Nu är Socialstyrelsens arbete med nya nationella riktlinjer för behandling av depression och ångest igång och valet av sakkunniga för projektledningsgrupp och ansvariga för de olika områdesgrupperna är så gott som färdigt. 14 av 17 sakkunniga är läkare, 13 av läkarna är psykiatriker. Det faktum att Socialstyrelsens tjänstemän valt att, i likhet med tidigare år, tillsätta läkare till nästan alla betydande positioner i arbetet med riktlinjerna och att majoriteten av dessa omfamnar en tydlig biomedicinsk förklaringsmodell för orsakerna till psykisk ohälsa och hur det ska behandlas, talar sitt tydliga språk. Ramarna för vad vi kan förvänta oss av de nya riktlinjerna är därmed satta. Mer av detsamma helt enkelt: KBT och medicinska behandlingar[1]. Den ensidiga sammansättningen i expertgruppen står i klar motsättning till det komplexa i frågor om psykisk ohälsa. Man har återigen valt att underkänna kompetensen hos en rad yrkeskategorier som sjuksköterskor, mentalskötare, psykoterapeuter, hälso- och sjukvårdskuratorer, psykologer, socionomer, fysioterapeuter och arbetsterapeuter. Inte heller representanter för gruppen som är mottagare av vården - patienterna - ges något utrymme. De är och förblir inget annat än statister i Socialstyrelsens ögon. Om målet är att skapa en framgångsrik och kostnadseffektiv vård vid psykiskt lidande och inte bara kortsiktig symtomlindring behöver vi utgå från att varje individs psykiska välbefinnande är ett resultat av ett samspel mellan dennes nuvarande omständigheter, livshistoria, trossystem, kulturen, relationer och kroppsliga kapacitet. Vi behöver acceptera att en behandling som hjälper en individ, kan vara verkningslös för någon annan och skadlig för en tredje. Av den anledningen måste det finnas en mångfald av insatser som utgår från individens förutsättningar och preferenser. Vi kräver att:   1. Socialstyrelsen följer myndighetskravet på opartiskhet liksom dess egna jävsregler som innebär att olika skolbildningar skall vara lika representerade och med lika inflytande, inklusive i ledningsgruppen. 2. Riktlinjerna utgår från Patientlagens krav på patienters rätt till olika behandlingar. Det saknas vetenskapligt stöd för att vid heterogena grupper, som depression och ångest, ge en viss behandlingsmetod generell prioritet. Kravet på personcentrerad vård förutsätter en bredd av olika terapier att välja mellan. 3. Riktlinjerna inte skall styra tillgång till olika behandlingsmetoder, utan enbart vara ett stöd i en evidensbaserad praktik där vetenskapligt stöd, den professionella bedömningen och patientens egna behov och preferenser vägs samman vid val av behandling[2]. Vill du se en annan, mer humanistisk och verksam vård vid psykisk ohälsa än den Socialstyrelsen förespråkar? Skriv då på uppropet. Du kan också höra av dig till myndigheten och politiker med dina synpunkter. Gör din röst hörd! [1] Pūras, D. (2017). Report of the Special Rapporteur on the right of everyone to the enjoyment of the highest attainable standard of physical and mental health. United Nations, Human Rights Council. [2] https://www.socialstyrelsen.se/kunskapsstod-och-regler/omraden/evidensbaserad-praktik/ Initiativtagare: André Marx, allmänläkare Gunnar Bohman, leg. psykolog och psykoterapeut, Med.dr. Organisationsföreträdare: Erika Steorn, Generalsekreterare Tjejzonen Jenny Svebeck, socionom, leg. psykoterapeut, ordförande riksföreningen Psykoterapicentrum Per Sternbeck, föreningssekreterare patientföreningen Equal Camilla Stenström, ordförande Göteborgs Psykoterapi institut Teci Hill, Med dr, leg psykoterapeut, ordförande Svenska psykoanalytiska föreningen Heike Erkers, Förbundsordförande Akademikerförbundet SSR Anders Klingström, ordförande Akademikerförbundet SSR förening för legitimerade psykoterapeuter Felicia Katarina Lundgren, ekoterapeut, ordförande i riksföreningen Kontext Lotta Beskow, specialist i barn- och ungdomspsykiatri, ordförande Svenska föreningen för familjeterapi Elin Wernquist, generalsekreterare Barnrättsbyrån  Kristina Båth, förbundsordförande Riksförbundet för social och mental hälsa, RSMH Caroline Stiernstedt Sahlborn, generalsekreterare Stiftelsen 1825 Forskare och kliniker:  Alain Topor, professor emeritus. Universitetet i Agder. Norge Göran Högberg, psykiatriker, psykoterapeut Jenny Wetterling, specialistsjuksköterska i psykiatrisk omvårdnad Fanny Marell, leg psykoterapeut, lärare i psykoterapi Markus Dencker, leg. psykolog Aron Branner, leg. psykoterapeut, handledare i klinisk psykologi Markus Erosson, Socionom, leg psykoterapeut Sven Román, överläkare, specialist i barn- och ungdomspsykiatri  Jonas Lindblom, docent i sociologi, Mälardalens universitet Åsa Nilsonne, specialist i allm. psykiatri, prof. emeritus Carina Håkansson, dr i psykologi, leg. psykoterapeut Sofia Jynnesjö, behandlare inom missbruksvård Roland Paulsen, docent i sociologi Johan Stiernstedt, specialist i psykiatri, leg. psykoterapeut Lasse Mattila, socionom och handledare i psykosocialt arbete Maria Ingström specialist i allmänmedicin Roger Nilson, ortoped, beroendeterapeut  Nina Gårevik, med. dr, leg sjuksköterska psykiatrisk vård Imri Demisai, specialist i psykiatri Bo Jonsson, specialist i allmänpsykiatri, med. dr.  Barbro Bransome, specialist i allmänmedicin Leena Källqvist, leg psykoterapeut kris och trauma Peter Andersson, leg. psykoterapeut, lektor i socialt arbete, Stockholms universitet Pär Engholm, forskare i sociologi, Uppsala universitet Dunja Grisell, samtals-/ACT-terapeut, peer supporter Anne-Marie Boström, leg sjuksköterska, lektor i omvårdnad, Karolinska Institutet Dan Stiwne, docent, leg existentiell terapeut. Jenny Rudberg, verksamhetsutvecklare, Vuxenpsykiatrin Helsingborg Eva Henje, Professor i barn- och ungdomspsykiatri Hans Larsson Leg. Psykoterapeut Magnus von Campenhausen, leg. psykolog Björn Philips, leg psykolog/psykoterapeut, professor i klinisk psykologi

