Vitamin B12-brist är ett vanligt och ofta underdiagnostiserat tillstånd som kan ge allvarliga neurologiska och kognitiva symtom, inklusive polyneuropati, trötthet, minnesproblem och demensliknande tillstånd. Många av dessa symtom är helt eller delvis reversibla vid korrekt behandling med B12-injektioner. I dag baseras Sveriges strategi för diagnostik och behandling av B12-brist på laboratorievärden, främst serum-B12, snarare än patientens symtom eller kliniska funktion. Cochrane-rapporten, universitetssjukvårdens expertbedömningar och publicerad forskning visar att det vetenskapliga underlaget för denna praxis är av låg eller mycket låg kvalitet och saknar tydlig koppling till behandlingsbehov och effekt. Den nuvarande praxis är extremt restriktiv: endast cirka 5 promille av alla patienter får B12-injektioner, trots att injektionerna är billiga, mycket säkra och inte kan överdoseras. Som ett resultat nekas många patienter behandling som kan förhindra eller reversera polyneuropati och kognitiv svikt. Detta leder inte bara till lidande och försämrad livskvalitet för hundratusentals svenskar, utan även till upprepade vårdkontakter, felaktiga diagnoser, onödig institutionalisering och betydande samhällsekonomiska kostnader. En nationell översyn är därför nödvändig för att säkerställa att diagnostik och behandling av B12-brist blir evidensbaserad, kliniskt relevant och patientcentrerad. Genom att inkludera kliniska symtom, behandlingsrespons och erkänna funktionell B12-brist som ett verkligt tillstånd kan fler patienter få rätt behandling i tid. Detta är en enkel, kostnadseffektiv och säker åtgärd som kan förebygga lidande, minska sjukvårdens belastning och förbättra folkhälsan på ett konkret sätt.

Efter år av planering har utformningen av det nya Nobel Center vid Slussen nu presenterats och bekräftats (https://www.fastighetsvarlden.se/notiser/klart-sa-blir-nya-nobel-center-vid-slussen/). För många stockholmare är reaktionen entydig: detta är ett djupt otillfredsställande resultat för en av stadens mest betydelsefulla platser. Slussen är nämligen inte bara en trafikknutpunkt. Det är Stockholms inlopp, mötet mellan Gamla stan och Södermalm, mellan stad, vatten och historia. Här fanns möjligheten att skapa en byggnad som i framtiden skulle kunna räknas till stadens klassiska landmärken – en självklar bakgrund till tusentals bilder över vattenspegeln, ett arkitektoniskt uttryck för bildning, nyfikenhet och mänsklig strävan. Det föreslagna Nobel Center upplevs i stället som kargt, tungt, slutet och försiktigt intetsägande. Gestaltningen domineras av staplade, fyrkantiga volymer som snarare för tankarna till 1970-talets institutionella monumentalitet än till ett öppet, generöst och intellektuellt modigt hus för vår tid. Ambitionen står inte i proportion till vare sig platsens känslighet eller Nobelprisets internationella och kulturella betydelse. Redan inom någon timme efter att utseendet hade offentliggjorts hade det förslagna huset kallats för ”ett dåligt skämt”, ”totalt ointegrerat”, ”heron city”, ”kommunalt fjärrvärmeverk” med mera, av hundratals internetanvändare. Kritiken från allmänheten handlar varken om ett motstånd mot byggande i sig, eller enkom sågande av modern arkitektur. Inte heller ställes det nödvändigtvis krav på historiserande pastischer, ehuru snyggt utförda sådana vore mycket välkomnade och uppskattade på den sagda platsen.  Tvärtom efterfrågas antingen en verkligt djärv, samtida gestaltning, eller en mer omsorgsfull och harmonisk arkitektur som verkligen samspelar med stadens siluett och topografi. Det som nu föreslås uppfattas ju som varken eller! Varför så kargt, varför så lite grönska, varför sådan brutal och tråkig utformning på fasaderna? Även själva projekteringsprocessen väcker allvarliga frågor. Den har i huvudsak präglats av ett toppstyrt förfarande, där professionella och institutionella perspektiv har varit ledande, utan att stadens invånare i någon meningsfull utsträckning har bjudits in till dialog om hur byggnaden bör gestaltas. Vi som undertecknar denna namninsamling uppmanar därför Nobelstiftelsen och Stockholms stad att: • Pausa genomförandet av nuvarande förslag omedelbart • Ompröva byggnadens gestaltning i faktisk dialog med stadens invånare eller med hjälp av en folkomröstning med flera olika alternativ att välja bland! • Säkerställa att ett framtida Nobel Center håller den arkitektoniska och symboliska nivå som platsen och Nobelpriset förtjänar och som projektledarna ideligen påstår att byggnaden gör - trots tusentals stockholmares uppror och motstånd.  • Föra in mer grönska i planen och minska mängden hårdgjorda ytor, såväl runt som på byggnaden i fråga. Stockholm har råd med eftertanke. Beslut som formar stadens mest centrala vyer bör präglas av mod, kvalitet och respekt – inte av kompromisser som riskerar att bli permanenta. Slussen förtjänar mer. Nobelpriset förtjänar mer. Stockholm förtjänar mer. Gör om gör rätt!

