Barn som är uppväxta i Sverige måste värnas om av svenska befolkningen. Man vänder inte ryggen till barnens behov av trygghet. Saker måste förändras. Bara för att Osman inte har förmågan att tala för sig själv så innebär det INTE att han inte har känslor. Han visar tydligt om han är ledsen, rädd, glad, busig m.m. Denna katastrof med utvisningsbeslut på utvisningsbeslut har pågått länge nog. Hur kan man som land vilja lämna ett handikappat barn till sitt eget öde. Migrationsverket enda mål är att utvisa en ensam pojke, man menar att det finns vård i Ryssland. Detta faktum ifrågasätter jag inte! Men han är medveten! Han gråter och blir orolig bara av att vara utan sina trygga vuxna i några timmar på sjukhuset här i Sverige. Han förstår och är fortfarande medveten. Och han ska bli lämnad i ett land utan någon trygghet alls? När blev Sverige ett land där man struntar fullständigt i ett barns välbefinnande och trygghet? Detta hoppas jag att vi kan ändra på. Vill ni hjälpa Osman? Och slå ett slag för ensamma barn som behöver oss vuxna!

Vi står enade i djup oro över situationen på Brinkebergsanstalten. Rapporter om matstrejker och undermålig behandling har nått oss, och vi kan inte längre tiga. Föreställ er att vara inlåsta, beroende av anstalten för er grundläggande näring, bara för att serveras mat som är så dålig att personalen själva avråder från att äta den. Rå fisk, blodig kyckling. otillräcklig näring – det är en skam. Det är våra medmänniskor, kanske till och med våra anhöriga, som sitter där. De förväntas arbeta, att bidra, men hur kan de göra det på tom mage? Tre pannkakor till en vuxen man? Delad mjölk och en handfull ägg per vecka? Det är inte bara orimligt, det är inhumant. Och när de vågar klaga, möts de med inlåsning och bestraffningar. Detta är inte bara en fråga om dålig mat; det är en fråga om mänskliga rättigheter. Artikel 5 i de mänskliga rättigheterna skyddar oss från tortyr och förnedrande behandling. Är det inte förnedrande att medvetet svälta någon? Artikel 12 garanterar rätten till hälsa, men hur kan de intagna vara friska när de nekas grundläggande näring? Och artikel 19, yttrandefriheten – de straffas för att de klagar! Vi kan inte tillåta att detta fortsätter. Våra anhöriga är där för att sona sina brott, för att förändras och utbilda sig. Men hur kan de göra det när deras grundläggande värdighet kränks? Varje person därinne är fortfarande en människa, med familj och rättigheter. Låt oss stå upp för dem. Låt oss kräva en förändring. Skriv under vår namninsamling och hjälp oss att sätta stopp för detta maktmissbruk och inhumana beteende. Tillsammans kan vi göra skillnad.

Att spara pengar på våra yngsta är inte rätt väg att gå. Vi borde istället investera i barnens framtid – i miljöer, både ute och inne, där de får växa med trygghet och omsorg. Barnen har rätt till en säker, lugn och stabil förskolemiljö – med närvarande pedagoger som finns där när de behövs som mest. För oss föräldrar är förskolan ovärderlig – för att vi ska kunna arbeta, och för att våra barn ska få det bästa tänkbara start i livet. Med den här namninsamlingen vill vi – föräldrar till de barn som nu drabbas – visa kommunen att beslutet är fel. Kompassens Förskola bör bevaras. Den är en plats där barnen får vara barn. Skriv under du också – om inte för din skull, så för barnens.

Alla förtjänar att behandlas mänskligt. Just nu är personer med psykisk ohälsa längst ner i näringskedjan och vi måste göra deras röst hörda. Det handlar inte om löner eller att skapa kaos. Det handlar om människoliv! 

Borsten lossnar eller går av och kan hamna i maten, strupen, magsäcken eller som i mitt fall: sticka hål på tunntarmen!! Hål på tunntarmen kan obehandlat leda till sepsis och alltså vara potentiellt dödligt!