David Rosander, 23, försökte vid 13 års ålder ta sitt liv, vilket har lett till att han nu lever med funktionsnedsättningar som påverkar både syn och motorik.  Något som detta dock inte påverkat är hans intellekt som håller toppnivå och i höstas påbörjade David studier i kandidatprogrammet för freds- och utvecklingsstudier vid Uppsala universitet.   Syftet med LSS (lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade) är att funktionshindrade ska ges möjligheten att leva ett liv som andra och därav få “goda” levnadsvillkor. Förvaltningsrätten har kommit fram till slutsatsen att David ska ges möjlighet att studera “om motivation och kapacitet att tillgodogöra sig universitetsutbildning finns”. För att kunna klara av studierna behöver David personlig assistans, något som Uppsala kommun nu bestridit. Tillämpningen av LSS har istället lett till att han ska få hemtjänst, det vill säga ett stöd som inte räcker för att han ska kunna studera eller delta i studentlivet. Detta skulle i praktiken tvinga honom att avbryta sina studier och istället behöva isoleras i hemmet, något ingen 23-åring ska behöva utstå.  Svenska kommuners bristfällande hantering av liknande ärenden har tidigare uppmärksammats av Justitieombudsmannen, Thomas Norling. Norling reagerade då på hur kommuner hanterat ärenden av samma karaktär på ett bristfälligt sätt och begränsar den enskildes möjligheter att få sina rättigheter tillgodosedda. Skriv under för att hjälpa David att uppnå sina drömmar, och bevisa att vi alla ska kunna leva ett liv utan begränsningar, oavsett om man har funktionsnedsättningar eller inte. 

Vi kräver tillbaka den personliga assistans som dragits in från människor som behöver den för att kunna leva – inte bara överleva. Det här handlar inte om “resurser” eller “prioriteringar”. Det handlar om människors liv. När staten och kommunerna skär ner på assistans, tvingas människor ligga kvar i sängen, hoppa över måltider, skita i duschen och stanna hemma istället för att jobba eller träffa sina barn. Det är ovärdigt ett land som kallar sig välfärdsstat. Assistans är ingen jävla lyx. Det är frihet, självständighet och rätten att bestämma över sitt eget liv. Vi accepterar inte att bli reducerade till siffror i ett Excelark. Skriv under för att stoppa nedmonteringen av personlig assistans – för värdighet, jämlikhet och mänsklighet.

