Det innebär flertalet inskolningar för barn, en otrygghet som inte tjänar barnens bästa! Det påverkar viljan till att öka barnafödandet i kommunen och samhället som stort. Många vill bo på landsbygden, men då måste också landsbygden få fortsätta leva för att samhället/staden ska kunna leva vidare med.  Vi behöver en kommun som ser till ALLAS behov och inte bara sina egen motiv o viljor. Det är ohållbart att familjer som kanske saknar körkort inte kan ta sig till andra förskolor i kommunen med den rådande kollektivtrafiken, eller familjer som jobbar åt Falköpings-hållet ska behöva åka åt fel håll en bra bit innan det blir dags att åka tillbaka o hinna i tid till jobb. Detta innebär också att barnen i så små åldrar lär somna i bilen på hemvägen vilket ger vakna nätter vilket kan leda till ökade sjukskrivningar och en mer ekonomisk utsatthet.  Samhället Trädet lär förfalla ännu mer om förskolan försvinner för attraktionen att flytta till Trädet minskar, vilket även innebär att husvärde m.m. sjunker.  Vart är synen på barnens bästa I detta beslut?  Är det rimligt att barn ska behöva ha uppåt 4 olika inskolningar innan de kommer till 6års åldern för att de kanske först får plats på en förskola i ett mindre samhälle på andra sidan Ulricehamn? Sen när det finns plats på en förskola närmare hemmet ska behöva inskolas på nytt?  Är det rimligt att öka sjukskrivningar och sätta fler barnfamiljer i utsatthet?  Är det rimligt att investera i enbart stadskärnan och därmed minska möjligheterna för ökat barnafödande, eller är det mer rimligt att investera i att öka möjligheter att kunna skaffa barn genom att låta landsbygden få leva?  Detta påverkar också de mindre samhällena runt omkring! Det blir större barngrupper som minskar kvaliteten på barnomsorgen, mindre platser lediga på andra orter i kommunen, högre tryck. Så även om du inte personligen berörs direkt så gör du det indirekt och vi alla som bor på landsbygden runt om ulricehamn behöver hjälpas åt för att få politiker och beslutsfattare i Ulricehamn att förstå att vi på landsbygden betyder också något! Vi är också Viktiga för samhället i storhet! Jag tror på det sistnämnda! Var med mig och stötta landsbygdens överlevnad genom att låta denna fina miljö i den norraste utkanten av Ulricehamns Kommun få möjligheterna att frodas!

Efter 14 år som hyresgäster hos Mikaelskyrkan hotas nu Askims Montessoriförskola - ett av Göteborgs äldsta föräldrakooperativ med 40 års historia - av nedstängning. Askims församling bryter vårt avtal och fråntar oss vår lokal - med minsta möjliga marginal och väljer att köpa sig ur, istället för att hjälpa barnen att ha kvar sin trygga plats. Det innebär att 36 barn står utan förskola och 9 pedagoger utan arbete från hösten 2025, då kyrkan inte vill skjuta på sin renovering, enligt deras egen uppskattning i 6-8 veckor.

Barn behöver en säker och lugn förskolemiljö, där de har pedagoger som finns där när dom behöver det.  En förskola i Tidaholms tätort hotas nu av stängning på grund av att kommunen vill spara pengar. Ursäkten är att det föds för lite barn ... Detta är inte rätt sätt att spara pengar, vi borde lägga mer pengar på våra barn och deras framtid. Vi borde lägga pengarna på personal som tar hand om våra barn för att vi måste jobba. Vi måste få ett stopp på nedskärningarna i förskolorna och skolorna. Barnen är våran framtid och det är vårat jobb att se till att dom får en trygg plats att växa i.  Med hjälp av den här namninsamlingen så vill jag/ vi vars barn som blir drabbade av denna nedstängning visa kommunen att deras beslut är felaktigt. Att dom ska behålla förskolan och barnens trygga miljö. Skriv under du med, om inte för dig själv, så för barnens framtid. 

Det är viktigt eftersom kommunen har ett ansvar att hålla sitt löfte och sätta barnens bästa i första rummet. Att bussa barn till andra skolor innebär långa resor, försämrad trygghet och en splittrad skolgång – något som strider mot barnkonventionen och kommunens egen strategi för landsbygdsutveckling. Stöcke är en växande ort, och en stabil skolmiljö är avgörande för både barnens framtid och hela samhällets utveckling.

