Enligt Transportstyrelsens olycksdatabas STRADA är fotgängare och cyklister de mest utsatta trafikanterna i trafikmiljön. Många allvarliga personskador drabbar dessa grupper varje år. Även om de flesta olyckor inte sker mellan cyklister och gående visar statistiken att oskyddade trafikanter är särskilt sårbara och att säker utformning av gång- och cykelvägar är avgörande för att förebygga skador. Vi vill betona att detta inte är en namninsamling mot cyklister. Cykeln är ett viktigt och hållbart transportmedel. Däremot måste alla trafikanter kunna känna sig trygga och visa hänsyn till varandra. Vi kräver därför att Göteborgs Stad: Genomför en trafiksäkerhetsutredning av hela Säröbanan. Kartlägger olyckor och tillbud med hjälp av STRADA samt kommunens egna rapporter. Identifierar de platser där konflikter mellan gående och cyklister är som störst. Sätter upp tydligare skyltning om anpassad hastighet och ömsesidig hänsyn. Utreder möjligheten att separera gång- och cykeltrafik där utrymme finns. Installerar fysiska hastighetsdämpande åtgärder på särskilt utsatta platser, exempelvis vid entréer, lekplatser och områden där många gående vistas. Genomför informationskampanjer om hur gång- och cykelbanor ska användas på ett säkert sätt. Vi uppmanar Polismyndigheten att: Genomföra återkommande trafikkontroller och ökad närvaro på Säröbanan. Informera om de trafikregler som gäller på gemensamma gång- och cykelbanor, där alla trafikanter har ett ansvar att anpassa hastigheten efter omständigheterna. Prioritera tillsyn på de sträckor där många medborgare upplever återkommande riskfyllda situationer. Vårt mål är inte att begränsa cyklingen. Vårt mål är att skapa en trygg och säker Säröbana där barn kan cykla, äldre kan promenera, hundägare kan rasta sina hundar och pendlare kan ta sig fram – med ömsesidig respekt och hänsyn. Vi hoppas att Göteborgs Stad och Polismyndigheten tar denna fråga på största allvar och vidtar konkreta åtgärder innan en allvarlig olycka inträffar.

​Vi kräver och förväntar oss att fotbollsplanen bevaras utifrån följande skäl: ​Klass- och socioekonomiskt perspektiv:  Det finns en enorm ekonomisk skillnad mellan sporterna. Ishockey är en extremt kostsam idrott som kräver dyr utrustning och höga avgifter, vilket väldigt många familjer i Skarpnäck helt enkelt inte har råd med. Att ersätta en gratis fotbollsplan med en dyr ishall är att prioritera en sport för de som redan har pengar, på bekostnad av de som har det tufft ekonomiskt. ​Den livsviktiga gratisytan för barnen:  Planen fungerar idag som en öppen, trygg och helt kostnadsfri samlingsplats där barnen som faktiskt bor i trakten möts varje dag året runt för att bara spela lite boll tillsammans. För många barn i området är detta den enda chansen till en aktiv fritid. Man kan inte ta bort en fungerande och gratis mötesplats som bygger gemenskap och trygghet i närområdet. ​Ingen acceptabel kompensation:  Stadens förslag att flytta fotbollsverksamheten till Kärrtorp som "kompensation" är en ohållbar lösning. Det skapar långa avstånd för de barn i Skarpnäck och Bagarmossen som idag har sportfältet som sin naturliga och trygga mötesplats. ​Ishallen hör hemma på en annan plats: Vi ställer oss bakom att en ishall ska byggas, men den måste placeras på en annan ort där den faktiskt passar och där infrastrukturen fungerar. Att klämma in den på Skarpnäcksfältet alldeles intill bostadshusen kommer bara leda till dygnet-runt-buller från kylanläggningen och en ohållbar trafiksituation på Vinggatan. ​Bygg smartare – utnyttja höjden: Vi är positiva till att området får en efterlängtad simhall, men staden måste planera smartare. Det går utmärkt att bygga simhallen i två våningar– ex. med en stor inomhushall i botten och simhallen på nästa plan. På så sätt förlorar vi inte heller inomhushallen som för övrigt också används flitigt. Genom att bygga ishallen förslagsvis i Tallkrogens gamla IP, så sparar vi fältets fria ytor och slipper förstöra fotbollsplanen. ​Det är valår i år, och vi förväntar oss att våra folkvalda politiker och stadens tjänstemän lyssnar på oss som faktiskt bor här och värnar om våra barns trygghet och rätt till en meningsfull fritid. ​Fotbollsplanen ska vara kvar!

