Inom BRY – Barns Rättsskydd får vi varje vecka flera mail och telefonsamtal från förtvivlade föräldrar som inte får hjälp att skydda sina utsatta barn. De historier vi hör är hårresande. De vittnar om att • barn omhändertas på alltför vaga grunder eller att • orosanmälningar blir liggande på hög • utredningstiderna blir alltför långa • barn som berättar om misshandel, övergrepp eller hot blir inte tagna på allvar • hjälpen uteblir och många barn tvingas bo kvar hos föräldrar som misshandlar och förgriper sig på dem Det handlar inte om enskilda barn utan detta drabbar många! Det är bara en tidsfråga innan vi har nya fall liknande Yara! Ansvariga ministrar skjuter detta allvarliga samhällsproblem framför sig genom att tillsätta ytterligare utredningar. Vad finns det mer att utreda? BRY – Barns Rättsskydd kräver att socialtjänsten reformeras. Det finns redan gott om forskning som visar på vad bristerna består av. Forskning pekar även på lösningar. Vi behöver inte uppfinna något nytt hjul. Lyft ur barnskyddssystemet från den nuvarande socialtjänsten och skapa en barnskyddsmyndighet med specialutbildade socionomer, barnpsykologer, kuratorer, barnläkare och jurister vars uppgift är att utreda och ge skydd till barn som far illa i vårt samhälle. Situationen är akut! Det är så illa att det behövs en revolution – #BRYrevolution. Vi kan inte längre bara se på medan barn efter barn offras! Det är oerhört viktigt att var och en av oss inser att detta pågår så länge vi tillåter det. Tillsammans kan vi förändra detta! Jag vädjar nu till dig att du också deltar i detta viktiga förändringsarbete.

Thar al-Kofi, 35, har bott i Sverige i åtta år, han talar svenska obehindrat och har sedan tre år tillbaka ett fast jobb på Melleruds Skrot och Maskin AB, ett jobb som flera svenskar säkerligen inte skulle vilja ha, men även med dessa meriter får han inte stanna kvar, Migrationsverket har nämligen beslutat att Thar ska utvisas tillbaka till Irak, de vill alltså att han ska boka en biljett direkt till döden. GT skrev redan 2010 om Thar al-Kofi, en konstnär som flydde från Bagdad efter att hans närmaste vänner blivit avrättade. En vecka innan dådet hade Thar själv blivit misshandlad och knivhuggen i huvudet av maskerade män som inte gillade hans yrke eller sätt att leva. Thar och hans advokat har lämnat in nya dokument som bevisar att han hotas till livet i Irak. Dokumenten kommer från den irakiska polismyndigheten och bekräftar det som Thar tidigare har berättat om hur hans närmaste vänner mördades 2004, detta skriver Ttela som har tagit del av dokumenten. Migrationsverket öppnade fallet för en omprövning men beslutet om utvisning står fast eftersom man inte anser att de nya uppgifterna är tillräckliga. Thar berättar själv att han inte kan komma med mer papper. De senaste dokumenten kommer från polisen i Irak och han har kämpat för att kunna hämta dem och det tog väldigt lång tid. Det är oerhört svårt att kontakta polisen nere i Irak och han har ingen aning om hur han ska kunna lösa det här. Nu har Migrationsverket även dragit in Thars arbetstillstånd och lämnat över ärendet till polisen eftersom de, enligt Ttela, ”bedömer att tvång är nödvändigt för att genomföra utvisningen”. Enligt ansvarig för Migrationsverkets presstjänst är brist på samarbete från den utvisade personen oftast också anledningen till att personer får sitt arbetstillstånd indraget. ”En person som har fått ett utvisningsbeslut kan fortsätta arbeta under tiden, så länge personen medverkar och samarbetar med Migrationsverket. Men om personen inte gör det så kan arbetstillståndet dras in.” Thar menar att han gör vad han kan för att vara Migrationsverket till lags. ”Jag försöker samarbeta med Migrationsverket. Jag kommer alltid när de kallar mig och jag har varit där fler gånger än vad jag kan räkna till”