Jeriko-området är ett fantastiskt grönområde med redan etablerade verksamheter som verkar i samklang med naturen och bidrar till hälsa och välbefinnande hos framför allt barn och unga. Det finns skyddade arter och fornlämningar i området. Om vi förstör det här kan vi aldrig få tillbaka det.

Helsingborg har en unik möjlighet att bli ett föredöme – en stad som med respekt för historien binder ihop stadsdelar, kulturer och generationer i ett levande, tryggt och inkluderande stadsrum. Istället för att bygga bort stora delar av parken och skapa en barriär mellan norr och söder, har vi chansen att utveckla en öppen och grön mötesplats för alla – där människor kan umgås, kulturen får leva och stadens själ får finnas kvar. Det är dags för kommunen, näringslivet och invånarna att tänka nytt och samarbeta på riktigt – inte bara i ord, utan i handling. Jag har under lång tid kämpat för att utveckla Bollbrolyckan och stadsparken till en levande plats för alla, med en musikpaviljong, uteservering, trygga aktiviteter och ett bibliotek som byggs längs med Carl Krooks gata – inte tvärs över parken. På så sätt bevarar vi både sikten, flödet och öppenheten mellan stadsdelarna. Läs gärna hela min text här: https://sabinasoder.se/upprop-mot-nya-stadsbiblioteket-helsingborg-riskerar-bryta-makarna-krooks-stipulerade-gavobrev-fran-1870/ Många städer och länder har valt att satsa på levande stadsparker där grönska, kultur och mat möts – i stället för att ersätta dem med storskaliga byggprojekt. Helsingborg har samma chans – att skapa en pulserande mötesplats där människor från alla delar av staden kan samlas och trivas.  Låt Helsingborg bli ett gott exempel – inte en stad som bygger en mur genom sitt gröna hjärta. Med hopp om en positiv förändring❤️ /Sabina Söder