Västertorps simhall är en viktig del av stadsdelens identitet och innehåller betydande arkitektoniska, konstnärliga och kulturhistoriska värden. Samtidigt finns behov av modernisering och utveckling. Initiativet stöds av boende, simhallsbesökare och kulturmiljöintresserade.

Busstrafiken till västra Sicklaön har försämrats samtidigt som köerna på Kvarnholmsvägen växer, fler flyttar in på Kvarnholmen och ytterligare 4150 bostäder & 1400 arbetsplatser är planerade. På buss 53 har var fjärde tur dagtid och på buss 55 var tredje tur dagtid försvunnit. Hållplatsen för 55:n vid Slussen har dessutom flyttats till Hornsgatan, vilket gör byten till tunnelbana och bussar svårare. Det drabbar särskilt seniorer, vårdpersonal vid Danvikshem och oss alla som ska till jobb och skola. Förslaget om en hållplats för 53:n närmare Danvikshem har också avvisats. Buss 53 och 55 avgår dessutom nästan samtidigt mellan Henriksdalsberget och Slussen. Missar du den ena, missar du ofta båda – och kan få vänta länge. Bussarna är knökfulla vissa tider när resenärer vill undvika bussterminalen vid Fotografiska eller ska till Vikingterminalen. Buss 402 har fått tillbaka sina turer, men Kvarnholmen växer och bussarna är redan fulla vissa tider. Nu vill SL dessutom göra Slussen till ändhållplats igen istället för att fortsätta via Medborgarplatsen. Nätverket för buss 53, 55 och 402

Busslinje 144 är idag en viktig direktförbindelse mellan Älvsjö Station och Gullmarsplan. Den används varje dag av pendlare, skolelever, äldre och andra som behöver ta sig till arbete, skola, vård och kollektivtrafikens större knutpunkter. Linjen knyter också samman områden som Östberga, Örby Slott och Liseberg, där många delar skola, barnavårdscentral och vårdcentral. Det föreslagna beslutet innebär att delar av linjen dras om, att hållplatser försvinner och att många resenärer tvingas till fler byten och längre restider. Området Örby Slott–Liseberg riskerar att förlora sin direkta koppling till Gullmarsplan, Tvärbanan och Årsta. För många innebär förändringen 10–20 minuter längre restid per resa. På ett år motsvarar det en betydande förlust av tid och tillgänglighet. För äldre resenärer får förändringen särskilt stora konsekvenser. Boende på Blomsterfonden får svårare att ta sig till Gullmarsplan, och resor till exempelvis Brännkyrka kyrka blir mer komplicerade. Även tryggheten påverkas eftersom buss 144 idag är det mest direkta och trygga sättet att resa hem från Gullmarsplan på kvällstid. Samtidigt planeras fler bostäder i området med begränsade parkeringsmöjligheter. Då behövs bättre kollektivtrafik, inte sämre. Remissyttrandena från stadens stadsdelsförvaltningar visar dessutom att förslaget påverkar olika områden på olika sätt. Medan vissa stadsdelar lyfter möjliga förbättringar pekar andra på behovet av ytterligare konsekvensanalyser innan förändringarna genomförs. Det visar att förslaget skapar både vinnare och förlorare. Vi anser därför att en välfungerande direktlinje inte ska försämras innan konsekvenserna för boende, pendlare, äldre och andra berörda resenärer har utretts ordentligt, redovisats öppet och vägts in i det slutliga beslutet.

När riksdagen 2010 fattade beslut om en avreglering av järnvägsunderhållet såg man framför sig att en effektiv marknad skulle växa fram. Nu har 16 år gått och marknaden lider av betydande brister. Få aktörer, få anbud och snedvridna incitament genererar en lägre kvalitet på drift- och trafiksäkerhet än väntat, i relation till de medel som finns anslagna till järnvägsunderhåll. Dessutom ökar Trafikverkets kostnader och byråkrati – samtidigt som järnvägsunderhållet minskar.  Det finns idag ingen aktör med samlad koll på järnvägen. Förseningar inom järnvägstrafiken kostar samhället 9 miljarder kronor per år (2024). Den största delen av förseningarna (omkring 33 procent) beror på fel i järnvägsanläggningen. Eftersatt underhåll ökar också risken för driftstopp. Varken resenärer eller gods till industrin och handeln kommer fram i tid, och utan en fungerande järnväg sinkas den gröna omställningen.  Fackförbundet Seko organiserar 80 procent av all personal vid järnvägen och har vid flertalet kongresser fattat beslut om att förbundet ska verkar för ett förstatligande av järnvägen. Det innebär ett återtagande av banunderhåll, reinvesteringar, fordonsunderhåll, trafik och egen personal.  Vill du också att tågen ska gå i tid? Vill du minska risken för olyckor och påskynda den gröna omställningen? Gör skillnad genom att skriva under namninsamlingen.