Jag kom till Sverige den 13 oktober 2015 efter att ha flytt från hot och förföljelse i Kurdistan, Irak – ett land där varken staten eller polisen kan skydda mig. Sedan 2017 har jag arbetat hårt varje dag, försörjt mig själv och lärt mig svenska helt på egen hand utan SFI, eftersom jag valt att arbeta och bidra direkt till det svenska samhället. När mitt asylärende avslogs 2018 erbjöds jag att söka arbetstillstånd. Det gjorde jag, och fick det förlängt i många år fram till nyligen. Migrationsverket anmärker nu på att jag inte berättade om mina skyddsskäl under tiden jag hade arbetstillstånd. Men min förklaring är helt mänsklig: Jag fokuserade på att arbeta och bygga en trygg framtid. Eftersom jag befann mig i Sverige och trodde att jag var säker, behövde jag inte oroa mig för hoten i mitt hemland – jag skulle ju inte tillbaka dit. Det var ett logiskt val för att få ett snabbt beslut och kunna leva i fred, men Migrationsverket vägrar att lyssna på denna förklaring. År 2023 träffade jag min sambo Yuliia och vi förlovade oss. Den 2 juli 2025 föddes vår son här i Umeå. Idag är han exakt 10 månader och 17 dagar gammal. Min sambo och min son är ukrainska medborgare med skydd under EU:s massflyktsdirektiv. Migrationsverket vägrar att ge mig uppehållstillstånd baserat på min familj, med hänvisning till att deras status är tidsbegränsad. Denna strikta regel slår extremt hårt i Sverige; i andra länder, som exempelvis Finland, Tyskland, Spanien,bla bla tillåts familjer i samma situation att hålla ihop. Nu vill Migrationsverket utvisa mig till Irak. Jag kan inte återvända dit på grund av livsfara, och jag kan absolut inte ta med mig min ukrainska familj till Kurdistan där jag själv inte är säker. De varken kan eller vill följa med mig dit. Myndigheterna föreslår att jag ska åka till ett tredje land utanför Europa, men jag har inget annat land som tar emot mig. Det enda andra land som har en koppling till min familj är Ukraina, men där pågår ett fullskaligt krig. Hade det varit fred i Ukraina hade vi kunnat åka dit tillsammans, men som situationen är nu kan jag inte kasta in mitt spädbarn och min sambo i ett krigsdrabbat land, och jag kan inte åka dit själv utan dem. Europa har lovat att skydda ukrainska flyktingar, men genom att utvisa mig straffar Sverige min son. Att utvisa en pappa från sitt spädbarn bryter brutalt mot Barnkonventionen. Om Sverige utvisar mig kommer jag att förlora all kontakt med min familj och helt missa min sons uppväxt. Det kommer att orsaka min son ett livslångt psykiskt trauma och kränka hans rätt till båda sina föräldrar. Jag överklagar nu till Migrationsöverdomstolen. Snälla, skriv under denna namninsamling för att visa domstolen och politikerna att en skötsam, arbetande pappa hör hemma hos sin son och sin sambo här i Umeå. Splittra inte vår familj!

För att många kvinnor lider dagligen av väntetider, felbehandling, feldiagnostisering, felmedicinering och får inte rätt vård och därav ingen chans till ett liv med mindre smärtor och besvär och därav chans till ökad livskvalite. I Sverige erbjuds kvinnor med besvär och smärtor mestadels bara hormoner medan forskning visar att detta aldrig tar bort endometrios härdar och sammanväxningar och för att ca 1/3 av endometrios patienter har progesteron resistans samtidigt som 60-80% som får kirurgisk åtgärd upplever förbättring och ökad livskvalite men majoriteten nekas den möjligheten. och för rätten till korrekt diagnostisering som bara kan ges via titthålsdiagnostik och då detta erbjuds bara en bråkdel av alla drabbade. Patienter blir ju i dagsläget lidande om rätt hjälp inte erbjuds i Sverige eller om man känner sig felbehandlad och felbedömd av svensk sjukvård. Om rätt sorts vård/åtgärd/medicinering som önskas bara erbjuds utomlands inom eu men man inte har möjlighet att betala för det själv. 

Ålderdomen är en tid dit alla som lever länge når. När vi inte längre känner att vi klarar av vår vardag i det egna hemmet kan vi komma att ställas inför en sista flytt. En flytt där hemmet blir på ett äldreboende. Tänk dej att det en dag är du. Det finns många saker i den processen som är påfrestande på olika sätt - det är inte vad den här namninsamlingen handlar om. Det handlar om den stund då du faktiskt får en plats, när du ska få flytta för sista gången. Då upphör dina möjligheter att bestämma på vilken ort du bor. Det är inte enbart ditt egna hem som försvinner. Det gör även dina aktiviteter, dina vänner och bekanta - ditt sociala liv. Man skulle kunna tänka sej att det skulle vara skyddat av lagen, att få bestämma på vilken ort jag vill bo. Men det är det inte. Det är därför upp till varje kommun att leva upp till det ändå. Det har Tierps kommun valt att inte göra. Nu är det dags att tänka om! Låt den som önskar bo på ett ålderdomshem få göra det! Låt den som beviljats rätt att bo på ett ålderdomshem få bestämma på vilken ort den vill bo!