Om ett år startar polisutbildningen på Uppsala universitet. En viktig satsning som kräver väl genomtänkta beslut. Däribland beslut om placeringen av den skjutbana som behövs för utbildningen. Det förslag som ligger på bordet just nu är att skjutbanan ska placeras under Campus Engelska parken i The Svedberg-laboratoriet. Ett förslag vi tydligt tar avstånd från. Vapen hör inte hemma på ett universitetscampus.  När det kommer till skjutbanan är det mycket vi inte vet. Kommer studenter och anställda höra skott under seminarium? Kommer studenterna som sitter och pluggar i glasentrén se personer passera med vapen utanför fönstret? Hur påverkar det  känslan av trygghet på campuset och hur kommer det gå ut över arbetsmiljön för de som studerar och arbetar på Engelska parken? Det är något vi inte har svar på idag.  När det kommer till hanteringen av frågan slås vi av bristen på planering och framförhållning, hur kan man inte ha undersökt andra alternativ? Att placera en skjutbana på Engelska parken kan omöjligen vara det bästa, eller mest ansvarsfulla, alternativet. Vad gör vi nu? Våra studentrepresentanter gör allt de kan för att påverka beslutet. För att göra skillnad behöver vi visa vad studenterna vill. Genom att skriva under namninsamlingen visar du att studenterna säger nej till vapen på campus och ja till ett tryggt universitet. Tillsammans ser vi till att skjutbanan placeras utanför våra campusområden. #IngavapenpåEP   Why is this important? In a year's time, police education will begin at Uppsala University. This is an important initiative that requires well-considered decisions. These include decisions on the location of the shooting range needed for the education program. The proposal currently on the table is to locate the shooting range under Campus Engelska Parken in The Svedberg Laboratory. This is a proposal we clearly reject. Weapons do not belong on a university campus. When it comes to the shooting range, there is much we do not know. Will students and employees hear gunshots during seminars? Will students sitting and studying in the glass entrance see people passing by with weapons outside the window? How will this affect the sense of saftey on campus, and how will it affect the working environment for those who study and work at Engelska Parken? These are questions we do not have answers to today. When it comes to handling this issue, we are struck by the lack of planning and foresight. How could they not have investigated other alternatives? Placing a shooting range in Engelska Parken cannot possibly be the best or most responsible option. What do we do now? Our student representatives are doing everything they can to influence the decision. To make a difference, we need to show what students want. By signing the petition, you are showing that students say no to guns on campus and yes to a safe university. Together, we will ensure that the shooting range is located outside our campus areas.

 Up to 12,000 people may have been killed. International human rights organizations describe the situation as crimes against humanity. 

Shanzida kom till Sverige 2016, hon var gravid och födde sitt andra barn här i Sverige. Idag har hon jobb, bor med sina 2 barn. Betalar skatt och jobbar väldig mycket inom vården. Alla som känner Shanzida tycker att hon är den bästa, roligaste och underbaraste kvinnan. Hon har hittat en svensk pojkvän sedan 1 år tillbaka.  Så varför ska hon utvisas?  Hennes barn går i skolan i Sverige, hennes dotter som är född i Sverige och är svensk medborgare vill Migrationsverket utvisa. Hon är livrädd.  Eftersom Bangladesh är ett farligt land för kvinnor och barn.  Dom har inget att återvända till. INGET! Så därför måste dom stanna i Sverige. 

Vi har inget centrum med butiker apotek vårdcentraler det enda som finns är en pizzeria och en bensinmack.Och en lidl på vintern omöjligt för äldre och rörelsehindrade av olika anledningar.Att ta sig dit oplogat osandat då får man vara utan mat.