För att Aryan och hans familj har anpassat sig till det svenska samhället och har rätten att bo i ett säkert land. 

År efter år har vi sett hur våra arbetsvillkor försämras, arbetsbördan ökat och hur arbetsgivaren gång på gång brutit mot ingångna avtal – utan några kännbara konsekvenser. HÖK 21 var ett svek, HÖK 24 var ett svek och HÖK25 är på väg att bli ännu ett svek. Det är inte längre hållbart att fortsätta acceptera avtal som arbetsgivaren delvis ignorerar, samtidigt som arbetsmiljön försämras och fler lärare blir sjuka eller tvingas lämna yrket. Det är dags att sätta ner foten, något som borde ha gjorts för länge sedan. Lönen är inte huvudfrågan – det är arbetsvillkoren. Vi kräver reglerad undervisningstid och reglerade klasstorlekar, något som fastslås av regeringens/riksdagens senaste utredning om regleringar i skolan. En lärare kan inte undervisa hur många elever som helst samtidigt, hur många klasser som helst och samtidigt bibehålla kvaliteten samt värna om hens hälsa. Det är dags att erkänna att läraryrket inte fungerar på samma sätt som industrin.  En fabriksarbetare kan öka produktionen genom effektivisering (ny organisation, ny maskineri) men en lärare kan inte undervisa fler elever och samtidigt upprätthålla samma kvalitet. Tvärtom – när planeringstiden och tid för efterarbete minskar, sjunker kvaliteten drastiskt. Detta drabbar både elever och lärare.  Återkommande nedskärningar gör att lärarkåren, i synnerhet i förskolan och grundskolan går på knäna: stödlärare, speciallärare, elevassistenter, kuratorer, psykologer och skolsköterskor försvinner från våra skolor, vilket ökar de befintliga lärarnas arbetsbörda ytterligare.  Svenska skolan är kraftigt underfinansierad och t.o.m. i en välmående kommun som Täby har man tyvärr exempel som träslöjdslärare som tiger material på byggarbetsplatser eller hemkunskapslärare som får nöja sig med två kanelpåsar i stället för fyra för att budgeten inte räcker till. Ibland kan det till och med vara inköpsstopp. Det finns t.o.m lärare som inte ens hinner ta ut sin lagstadgade lunchrast! Samtidigt sitter tusentals obehöriga människor på lärartjänster som enligt lag borde annonseras och tillfalla behöriga och legitimerade lärare. Ca 30% av undervisande personal i grundskolan är inte lärare (ännu högre i friskolorna), något som de flesta vårdnadshavarna inte känner till eller väljer att strunta i med förödande konsekvenser för elevernas kunskapsutveckling.  Anledningen brukar vara att de är billigare och lydigare än någon med lärarexamen. Många medlemmar har fått nog. Vi väntar på en förbundsstyrelse och en avtalsdelegation som vågar stå upp för oss och ta ut oss i strejk. Även om vi inte får exakt det vi kräver, kommer vi att ha visat arbetsgivaren att vi är redo att kämpa, vilket kommer att påverka framtida förhandlingar. Vi är färdiga med att stillatigande acceptera villkor som bryter ner oss och urholkar skolan.  Nu är det dags att agera – och att göra det på riktigt! Lärarkåren har länge varit redo för strejk, och många är beredda att tillfälligt gå ner i inkomst för att ta striden. Även om strejkkassan inte skulle räcka för en total strejk på obestämd tid kan man inleda med en fullskalig strejk och därefter övergå till 1–2 strejkdagar per vecka. En lågintensiv strejk 1-2 dagar i veckan skulle kunna pågå i flera månader, t.o.m år! Med rätt strategi kan vi maximera trycket på arbetsgivaren och minimera risken för att lärarna tvingas tillbaka under dåliga villkor. En riktad strejk skulle kunna planeras så att den påverkar arbetsgivaren och skolans verksamhet så mycket som möjligt – exempelvis under nationella prov, betygsättning, utvecklingssamtal och andra kritiska moment. Det finns säkert andra effektiva eller långdragna sätt att strejka på. Det handlar inte bara om att få ett bättre avtal här och nu, utan snarare om att skicka en tydlig signal: vi accepterar inte längre villkor som gör oss sjuka, som driver oss bort från yrket och som förstör kvaliteten i undervisningen. Även en misslyckad strejk skulle skicka rätt signal till arbetsgivaren. Man missar alltid alla skott man inte skjuter. Låt oss skjuta! Med förhoppning om mod och beslutsamhet,

