Inom BRY – Barns Rättsskydd får vi varje vecka flera mail och telefonsamtal från förtvivlade föräldrar som inte får hjälp att skydda sina utsatta barn. De historier vi hör är hårresande. De vittnar om att • barn omhändertas på alltför vaga grunder eller att • orosanmälningar blir liggande på hög • utredningstiderna blir alltför långa • barn som berättar om misshandel, övergrepp eller hot blir inte tagna på allvar • hjälpen uteblir och många barn tvingas bo kvar hos föräldrar som misshandlar och förgriper sig på dem Det handlar inte om enskilda barn utan detta drabbar många! Det är bara en tidsfråga innan vi har nya fall liknande Yara! Ansvariga ministrar skjuter detta allvarliga samhällsproblem framför sig genom att tillsätta ytterligare utredningar. Vad finns det mer att utreda? BRY – Barns Rättsskydd kräver att socialtjänsten reformeras. Det finns redan gott om forskning som visar på vad bristerna består av. Forskning pekar även på lösningar. Vi behöver inte uppfinna något nytt hjul. Lyft ur barnskyddssystemet från den nuvarande socialtjänsten och skapa en barnskyddsmyndighet med specialutbildade socionomer, barnpsykologer, kuratorer, barnläkare och jurister vars uppgift är att utreda och ge skydd till barn som far illa i vårt samhälle. Situationen är akut! Det är så illa att det behövs en revolution – #BRYrevolution. Vi kan inte längre bara se på medan barn efter barn offras! Det är oerhört viktigt att var och en av oss inser att detta pågår så länge vi tillåter det. Tillsammans kan vi förändra detta! Jag vädjar nu till dig att du också deltar i detta viktiga förändringsarbete.

Thar al-Kofi, 35, har bott i Sverige i åtta år, han talar svenska obehindrat och har sedan tre år tillbaka ett fast jobb på Melleruds Skrot och Maskin AB, ett jobb som flera svenskar säkerligen inte skulle vilja ha, men även med dessa meriter får han inte stanna kvar, Migrationsverket har nämligen beslutat att Thar ska utvisas tillbaka till Irak, de vill alltså att han ska boka en biljett direkt till döden. GT skrev redan 2010 om Thar al-Kofi, en konstnär som flydde från Bagdad efter att hans närmaste vänner blivit avrättade. En vecka innan dådet hade Thar själv blivit misshandlad och knivhuggen i huvudet av maskerade män som inte gillade hans yrke eller sätt att leva. Thar och hans advokat har lämnat in nya dokument som bevisar att han hotas till livet i Irak. Dokumenten kommer från den irakiska polismyndigheten och bekräftar det som Thar tidigare har berättat om hur hans närmaste vänner mördades 2004, detta skriver Ttela som har tagit del av dokumenten. Migrationsverket öppnade fallet för en omprövning men beslutet om utvisning står fast eftersom man inte anser att de nya uppgifterna är tillräckliga. Thar berättar själv att han inte kan komma med mer papper. De senaste dokumenten kommer från polisen i Irak och han har kämpat för att kunna hämta dem och det tog väldigt lång tid. Det är oerhört svårt att kontakta polisen nere i Irak och han har ingen aning om hur han ska kunna lösa det här. Nu har Migrationsverket även dragit in Thars arbetstillstånd och lämnat över ärendet till polisen eftersom de, enligt Ttela, ”bedömer att tvång är nödvändigt för att genomföra utvisningen”. Enligt ansvarig för Migrationsverkets presstjänst är brist på samarbete från den utvisade personen oftast också anledningen till att personer får sitt arbetstillstånd indraget. ”En person som har fått ett utvisningsbeslut kan fortsätta arbeta under tiden, så länge personen medverkar och samarbetar med Migrationsverket. Men om personen inte gör det så kan arbetstillståndet dras in.” Thar menar att han gör vad han kan för att vara Migrationsverket till lags. ”Jag försöker samarbeta med Migrationsverket. Jag kommer alltid när de kallar mig och jag har varit där fler gånger än vad jag kan räkna till”

Otniel har fått besked att han blivit utvisad, han har bott här sen han va 8 år, vi har 4 gemensamma barn, var av vår dotter är 3 månader. Migrationsverket anser inte att det är tillräckliga skäl för att han ska få stanna i Sverige, han har jobbat och tjänat mycket pengar och betal skatt, just nu utbildar han sig för att kunna gå vidare och bli egenföretagare inom VVS branschen.  För våra barns skull, är det jätte viktigt att Otniel får stanna. 