Just nu finns det uppgifter om att över 30 000 människor har dödats av den islamiska republiken. Det finns dokumenterade vittnesmål, rapporter och bevis som visar omfattningen av regimens våld. Detta är inte enskilda händelser – det rör sig om ett systematiskt och brutalt förtryck riktat mot den egna befolkningen. Människor som lever under den islamiska republiken utsätts för extremt våld av sin egen stat. Civila har skjutits, fängslats, torterats och avrättats för att de har protesterat eller uttryckt sina åsikter. Kvinnor, unga och helt vanliga människor är bland offren. Deras enda ”brott” har varit att kräva frihet, värdighet och grundläggande mänskliga rättigheter. När Sverige låter den islamiska republikens ambassad fortsätta sin verksamhet som om ingenting har hänt, riskerar det att uppfattas som att dessa övergrepp accepteras eller ignoreras. Tystnad och passivitet sänder fel signaler – både till förövarna och till dem som just nu betalar priset med sina liv. Genom att stänga den islamiska republikens ambassad kan Sverige tydligt visa att massmord, förtryck och grova brott mot mänskliga rättigheter aldrig är acceptabelt. Det är ett moraliskt ställningstagande för människors liv, frihet och värdighet – och ett tydligt avståndstagande från en regim som styr genom våld och rädsla. Att skriva under denna petition är ett sätt att visa solidaritet med det iranska folket, som just nu utsätts för ofattbart lidande och behöver omvärldens stöd mer än någonsin. Varje underskrift är ett budskap: världen ser er, världen bryr sig – och världen vägrar blunda.

Vi som undertecknar denna namninsamling vill uttrycka vår djupa oro över beslutet att utvisa Lavan Mohammadi till Iran. Lavan har under sin tid i Sverige levt ett skötsamt liv och är politiskt engagerad. Han har mottagit hot från iranska underrättelsetjänsten. En utvisning till Iran innebär en allvarlig risk för hans liv och säkerhet, då politiskt engagerade personer i Iran riskerar fängelse, tortyr och avrättning.  Sverige har genom internationella konventioner, däribland FN:s flyktingkonvention och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, ett ansvar att inte utvisa människor till länder där de riskerar förföljelse, omänsklig behandling eller död. Vi uppmanar därför Migrationsverket och ansvariga beslutsfattare att: • Ompröva beslutet om utvisning • Beakta den allvarliga människorättssituationen i Iran • Säkerställa att ingen skickas till ett land där deras liv är i fara Denna namninsamling är ett uttryck för solidaritet, medmänsklighet och respekt för mänskliga rättigheter.

Helt sjukt att vår bror Antonio nu fått besked att han blivit utvisad en väldigt fin kille som lever hederligt, jobbar på babas tar hand om sin familj och kan knappt arabiska han pratar flytande svenska o skapade sig en framtid här i Sverige. Han var varit här i 10 år och nu får lämna till ett land som nu är främmande för honom, där han riskerar o få 3 års fängelse.. sjukt att Sverige öppnar sin famn o låter dåliga människor och terrorister o skit stanna medans alla bra människor får avslag.. hjälp vår broder o sprid det här om du har ett hjärta.. jag känner verkligen med dig o din familj och jag hoppas att allt löser sig.. kärlek # LåtAntonioStanna 

Rör inte våra nätter! Vi på Djuröhemmet är sedan många år en mycket fungerande nattgrupp. Nu har kommunen bestämt sig för att ändra på våra arbetsförhållanden rejält. Vi arbetar idag 10 timmar per natt i ett rullande 6-veckorsschema. Vi är alla nöjda med det och tycker att det fungerar bra med vila och återhämtning. Vår arbetsgivare (Värmdö kommun) har nu bestämt att fr.o.m mars -26 ändra på schemat till 9 timmar per natt och 4-veckors schema. Denna innebär att vår så välbehövliga ledighet för återhämtning försvinner. Vi kommer att ha ett rullande 4- veckorsschema vilket gör att vi som mest är lediga 3 nätter. Att arbeta natt innebär stor påfrestning på kroppen. Det är väl känt och dokumenterat att det medför större risker för diverse hälsoproblem och sjukdomar så som diabetes 2, hjärt- och kärlsjukdomar och vissa cancerformer. Intensivt nattarbete ökar också risken för olyckor. Vi känner oss stressade och överkörda då det här med stor säkerhet kommer att slita på oss, ta bort all glädje och ork vilket kan mynna ut i sjukfrånvaro och uppsägningar. Främst av allt, det här drabbar också våra boende. Risken är slutkörd personal med risk att ”missar” sker samt högre grad av extrapersonal då ordinarie inte längre orkar. Trygghet och igenkänning är viktigt för våra gamla och dementa. Hjälp oss att bevara våra scheman orörda för en fortsatt väl fungerande nattomsorg. Undertecknat Natten