Det är viktigt att stoppa de digitala nationella proven nu eftersom systemet har visat sig ha fundamentala brister som redan lett till inställda prov. Problemen med rättstavningsfunktionen och dataskyddet är bara symptom på djupare tekniska problem. Trots att närmare 700 miljoner kronor investerats, plus enorma summor som skolorna tvingats lägga på anpassningar, finns ingen trovärdighet i att systemet någonsin kommer att fungera i full skala. De upprepade problemen tar värdefull tid och energi från undervisningen, vilket direkt drabbar elevers lärande och skapar onödig stress för både lärare och elever. Samtidigt är ett nytt betygssystem på väg enligt den nya utredningen, vilket skulle kräva en helt annan typ av prov än vad nuvarande system är designat för. Dessutom löper avtalet för det nuvarande provsystemet ut 2027, vilket innebär att en ny upphandling ändå är oundviklig. Tekniken har utvecklats avsevärt under de sju år projektet pågått, vilket gör nuvarande lösning föråldrad innan den ens fungerar. Att fortsätta med ett system som utlöser så många varningssignaler vore oansvarigt mot elever, lärare och skattebetalare. Att stoppa projektet nu är inte ett misslyckande utan ett ansvarstagande som möjliggör en omstart med moderna lösningar som faktiskt fungerar.

Med dagens skolbusskortsystem, där man får två resor om dagen, behöver skolungdomar betala för alla resor som krävs för att de ska ta sig till fritidsaktiviteter, träffa vänner och ibland till och med för att ta sig hem eftersom det kan krävas flera resor under dagen.  Ungdomar är en grupp med generellt mycket låga inkomster på grund av att de flesta går i skolan och alla får inte egna pengar att använda som de vill.  Detta gör att kostnader för transport kan sätta stoppklossar i vägen för deras fritid, något som alla barn har rätt till enligt barnkonventionen. Inga ungdomar ska behöva stanna hemma för att de inte har råd att vara med! Universitet- och högskolestudenter är också en grupp med svåra ekonomiska förutsättningar. I dagsläget måste studenter betala ¾ av vad arbetande vuxna betalar för en periodbiljett trots att studenter har en mycket lägre inkomst. 

Kronans A-lagspelare Nadja Vasiljevic, 20 år, nekas uppehållstillstånd och måste lämna Sverige inom tre veckor. Hon kom hit med föräldrarna när hon var 13, pratar flytande svenska och läser till sjuksköterska. Nu utvisas hon ensam. Övriga i familjen får stanna. 2017 kom Nadja Vasiljevic till Sverige med sin mamma, pappa och lillasyster. Bakgrunden var att mamman fått jobb som lärare i engelska i Sverige, och uppehållstillståndet handlade då om det som kallas familjeanknytning. Enligt domstolen kan hon klara sig  själv nu när hon  är 20 år. Hon anses inte ha skäl längre för familjeanknytning och måste lämna Sverige inom tre veckor. Skriv under och hjälp till att försöka få myndigheter att sluta med denna typ av helt oförståeligt beslut.

Det ger studenterna erfarenhet och specifika färdigheter inför arbetslivet, utöver det är det dessutom nätverksbyggande och kan skapa fler möjligheter. Det kommer att kunna komplettera utbildningen genom att studenterna får insikter och perspektiv för att förstå och tillämpa det som har undervisats under terminerna.

Ännu  många år framöver kommer det att råda brist på kommunala högstadieskolor på många platser i staden - bristen leder b.la till att somliga föräldrar inte vågar ha kvar sina barn i F-6-skolor pga risken att de ska stå utan plats på högstadiet, därav lämnar många barn (och därmed skolpengar) den kommunala skolan i mellanstadiet. Åsö grundskola är numera ett uppskattat alternativ för ungdomar som kommer från F-6-skolor. De goda kommunikationerna gör det möjligt för många att enkelt ta sig till skolan, oavsett var man bor varannan vecka etc. Det kan också vara skönt att komma till en annan stadsdel, skönt att alla som man börjar på högstadiet med också är nya i skolan. En fungerande skolverksamhet där behöriga lärare trivs och dit eleverna kommer från hela staden är så enormt betydelsefullt, vi behöver framtidstro och hopp mer än på länge. Våga satsa på ungdomarna, våga satsa på lärarna och på skolan!  

För våra barn och Trångsunds framtid.