Att införa än mer disciplinära och straffande åtgärder i det sociala arbetet är att montera  ner välfärdens kärna och svika de mest utsatta. Vi socialarbetare vet att kontroll aldrig kan ersätta tillit – att straff aldrig bygger trygghet. Därför kräver vi att regeringen stoppar de repressiva förslagen och står fast vid den nya socialtjänstlagens intentioner. Lägg resurserna på verkliga lösningar: ett gediget genomförande av nya socialtjänstlagen, rätt förutsättningar för socialarbetare att utföra sitt uppdrag och en starkare välfärd.    Vi som ligger bakom kampanjen är:  Emma Wennerström, socionom och verksamhetschef på Barnrättsbyrån  Fanny Eklund, socionom och verksam i civilsamhället  Nina Micaux, socionom med lång erfarenhet som familjebehandlare 

Allt fler livsmedelsprodukter innehåller sötningsmedel, utan att vara tydligt märkta med "light" eller "zero". Ofta blandas socker med sötningsmedel i samma produkt, vilket gör det extra svårt för oss konsumenter att veta vad vi stoppar i oss. Fler och fler produkter för barn innehåller också sötningsmedel: det handlar om juicer, yoghurtar och frys-själv-glassar med bl a Barbie, Svampbob fyrkant och andra populära barnfigurer på omslaget. Dessa produkter är ofta märkta NO ARTIFICIAL FLAVOURINGS (inga artificiella smakämnen) trots att de innehåller sötningsmedel. Hur detta påverkar våra barns hälsa på lång sikt vet vi ännu inte, men aktuella forskningsrapporter visar att de kan vara skadliga för hjärnan och kraftigt påverka kognitiva funktioner. 2023 klassade WHO sötningsmedel som "möjligen cancerframkallande" - och ändå fortsätter dessa produkter att säljas till våra barn! Därför är det viktigt att produkter med sötningsmedel får en tydlig märkning, gärna en varningstext med bild liknande de som finns på cigarettpaketen inom EU.

Mötesplats Afasi har sedan mitten på 1990-talet funnits med stöd av Region Gävleborg. Mötesplatserna har gett språklig träning, arbetat för digital delaktighet, brutit ofrivillig ensamhet och psykisk ohälsa. I en pågående forskningsstudie från Uppsala universitet lyfter personer med afasi och deras anhöriga gång på gång fram Mötesplats Afasi som helt avgörande för att utvecklas, behålla framsteg och förebygga psykisk ohälsa. Behovet hos personer med afasi är oförändrat, nya personer får varje år afasi till följd av stroke eller andra förvärvade hjärnskador. Både forskning och praktik visar hur avgörande denna verksamhet är för att personer med afasi ska träna och bibehålla sina språkliga förmågor liksom bryta psykisk ohälsa. 

Vi är svenska pensionärer som arbetat, betalat skatt och bidragit till Sverige under våra yrkesliv. Många av oss har valt att tillbringa ålderdomen utomlands,  i andra EU-länder och har planerat vår ekonomi utifrån det svenska pensionssystemet. Beslutet från riksdagen, som började gälla i januari 2023, innebär att garantipensionen inte längre får följa med utomlands.  Genom att definiera garantipensionen som en “minimiförmån” har man stoppat utbetalningarna till oss som bor utomlands  trots att vi byggt upp vår rätt till den under ett helt arbetsliv i Sverige. Detta är ett svek. Ett brott mot förtroendet. En nedmontering av tryggheten.  Personer som bor utomlands belastar inte svensk välfärd (bostadsbidrag, hemtjänst, vård, mediciner etc.). Att betala ut garantipension till dessa individer kan därför vara billigare för staten än om de tvingas återvända av ekonomiska skäl.  Samtidigt fortsätter staten att betala ROT-avdrag till svenskar som renoverar fritidshus i Spanien. Hur kan det vara rimligt att skattemedel går till nya fönster i lyxvillor men inte till garantipension för dem som slitit ett helt liv i Sverige? Vi kräver att regeringen: • Återställer rätten till garantipension för svenska pensionärer inom EU och EES • Slutar behandla arbetande medborgare som bidragstagare • Prioriterar grundtrygghet framför skattesubventioner till välbärgade Skriv under och stå upp för rättvisa! Frågan om garantipension till utlandssvenskar handlar inte om lyxliv eller överdriven rättighet. Det handlar om värdighet, rättvisa och rimlig grundtrygghet för dem som arbetat och levt sina liv i Sverige. Kampen fortsätter för att denna grupp inte ska glömmas eller tystas.