Tre barn som under flera år bott i ett tryggt familjehem hotas nu av omplacering – mot sin vilja och trots tydliga varningssignaler om att en återförening med de biologiska föräldrarna kan innebära både psykisk och fysisk fara. Barnens pappa har dömts för narkotikabrott och vittnesmål från barnen själva, grannar, lärare och poliser har länge pekat på en våldspräglad hemmiljö – redan innan barnen omhändertogs av socialtjänsten.  Även deras biologiska mamma har berättat om det våld som hon har utsatts för, innan hon tog tillbaka sitt vittnesmål.  Föräldrarna har hävdat att inget våld förekommit – men SVT:s granskning visar en annan bild. Enligt flera tidigare utredningar samt en dom om LVU i kammarrätten har barnen utsatts för vanvård, våld och psykisk misshandel. Barnen har beskrivits leva under "terrorväldesliknande förhållanden".  Ett av barnen har berättat för sin lärare att hon har blivit biten av sin biologiska pappa.   – Jag ångrar att jag inte tog bild på röda märken som jag såg på barnets hals, säger läraren Malin. Trots detta har Söderhamns socialtjänst valt att ignorera tidigare domar, utredningar samt utlåtanden från skola och polis.  Socialtjänsten bortser från barnens egna berättelser – och ifrågasätter till och med deras minnen av allvarliga tandproblem.  Två professorer i tandvård har granskat en bild på de utdragna tänderna och konstaterar att de uppvisar stora kariesangrepp. Socialtjänsten ifrågasätter barnens uppgifter om våld och försummelse- trots att det är dessa uppgifter som har legat till grund att barnen fick LVU. Att mamman senare tagit tillbaka sitt vittnesmål, och att pappan friats i tingsrätten på grund av brist på bevis, väger nu tyngre för socialtjänsten i Söderhamns kommun, än barnens upplevelser och den omfattande dokumentation som finns. 🚨Vad har hänt:  1. Det finns ingen dokumentation som visar att barnens egna åsikter har efterfrågats, vilket strider mot svensk lagstiftning. När syskonen har uttryckt sin vilja, har socialtjänsten valt att inte ta hänsyn till deras åsikter. 2. Enhetschef Gustav Larsson kritiserade barnens uttalanden i media och kallade det ”olämpligt”. Detta trots att barns yttrandefrihet är skyddad enligt både svensk lag och barnkonventionen. 3. Trots lagens krav på rättssäker prövning nekade socialtjänsten barnen ett eget juridiskt ombud inledningsvis – något domstolen senare rättade genom att utse en advokat att företräda dem. 4.  Förvaltningsrätten beslutade att barnen inte skulle flyttas. I direkt strid med denna dom, försökte kommunen häva barnens LVU – ett rättsosäkert försök att verkställa den omstridda flytten.  5.  Lagstiftningen kräver att barnets bästa ska prövas ytterst noggrant innan vård enligt LVU upphör. Kommunens agerande visar på en ignorans inför detta och riskerar barnens välfärd. 6. Barnens berättelser om våld och försummelse har tonats ner. De har blivit ifrågasatta, inte lyssnade på – och i vissa fall tillrättavisade – av vuxna i maktposition. Handläggare på socialtjänsten påstår att barnen inte har utsatts för försummelse och våld, trots att det finns dokumentation.  Det är gaslighting av utsatta barn. 7. Socialtjänsten planerade att placera barnen i ett familjehem som har kopplingar till gängkriminalitet.  8. Kommunen bryter mot lagen Lex lilla hjärtat vilket syftar till att försvåra att barn plötsligt rycks från ett familjehem de rotat sig i. När det gått två år i familjehemmet ska man pröva om vårdnaden om barnet ska flyttas dit. Men Söderhamns kommun har inte övervägt om en vårdnadsöverflyttning kan vara bra för syskonen, trots att de bott i samma hem i snart tre år. Detta är inte bara ett svek mot tre barn – det är ett allvarligt hot mot rättssäkerheten för alla barn i kommunens vård. Ett rättssamhälle kan aldrig acceptera att barn tystas, kringgås och manipuleras av dem som har makten över deras liv. 🖊️ Skriv under för barns rätt att vara trygga – och bli hörda. Läs gärna mer om den granskning som SVT har gjort gällande barnen och socialtjänsten i Söderhamns kommun: https://www.svt.se/nyheter/om/familjehemsbarnen-i-soderhamn

Ale kommun måste förstå att det som för politikerna blir en liten fråga kan vara livsavgörande för den ungdom som inte vågar leva som den är. Vi måste som samhälle göra vad vi kan för att hjälpa de unga som är osäkra i sin identitet att våga leva som den de är, här är prideflaggan och pridesymboler viktiga symboler för att tydligt visa att vi står tillsammans trots våra olikheter.