Hjälp oss agera för ett barns rättigheter!   Ellen är ett barn på snart 4 år med trauma och språkstörning efter  flykten från Kuba i Mars 2024.  Hon går idag på förskola där hon visar på positiv utveckling och skapat trygg anknytning till sina vänner och pedagoger. Det sker även ett parallellt samarbete med psykologiskt stöd för att bearbeta hennes tidigare upplevda svårigheter och begränsningar i känsloreglering. Ellen har även en väldigt stark och trygg anknytning till sin svenska familj och numera det svenska välfärdssamhället.  Dessa förutsättningar hjälper henne till en trygg fortsatt utveckling, vilket är en fråga om ett barns rättigheter!  En utvisning av Ellen, tillsammans med sin mamma och mormor skulle innebär en allvarlig och riskfylld vardag, hälsa och bristfälliga levnadsvillkor för samtliga i familjen.  Vi uppmanar därför Migrationsverket att ta ett beslut utifrån barnets bästa,  att låta Ellen och hennes familj stanna! 

Vi, en grupp svenskar med iranskt ursprung, anser att riksdagens inbjudan av Reza Pahlavi står i strid med Sveriges nationella intressen. Dessutom anser vi att detta kan utsätta landets intressen och säkerhet för betydande risker.

Detta är viktigt eftersom hon har bott i Sverige i 7 år och ser detta som sitt hem. Här har hon byggt upp sitt liv, sina relationer och sin framtid. Att tvingas flytta till ett annat land skulle vara mycket traumatiskt och otryggt för henne, särskilt eftersom hon är under 18 år. Barns rättigheter och trygghet måste tas på allvar.

Kraftig ökning av psykisk ohälsa Antalet pågående sjukskrivningar på grund av psykiatriska diagnoser har ökat markant, från cirka 30 000 år 2010 till 100 000 år 2024. Varje år tar ca 1500 personer självmord i Sverige, vilket är 4 personer om dagen. Antalet unga vuxna (18-29) som tar självmord har även ökat.    Upphandlingen Före 1 september 2025 drevs Stockholms specialiserade öppenvårdspsykiatri av en kombination av regionen och privata vårdgivare på uppdrag av regionen, bland annat företaget Aleris. Region Stockholm genomförde en större omorganisation och en helt ny upphandling av öppenvårdspsykiatrin under 2023–2024. Detta i samband med att det tidigare avtalet höll på att löpa ut.  Från den 1:a september 2025 tog Prima och WeMind över driften. Avtalet baserades på lägsta anbudspris (60% lägre än det tidigare avtalet med Aleris), inte högst kvalitet. Bland företagen som lämnade anbud fanns bland andra: Prima, WeMind, Aleris, Capio. Konsekvenser som redan rapporterats efter att Prima och Wemind tog över 1 september 2025 • Flera mottagningar för svårbehandlade psykiatriska diagnoser och komplexa traumasymtom har lagts ned, vilket innebär att tusentals patienter hamnar mellan stolarna. Detta då omhändertagandet av dessa patienter blir alldeles för komplext för en enda enskild behandlare. Detta samtidigt som vårdcentralen, öppenvårdspsykiatrin och slutenvården överbelastas.  • Varsel = högre arbetsbelastning för personal = sämre arbetsmiljö = stressad och pressad personal = massflykt av personal = sämre bemötande till patienter.  • Fackliga förbund och vårdanställda har även rapporterat om bristande patientsäkerhet och försämrad vårdkvalitet. Patienter har t ex behövts tvångsvårdats i väntan på att få behandlingar.   • Minskade möjligheter till delaktighet för att påverka verksamheten såväl för personal, patienter och brukarorganisationer. • I flera nyhetsreportage framgår det också att personal har vittnat om fusk i form av att fuska med besökstider för att gynna verksamhetens ekonomi. Källor och för dig som vill läsa mer: https://www.mitti.se/nyheter/varningstecknet-nekades-medicin--fick-allvarlig-psykos-6.3.324250.35eb0f78e9 https://www.svd.se/a/ExQy1o/varningen-psykiatrin-i-stockholm-lagger-ned-psykodynamiska-behandlingar https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/vardbolag-tog-over-psykiatrivard-lagger-ner-mottagning-i-danderyd https://www.svd.se/a/GxlprV/psykiatrilarm-fusk-hos-wemind-och-prima-efter-region-stockholms-upphandling https://www.dagensmedicin.se/specialistomraden/psykiatri/efter-kritik-stockholm-granskar-kritiserad-psykiatriupphandling/