1. Det är en förlust för det svenska samhället ​När vi utvisar människor som redan arbetar och betalar skatt förlorar Sverige viktig kompetens och arbetskraft. Det drabbar arbetsgivare som satsat på sin personal och det innebär förlorade skatteintäkter som annars skulle gått till skola, vård och omsorg. ​2. Det splittrar liv och skapar mänskligt lidande ​Att tvingas lämna ett land där man har byggt upp ett hem, skaffat vänner och kanske bildat familj är ett enormt trauma. Det är djupt omänskligt att rycka upp människor som har gjort allt rätt, följt lagar och blivit en del av vår gemenskap, bara för att skicka dem till en plats där de inte längre har något. ​3. Det skapar otrygghet och sänker moralen ​Ett rättssäkert system bör belöna integration. När de som kämpar och etablerar sig ändå utvisas, skapar det en känsla av hopplöshet och otrygghet – inte bara för de drabbade, utan även för grannar, kollegor och vänner som ser orättvisan ske på nära håll.

Zahra jobbar på Södersjukhuset i Stockholm och beskrivs av sina kollegor som en av de mest erfarna operationssjuksköterskorna på hela sjukhuset. Under pandemin hyllades hon som en hjälte. Nu ska hon utvisas. Zahra kom tillsammans med man och barn till Sverige som politiska flyktingar från Iran för tio år sedan. De har lärt sig svenska, jobbat, burit välfärden på sina axlar och gjort allting rätt. Det är ovärdigt att vi behandlar människor som flytt förföljelse och förtryck på det här sättet.

Varför ska HON OCH HENNES familj tvingas bli utvisad. Deras barndom och framtid är här. För det ska inte ta slut bara för att migrationsverket säger det.

Snälla jag vill att ni ska tänka på en familj som är som familj till er. Din syster är bästa vän med hans syster, du är bästa vän med han ,din mor är bästa vän med hans mor och din pappa är bästa vän med hans pappa. Och tänk att Sverige bara drar iväg dom för ingen anledning ändå om dom har bott här i 10 år 

Vi har startat en namninsamling för Mahsa och hennes familj i Örebro som riskerar utvisning till Iran. Migrationsverkets beslut att utvisa dem är djupt oroande. Vi hoppas att ni kan uppmärksamma detta fall och hjälpa oss sprida namninsamlingen.

Det är viktigt för Rafaelos och hans familjs framtid, eftersom beslutet är avgörande för deras liv och möjlighet att stanna i Sverige.

Varför detta är viktigt: Bullret från Huddingevägen, järnvägen och Glömstavägen når långt in i bostadsområdet och överstiger ofta Trafikverkets gränsvärden, särskilt under rusningstid. Det påverkar inte bara våra hem utan även närliggande grönområden och parker där barn leker och boende vistas. Våra uteplatser utsätts för bullernivåer som kan vara direkt skadliga för hälsan, vilket gör att vi får svårt att vistas utomhus, koppla av och njuta av vår närmiljö. Med bullerskydd skulle vi få en tystare, tryggare och mer hälsosam boendemiljö, både inomhus och utomhus.

Jag har bott i Sverige i snart sju år och under den tiden har jag verkligen blivit en del av det här samhället. Jag har gått i svensk grundskola och går nu på gymnasiet, och Sverige känns som mitt hem. Min lillasyster var bara ett år gammal när vi kom hit och hon minns inte vårt gamla hemland, för henne är Sverige det enda hem hon känner till. Här har vi våra vänner, vår trygghet och hela vårt liv. Vårt hemland är fattigt och det är svårt att leva där, därför flyttade vi hit för att kunna skapa en bättre framtid och ett tryggare liv. Vi har gjort vårt bästa för att integreras, lära oss språket och bidra till samhället. Nu riskerar vi att bli utvisade eftersom vår ansökan om uppehållstillstånd inte beviljades, och det känns orättvist att behöva lämna ett land där vi verkligen hör hemma. Varje person kan göra en skillnad, genom att visa stöd hjälper du oss att bli hörda och ger oss hoppet om att få stanna i det land vi älskar

Det är viktigt att vi reagerar och agerar för ett system som vi själva har rätt att få bestämma över våra egna liv. Tillsammans kan vi göra skillnad. Vad är det för fel att fråga oss om vi kan jobba en viss tid eller dag istället för att bli omyndigförklarad?