Det har inte undgått någon att födelsetalen i Sverige har sjunkit till rekordlåga nivåer. I media läggs fokus på lågkonjunktur, osäkerhet inför framtiden och personer som aktivt väljer att inte skaffa barn. Men i skuggan av dessa rubriker finns en stor grupp som sällan får uppmärksamhet – de ofrivilligt barnlösa.  Vi är par och individer som kämpar med primär och sekundär infertilitet. Var sjätte par påverkas. Det är långt ifrån en liten minoritet, ändå nämns vi knappt i diskussionen om den demografiska krisen. Det här är en grupp som inte bara borde höras – den måste höras. För vi vet vad barnlängtan kostar, i både kropp och själ.  Att längta efter barn är en av de mest grundläggande drömmarna många av oss bär på. För vissa kommer det enkelt. För andra krävs år av kamp, sorg och läkande mellan varje försök. Men vad händer när någon annan sätter gränsen för hur många gånger vi får försöka? När drömmen om barn, eller ett syskon, avgörs av plånboken snarare än viljan eller behovet?  I Sverige erbjuds idag tre IVF-försök genom regionen. Därefter förväntas vi själva bekosta våra fortsatta försök. För oss som dessutom är beroende av ägg- eller spermadonation gäller samma begränsning. Detta drabbar extra hårt dem av oss som har en kronisk sjukdom eller andra medicinska hinder – vi straffas dubbelt. Det är som om staten säger: "Nu räcker det", trots att vår kamp knappt börjat.  Infertilitet är inte bara en fysisk diagnos. Den är ett känslomässigt och ekonomiskt maraton. Kvinnor går igenom hormonbehandlingar, kirurgiska ingrepp och väntan – alltid med hoppet som bränsle. Samtidigt slits förhållanden sönder under pressen. Vi kastas mellan hopp och förtvivlan, oro och skuld, längtan och förlust.  "Kommer jag någonsin få bli mamma?", "Vad gör vi om vi inte har råd med fler försök?", "Är det mitt fel att vi inte lyckas?" Tankarna är många, smärtan är tyst – men den är där varje dag. Vi isolerar oss. Vi skäms. Och vi bär ofta denna kamp i det fördolda, utan stöd från samhället.  Att kalla detta för "psykisk press" räcker inte. Det här är en konstant berg-och-dalbana som påverkar varje aspekt av våra liv: vår ekonomi, vår psykiska hälsa, vår relation och vår framtidstro. Många tömmer sina besparingar eller skuldsätter sig. Andra ger upp sina drömmar för att de inte har råd att försöka en gång till.  Det är inte rimligt att ett land som oroar sig för framtida skatteintäkter och en åldrande befolkning blundar för denna grupps behov. Om politiker vill öka barnafödandet, måste de börja med att stötta dem som faktiskt vill – men inte kan – få barn.  Vad kan vi göra? Att satsa på fertilitetsvård är inte en kostnad. Det är en investering – i framtida medborgare, skattebetalare och ett hållbart samhälle. Vi föreslår följande åtgärder: 1. Inför regionsfinansierade syskonförsök Många som fått sitt första barn via IVF behöver samma hjälp för att få ett syskon. Idag lämnas dessa familjer att betala själva. Det är orimligt att viljan att ge sitt barn ett syskon – och att föda fler barn till landet – möts av ett nej från vården.  2. Utöka antalet finansierade IVF-försök från 3 till 6 Allt fler fall är medicinskt komplexa. För många räcker inte tre försök. Att erbjuda upp till sex försök skulle öka chansen att lyckas och minska lidandet. Det är billigare att stötta en familj än att behandla den psykiska ohälsa som uteblivet barn orsakar.  3. Tillåt PGT-A-testning i Sverige PGT-A (genetisk screening av embryon) kan minska antal misslyckade försök, spara pengar och undvika onödigt lidande. Det minskar risken för missfall och att kvinnor tvingas genomgå aborter på grund av obotliga fosterskador. Att tillåta NIPT men inte PGT-A är inte logiskt – det är hyckleri. Kvinnan bär konsekvenserna, i både kropp och själ.  4. Förbättra fertilitetsutredningar  Svensk fertilitetsvård släpar efter. Att endast testa TSH, AMH och göra en spolning är inte tillräckligt. Vi vill se fullständiga utredningar, som inkluderar:  ✔ Endometrios, PCOS, DNA-fragmentering av spermier  ✔ Immunologiska och bakteriella faktorer  ✔ Koagulationsfaktorer, anatomiska hinder i livmodern  ✔ Hormon- och näringsbrister hos både kvinna och man  Privata kliniker erbjuder detta idag – med stor framgång. Varför inte den offentliga vården?  5. Erbjud IVF vid upprepade missfall  Att ha haft flera missfall är idag inte tillräckligt skäl för att få hjälp via IVF. Det är oacceptabelt. Ofta finns en medicinsk förklaring, men kvinnan avvisas ändå. Detta måste förändras – ingen ska tvingas gå igenom fler missfall innan vården tar ansvar.  6. Höj åldersgränsen för IVF  Många kvinnor kan och vill få barn efter 40. Med rätt hjälp är det fullt möjligt – och allt fler kliniker, även internationellt, bekräftar detta. Låt inte ålder vara ett svepskäl för att neka vård.  7. Ge vårdpersonalen rätt utbildning och resurser  Infertilitet är inte ”one size fits all”. Rätt kompetens och rätt verktyg kan minska antalet försök, förkorta väntetider och öka chanserna till framgång.  8. Förbättra ungdomars fertilitetskunskap  I skolan fokuseras det på att ”skydda dig så du inte blir gravid”. När det sedan är dags att bilda familj så är det många som inser att det var inte så lätt att bli gravid – varför berättade ingen det? Det Europeiska organet Fertility Europe har i sitt kunskapsspel FActs konstaterat att endast 12 % av Europas ungdomar känner till att fertiliteten sjunker med åldern.  Ett vägskäl – ett val  Det låga födelsetalet är en varningssignal. Vi står vid ett vägskäl. Ska vi ignorera dem som kämpar i det tysta, eller ska vi agera och ge dessa människor det stöd de förtjänar?  Det här är inte en lyxfråga. Det är inte en fråga om vilja. Det är en fråga om rättvisa – och om framtiden. Vi kan inte lägga allt ansvar på individen när det i slutändan är staten som gynnas mest. Den emotionella, fysiska och ekonomiska bördan vi bär på våra axlar måste delas.  Vi är starka, men vi ska inte behöva vara det ensamma.  Vi ber er, politiker – hör oss. Ge oss chansen att bygga de familjer vi drömmer om. Inte bara för vår skull. Utan för hela Sveriges framtid. Anna Sane Erika Guardado  Izabelle Åström Veronica Duljic Häggström Petra & Fredrik Billstein Brandservice Syd AB Femmis - Föreningen för frivilligt ensamstående föräldrar med donation Riksförbundet Ofrivillig Barnlöshet