För Lars Olof, och för många andra i liknande situation, är assistansen inte en extra hjälp, utan en förutsättning för att kunna leva ett värdigt liv. När samhället drar in livsnödvändiga insatser utan insyn från närstående, förlorar vi inte bara trygghet, vi förlorar medmänsklighet. Ett beslut som detta påverkar hela människan: fysiskt, psykiskt och socialt. Det visar att vi som samhälle måste stå upp för våra mest sårbara. Därför är detta viktigt – för Lars Olof, och för oss alla.

Barn som är uppväxta i Sverige måste värnas om av svenska befolkningen. Man vänder inte ryggen till barnens behov av trygghet. Saker måste förändras. Bara för att Osman inte har förmågan att tala för sig själv så innebär det INTE att han inte har känslor. Han visar tydligt om han är ledsen, rädd, glad, busig m.m. Denna katastrof med utvisningsbeslut på utvisningsbeslut har pågått länge nog. Hur kan man som land vilja lämna ett handikappat barn till sitt eget öde. Migrationsverket enda mål är att utvisa en ensam pojke, man menar att det finns vård i Ryssland. Detta faktum ifrågasätter jag inte! Men han är medveten! Han gråter och blir orolig bara av att vara utan sina trygga vuxna i några timmar på sjukhuset här i Sverige. Han förstår och är fortfarande medveten. Och han ska bli lämnad i ett land utan någon trygghet alls? När blev Sverige ett land där man struntar fullständigt i ett barns välbefinnande och trygghet? Detta hoppas jag att vi kan ändra på. Vill ni hjälpa Osman? Och slå ett slag för ensamma barn som behöver oss vuxna!

Rättigheter för människor med funktionsvariationer ska inte bara skyddas av lagen – de ska försvaras, upprätthållas och bäras som grundpelare i ett rättvist samhälle. Deras existens, deras värde och deras rätt till välmående får aldrig vara beroende av omgivningens förståelse, välvilja eller dagsform. Deras rättigheter är inte något som kan “ges” – de är redan deras, från början, och det är samhällets skyldighet att säkerställa att de efterlevs i praktiken.

Idag är sexualundervisningen ofta uppdelad mellan tjejer och killar. Vi som skriver motionen samt flertalet andra organisationer tycker att en jämställd undervisning – där alla får lära sig om olika pubertala problem – är en hörnsten i processen till att både bryta stigmat om biologiska förändringar inom puberteten och skapa en mer jämlik undervisning. Det leder till en mer jämlik kunskap som i sin tur påverkar vårt samhälle. Vad vi lär oss i skolan formar våra tankar och förväntningar på framtiden, och därmed en mer jämlik kunskap som hamnar i vårt samhälle i slutändan; vad vi lär oss i skolan skapar våra tankar och förväntningar på framtiden.

I Enköpings kommun finns det både kommunala och privata grundskolor, samt anpassad skola för barn med intellektuell funktionsnedsättning. Men det finns en grupp som hamnar mellan stolarna. Elever som inte ska gå i anpassad skola, men som inte heller klarar av den vanliga skolmiljön. Det är barn som har neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som till exempel Autism, ADD och ADHD. Barnen är i stort behov av att vara i en miljö med mindre grupper och färre sinnesintryck, som ljus, ljud och lukter. Skolmiljön leder till ångest som i sin tur leder till hög skolfrånvaro, föräldrar som inte kan jobba och pedagoger som får kämpa med att ge tid till alla i klassen. Det drabbar alla. Många kommuner i Sverige har startat eller undersökt möjligheten att starta kommunala resursskolor, till exempel Håbo, Upplands Väsby, Örebro, Täby, Österåker, Strängnäs och många fler. Den här namninsamlingen är för dig som tycker att Enköpings kommun borde starta en kommunal resursskola.  Kontakt: [email protected]