa att Reine får en rättvis behandling, ett tryggt boende och det stöd han behöver för att kunna leva ett värdigt liv. Skriv under för att visa ditt stöd.

Skriv under uppropet att förbättra den ekonomiska situationen för människor som lever psykisk ohälsa – din röst räknas! Ingen ska behöva välja mellan att köpa mat, betala hyran eller hämta ut mediciner för att få ekonomin att gå ihop. Det är en verklighet som många med psykisk ohälsa möter idag. Därför driver NSPH, RSMH och Mind uppropet “Att må dåligt ska inte kosta allt” med krav på ekonomisk trygghet vid psykisk ohälsa. Skriv under uppropet och sprid det tillsammans med oss!  Många som lever med psykisk ohälsa befinner sig i en ständig ekonomisk otrygghet. När ekonomin inte räcker till ökar risken för utanförskap, fördjupad ohälsa och sämre återhämtning. Att drabbas av psykisk ohälsa får aldrig innebära att man inte har råd att köpa mat, gå till läkaren eller delta i vardagens gemenskap. Personer med psykisk ohälsa har i genomsnitt betydligt sämre ekonomi än befolkningen i stort. Lägre inkomster, osäkra anställningar och återkommande sjukskrivningar gör att många lever med mycket små marginaler och med ständig risk för skuldsättning. För många är ekonomiskt stöd från välfärdssystemet helt avgörande för att kunna leva ett drägligt liv, men i vissa fall kan systemens utformning också bidra till ökad ekonomisk stress.  Psykisk ohälsa gör det dessutom ofta svårt att arbeta heltid, och för många innebär det perioder av sjukskrivning eller arbetslöshet som leder till långvariga inkomstbortfall. För en del är vägen in på arbetsmarknaden mycket svår, och vissa kommer – på grund av svår psykisk ohälsa – tyvärr aldrig att kunna arbeta. Även dessa personer måste ges förutsättningar att leva ett värdigt och meningsfullt liv.  Ekonomisk press påverkar inte bara inkomster, utan hela livssituationen. Utsatthet leder ofta till isolering när ekonomin sätter stopp för den sociala gemenskap och delaktighet som andra tar för given. Det försvårar återhämtning, studier, möjligheten att delta i samhället – och är dessutom kopplat till ökad risk för suicid. När pengarna inte räcker påverkas varje del av vardagen och försöken att må bättre. Du kan hjälpa till – skriv under uppropet!   I samband med uppropet har vi startat denna namninsamling för att kräva ekonomisk trygghet vid psykisk ohälsa.

För att försäkra ekonomisk trygghet för sjuka och funktionsnedsatta.

Ett patienthotell nära sjukhuset möjliggör cancerbehandling som dagvård och patienterna är trygga då receptionen bemannas av sjukvårdspersonal. För anhöriga till svårt sjuka och för patienterna själva innebär Hotell Björken stor trygghet. Avstånden i norra Sverige är stora, resorna långa. Hotellet möjliggör god och säker vård för patienterna och närhet och trygghet för anhöriga till svårt sjuka patienter. 

Bakgrunden till denna protestlista:  Jag är stolt pappa till tre barn. Två av mina barn har drabbats av Sanfilippos sjukdom (Barndemens). Det är en dödlig sjukdom utan behandling där de flesta inte överlever tonåren och vi förlorade vår äldsta dotter när hon var 20 år gammal. Min äldsta dotters sista år i livet blev fruktansvärt ovärdigt delvis pga att hon inte fick tillgång till fungerande inkontinensskydd (blöjor). Det läckte igenom vilket ledde till svåra konsekvenser för henne, familjen och de som vårdade henne. Jag vill inte att min yngsta dotter ska behöva genomlida samma sak som sin storasyster. Jag skrev ett inlägg på Facebook som ni kan läsa ett utdrag ur här nedan. Jag har nu fått förståelse för att det finns många andra som har drabbats på liknande sätt som mina döttrar. Både äldre och yngre. ”Hur skulle du känna om du blev utelåst från din egen toalett när du har behov att gå? Hur skulle du reagera och agera om dina toalettbesök i ditt eget hem blev avgiftsbelagda? Märklig tanke för de flesta, men verkligheten för några andra. Min dotter till exempel. Hon har från cirka 5 års ålder inte klarat av sina toalettbesök pga sin sjukdom och är därför i behov av- och har rätt till inkontinensskydd (blöja). Nu har hon fått besked från vården att de måste följa riktlinjerna för förskrivning av antal blöjor per dygn, vilka är satta till 6 stycken. Min dotter har behov av cirka 10-12 toalettbesök (blöjor) per dygn vanligtvis. Vid magproblem eller medicinering fler än så.  Men detta finns det tydligen inte utrymme för att ta hänsyn till i riktlinjerna. Har man sådana behov får hon bekosta ytterligare toalettbesök (blöjor) själv. En 12 årig tjej med dödlig sjukdom utan inkomst. Hur ska hon kunna betala? En ”frisk” månad innebär det en kostnad på cirka 2400:- för de extra skydd hon behöver. Då får väl föräldrarna betala då. Exakt! Det är den information hon får från vården och det är är klart att vi gör. Så länge vi bara kan! Det jag undrar är, vad händer den dagen föräldrar inte längre finns kvar eller när deras pengar inte räcker till? Det torde ju inte vara självklart att alla har anhöriga som har möjligheten att bära extra utgifter på 2-3 tusen kronor per månad. Då blir barnen (de äldre) utelåsta från sina ”toaletter” efter 6 besök och tvingas gå i sin egen avföring tills dess att de har råd att betala för sig?! För mig känns det här inte okej! Jag anser att det behöver införas större flexibilitet i riktlinjerna för att inte göra livet ovärdigt och onödigt svårt för de som redan är allvarligt sjuka.” Tycker du likadant? Skriv under! Låt oss hjälpa de drabbade att göra sina röster hörda. Tillsammans gör vi vad vi kan för att påverka situationen till det bättre.