Ni i regeringen har makten att agera – men ni låter bli. Ett första steg borde vara självklart: slopa momsen på basvaror. Potatis, ris, mjölk, bröd – det är inte lyx. Det är livsnödvändigheter. Att staten i dag tjänar pengar på att folk köper mat i kris är inget annat än cyniskt. Flera andra länder i Europa har redan tagit det steget. Varför gör inte Sverige detsamma? Är skatteintäkter viktigare än att barn får äta sig mätta? Om regeringen verkligen ville ta ansvar skulle den införa tvingande åtgärder för att öka konkurrensen, stärka konsumentskyddet och ge stöd till dem som har det svårast. Det skulle inte vara radikalt – det skulle vara anständigt. Men ansvaret stannar inte där. Konkurrensverket, Konsumentverket och övriga myndigheter måste börja göra sitt jobb och se till att det inte förekommer oegentligheter – något vi vet sker i alldeles för stor utsträckning. Överpriser, marknadsdominans och tyst pris samordning måste granskas och åtgärdas – inte normaliseras. Så Elisabeth Svantesson – visa att ni står på folkets sida. Slopa momsen på basvaror. Piska tillsynsmyndigheterna och ge dem makten att agera. Stoppa matkrisen innan den blir en permanent verklighet. För det är inte förståelse vi behöver – vi kräver handling. Med hopp om handling, PS. Vi bojkottar just nu, Ica, coop samt producenterna Arla, Findus, Kronfågel, Scan, Zoegas och Skånemejerier. Vi kommer att utöka med fler matjättar och producenter varje vecka tills vi får gehör för våra krav, dessutom kommer vi med jämna mellanrum att ha total bojkott riktat mot alla matjättar samtidigt med början vecka 26.

De senaste åren har användandet av dessa bensindrivna mopeder ökat explosionsartat, i och med uppkomsten av matbud. Räkneexempel från innerstad: Från ca 0 bensindrivna mopeder till 1 bensindriven moped väntandes runt varje gathörn, ibland flera på rad. Olägenheterna med dessa förlegade fordon är flera, däribland utsläpp och ljudföroreningar. Moderna alternativ finnes. Låt oss driva utvecklingen framåt, inte bakåt.