Mitt bland oss fanns en kille som spred värme, skratt och hopp.  Matyas – en omtänksam, ödmjuk och ambitiös ungdom som alltid ställt upp för andra. Han hjälpte sina klasskamrater, deltog i scouterna och drömde om att bli läkare, för att rädda liv och ge människor trygghet och hopp. Men en dag förändrades allt.  Polisen kom till skolan.  Mitt under lektionen – inför elever och lärare – förde de bort Matyas som om han vore en brottsling.  En pojke som aldrig gjort något fel. En pojke som älskat sitt liv här, som kallat Sverige sitt hem, som drömt om framtiden. Bakom honom står en familj som kämpar i tysthet, men med ett hjärta större än livet självt. Aram, hans lillebror, är en lika målmedveten och kärleksfull kille. Han bär alltid ett leende, oavsett hur tufft livet blir. Han drömmer om att bli fotbollsproffs, inte bara för att spela – utan för att göra sin familj stolt. Trots oron som hemsöker familjen, sköter han sina studier med disciplin och glöd, och visar varje dag vilken kraft hoppet kan ge. Maryam, bara 11 år gammal, kom till Sverige som en liten flicka – bara två år. Hon har vuxit upp här, lärt sig språket, gått i svensk skola, skrattat med svenska vänner. Hon känner inget annat land, ingen annan trygghet. Hon frågar ibland sin mamma varför folk säger att hon inte får stanna – för för henne är Sverige hennes enda hem. Waseem, den äldsta sonen, bär mycket på sina axlar. Han vill inget hellre än att få avsluta sina studier, börja arbeta och bidra till samhället som han älskar. Han bär ett lugn, en mognad och en vilja att ta ansvar – men inombords finns också oron för sina småsyskon och rädslan att familjen ska splittras. Och mitt i allt detta står deras sjuka mamma, som trots sin svaga hälsa försöker hålla sig stark. Hon kämpar varje dag för att ge sina barn hopp, kärlek och trygghet – trots att hennes hjärta brister av oro.  Men Migrationsverket vägrar lyssna. De ser inte människorna bakom besluten. De ser inte modet, värmen, drömmarna – bara papper och regler. Det här handlar inte längre om ett beslut. Det handlar om mänsklighet. Om ett barns framtid, en mammas kärlek, en familjs liv.  🕊️ Vi vägrar stå tysta. Vi vägrar låta ännu en familj slitas isär.  ✍️ Skriv under – för Matyas, för Aram, för Maryam, för Waseem, för deras mamma, och för medmänskligheten. För att visa att Sverige fortfarande har ett hjärta. ❤️

Varför är det viktigt? 1. För att människor dör just nu I Iran dödas, fängslas och torteras människor för att de utövar grundläggande rättigheter: att tala fritt och demonstrera fredligt. Ungdomar skjuts på gatorna. Kvinnor och flickor fängslas för att de kräver frihet. Barn och etniska minoriteter som kurder och balucher utsätts för oproportionerligt våld. Att inte agera innebär att acceptera detta. 2. För att mänskliga rättigheter är universella Yttrandefrihet, demonstrationsrätt och skydd för barn och minoriteter gäller inte bara i Sverige. De är universella rättigheter som skyddas av internationell rätt. Om de bara försvaras i ord – eller bara inom våra egna gränser – förlorar de sitt värde. 3. För att tystnad och passivitet möjliggör övergrepp När omvärlden nöjer sig med att ”uttrycka oro” utan att agera, ger det förtryckande regimer utrymme att fortsätta. Historien visar att internationellt tryck, diplomatisk isolering och rättsligt ansvar kan rädda liv. 4. För att Sverige har ett ansvar Sverige säger sig stå upp för mänskliga rättigheter. Då måste dessa principer också styra vår utrikespolitik i handling – även när det är politiskt obekvämt. Annars reduceras de till tomma ord. 5. För att vi kan göra skillnad När människor i fria samhällen använder sina röster, kräver ansvar av sina makthavare och agerar solidariskt, bryts tystnaden. Att skriva under, dela och kräva handling är ett sätt att skydda dem som just nu inte kan göra sina röster hörda.