Sverige har chansen att visa vägen mot en omtänksammare och ljusare framtid för oss, djuren och kommande generationer. Djuren och vi tackar dig för din medkänsla och underskrift. Dela jättegärna petitionen och kärleken för framförallt djurens skulle då de inte kan! 🐷🐮🐰🐣🐟🥕🙏💚✨

Sveriges läkemedelssystem är i kris på grund av kortsiktighet. Tandvårds- och läkemedelsförmånsverket (TLV) hävdar i sin senaste remiss och debattartikel att de värnar om ett ”starkt läkemedelssystem genom kloka prioriteringar”. I själva verket gör de precis tvärtom. TLV motsäger sitt eget uppdrag TLV:s lagstadgade uppdrag är att ge svenska folket ”mest hälsa för pengarna”.  Men genom att neka subvention för GLP-1-medicin vid obesitas agerar de i direkt strid med detta: 1. Ekonomisk blindhet: TLV nekar en medicinsk behandling som kostar en bråkdel av vad en Gastric Bypass-operation (GBP) och livslång eftervård kostar samhället. Att välja dyra operationer och komplikationer framför effektiv medicinering är inte en ”klok prioritering” – det är kapitalförstöring. 2. Sverige sämst i Norden: Medan våra grannländer (Danmark, Norge och Finland) hittat vägar för att subventionera dessa läkemedel till de med störst behov, lämnar Sverige sina medborgare i sticket. Det skapar en ojämlik vård där endast de rika har råd att bli friska. 3. Vården drunknar: Genom att neka förebyggande medicinering tvingas vården hantera de tunga följdsjukdomarna: hjärtinfarkter, ledoperationer och dialys. TLV sparar på ”läkemedelskontot” men skickar en mångdubbelt större nota till regionernas vårdplatser. Vi kräver: • Riv upp silotänket: TLV måste inkludera kostnaden för utebliven vård och kirurgi i sina kalkyler. • Stoppa diskrimineringen: Medicinskt behov ska styra subventionen, inte vilken diagnoskod (diabetes vs obesitas) som råkar stå på receptet. • Nordisk standard: Sverige ska inte ha sämre tillgång till livsavgörande medicin än våra grannländer. https://www.tlv.se/beslut/beslut-lakemedel/avslag-och-uteslutningar/arkiv/2026-02-23-tlv-beslutar-att-wegovy-inte-ska-inga-i-hogkostnadsskyddet.html

Vitamin B12-brist är ett vanligt och ofta underdiagnostiserat tillstånd som kan ge allvarliga neurologiska och kognitiva symtom, inklusive polyneuropati, trötthet, minnesproblem och demensliknande tillstånd. Många av dessa symtom är helt eller delvis reversibla vid korrekt behandling med B12-injektioner. I dag baseras Sveriges strategi för diagnostik och behandling av B12-brist på laboratorievärden, främst serum-B12, snarare än patientens symtom eller kliniska funktion. Cochrane-rapporten, universitetssjukvårdens expertbedömningar och publicerad forskning visar att det vetenskapliga underlaget för denna praxis är av låg eller mycket låg kvalitet och saknar tydlig koppling till behandlingsbehov och effekt. Den nuvarande praxis är extremt restriktiv: endast cirka 5 promille av alla patienter får B12-injektioner, trots att injektionerna är billiga, mycket säkra och inte kan överdoseras. Som ett resultat nekas många patienter behandling som kan förhindra eller reversera polyneuropati och kognitiv svikt. Detta leder inte bara till lidande och försämrad livskvalitet för hundratusentals svenskar, utan även till upprepade vårdkontakter, felaktiga diagnoser, onödig institutionalisering och betydande samhällsekonomiska kostnader. En nationell översyn är därför nödvändig för att säkerställa att diagnostik och behandling av B12-brist blir evidensbaserad, kliniskt relevant och patientcentrerad. Genom att inkludera kliniska symtom, behandlingsrespons och erkänna funktionell B12-brist som ett verkligt tillstånd kan fler patienter få rätt behandling i tid. Detta är en enkel, kostnadseffektiv och säker åtgärd som kan förebygga lidande, minska sjukvårdens belastning och förbättra folkhälsan på ett konkret sätt.