Den vårdslösa trafiken som präglar Malmös stadsliv drabbar speciellt barn och unga som inte har möjlighet att röra sig fritt och säkert i sin stad.  Inga fler barn ska behöva dö i trafiken!

Grytsvägen är idag en väg där många människor känner sig otrygga till fots eller på cykel. Vägen används av boende, barnfamiljer, äldre, motionärer och turister, samtidigt som trafiken under stora delar av året är tät och ofta snabb. När människor inte vågar gå eller cykla längs vägen påverkar det både tryggheten, folkhälsan och möjligheten att leva och vistas i området på ett hållbart sätt. Många väljer bilen även för korta sträckor eftersom alternativen känns för osäkra. Det påverkar också turismen i Gryts skärgård. Besökare ska kunna uppleva vår natur och kust på ett tryggt och välkomnande sätt. Förra sommaren mötte vi två turister som valde att ta bussen tillbaka till Valdemarsvik efter att ha cyklat till Gryt, eftersom de upplevde Grytsvägen som livsfarlig. Den känslan vill vi inte att människor ska bära med sig härifrån. En gång- och cykelväg skulle göra stor skillnad för både boende och besökare — och göra det tryggare att uppleva och röra sig längs Grytsvägen året om.”

Kollektivtrafiken mellan Laxne, Mariefred och kringliggande orter fungerar idag inte tillräckligt bra för människors faktiska behov. Frågan har visat sig beröra långt fler än endast skolpendling. Efter att frågan lyfts lokalt har många invånare beskrivit problem kopplade till: * barns möjlighet att ta sig till skolan, * gymnasiependling, * arbetspendling, * kvälls- och helgtrafik, * anslutningar till tåg, * samt möjligheten att leva på landsbygden utan att vara helt beroende av bil. Människor beskriver att de: * behöver skjutsa barn varje dag, * tackar nej till arbeten, * har svårt att ta sig till aktiviteter och service, * eller blir helt begränsade om bilen går sönder. Frågan påverkar också äldre, ungdomar och hushåll utan bil. Det har dessutom framkommit ett stort lokalt engagemang från boende i bland annat Laxne, Mariefred, Skottvång och andra delar av området. Många beskriver att kollektivtrafiken försämrats över tid och att dagens lösningar inte motsvarar dagens behov. Bättre bussförbindelser skulle inte bara underlätta vardagen för boende utan också bidra till: * minskad klimatpåverkan, * starkare landsbygdsutveckling, * bättre tillgänglighet, * ökad möjlighet att bo kvar på landsbygden, * samt stärkt besöksnäring och lokal utveckling i området.

2015 köpte Ingvar Oldsberg gamla götaverkens kranarna på Lindholmen, Göteborg. För detta fick han ett pris av svenska byggnadsvårdsföreningen. Nu står det klart att en av dessa måste rivas på grund av att den är så förfallen att den utgör en säkerhetsrisk. Kranarna är ikoniska för Göteborgs historia och siluett och bör restaureras o bevaras!

Kampenhof behöver ett säkert cykelgarage så att vi invånare kan lämna våra cyklar i stan utan oro för stöld. Idag är det inte tillräckligt tryggt, och vi behöver omgående kommunala åtgärder för att skydda vår egendom, särskilt nu under sommaren. Kommunen kan inte uppmuntra till cyklande utan att erbjuda den säkerhet som krävs för det. Oron för stölder gör att många i Uddevalla undviker att cykla. Det hindrar oss från att få viktig motion och ta del av staden på ett tryggt sätt. Vi invånare finansierar kommunen och förväntar oss att våra förtroendevalda prioriterar lösningar som gör att vi vågar använda cykeln fullt ut.

Det är viktigt eftersom Umeå riskerar att hamna efter – både inom hockeyn och som stad. När Björklöven nu spelar i SHL krävs en arena som uppfyller ligans krav. Den nuvarande arenan gör inte det, vilket hotar både klubbens framtid och möjligheten att arrangera matcher på högsta nivå. En ny arena handlar inte bara om hockey. Det handlar om att skapa en mötesplats för hela Umeå – för evenemang, konserter, ungdomsidrott och gemenskap. Den stärker stadens attraktionskraft, skapar jobb och bidrar till lokal utveckling. Att investera i en ny arena är att investera i Umeås framtid.