Kära vänner, kollegor, grannar och alla medmänniskor! Vi vänder oss till er med hopp och ödmjukhet. Efter mer än 22 år i Sverige riskerar vår familj att splittras. Sommaren 2004 kom vi till Sverige. 2005 föddes vår älskade son Alexander. Alexander är nu 21 år och har svenskt medborgarskap. Vi kan inte föreställa oss ett liv utan varandra. Trots att han nu är 21 behöver han oss fortfarande som föräldrar. Tanken på att vår familj ska splittras fyller oss med sorg och rädsla varje dag. Sverige är vårt hem, här har vi vår familj, våra vänner, gemenskapen i vår kyrka och våra arbeten. Här har vi vårt liv. Vi har alltid varit en del av samhället och följt alla regler.  Vi alla fick tillfälligt uppehållstillstånd på grund av politiska skäl som senare stärktes med Alexanders anknytning till Sverige. Nu när han är vuxen och har flyttat hemifrån anser Migrationsverket att vi som föräldrar inte längre har tillräcklig anknytning till Sverige. Vi frågar oss vad som är viktigast i fråga om anknytning, räknas inte familjen som stark anknytning och viktig i våra liv? Vi har byggt hela vårt liv här i Sverige, arbetat och betalat skatt. Dimitry arbetar på Nobina där han lackerar bussar och även är mekaniker. De arbetsuppgifter Dimitry har på Nobina är viktigt och utan vilket kollektivtrafiken inte kan fungera. Hans betydelse för företaget har bekräftats av tre chefer på Nobina. Lena arbetar som kock inom Sundsvalls kommun och bidrar varje dag till samhället vi är en del av.   Vi ber er: tänk på vår familj som människor med känslor, med hjärtan som slår för varandra. Tänk på Alexander, som behöver sina föräldrar precis som vi behöver honom. Låt oss stanna tillsammans och fortsätta leva vårt liv i Sverige — landet som har blivit vårt hem. Migrationsverket bryter mot lagen, särskilt artikel 8 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, som skyddar rätten till familjeliv. Detta är inte bara en familjefråga — det handlar om kärlek, trygghet och människovärde. Vi har bott i Sverige i 22 år och det är vårt hem. Ibland frågar vi oss: vad mer måste vi göra för att bevisa vår rätt att bo i vårt eget land? Vi vill bara en sak — ATT FÅ VARA TILLSAMMANS! Varje underskrift räknas. Varje stöd ger oss hopp. Snälla, hjälp oss att hålla vår familj samman. Tack från djupet av våra hjärtan!

Otniel har fått besked att han blivit utvisad, han har bott här sen han va 8 år, vi har 4 gemensamma barn, var av vår dotter är 3 månader. Migrationsverket anser inte att det är tillräckliga skäl för att han ska få stanna i Sverige, han har jobbat och tjänat mycket pengar och betal skatt, just nu utbildar han sig för att kunna gå vidare och bli egenföretagare inom VVS branschen.  För våra barns skull, är det jätte viktigt att Otniel får stanna. 

1. Det är en förlust för det svenska samhället ​När vi utvisar människor som redan arbetar och betalar skatt förlorar Sverige viktig kompetens och arbetskraft. Det drabbar arbetsgivare som satsat på sin personal och det innebär förlorade skatteintäkter som annars skulle gått till skola, vård och omsorg. ​2. Det splittrar liv och skapar mänskligt lidande ​Att tvingas lämna ett land där man har byggt upp ett hem, skaffat vänner och kanske bildat familj är ett enormt trauma. Det är djupt omänskligt att rycka upp människor som har gjort allt rätt, följt lagar och blivit en del av vår gemenskap, bara för att skicka dem till en plats där de inte längre har något. ​3. Det skapar otrygghet och sänker moralen ​Ett rättssäkert system bör belöna integration. När de som kämpar och etablerar sig ändå utvisas, skapar det en känsla av hopplöshet och otrygghet – inte bara för de drabbade, utan även för grannar, kollegor och vänner som ser orättvisan ske på nära håll.