Att lämna svenska medborgare kvar i ett land där säkerhetsläget snabbt försämras är inte acceptabelt. Ingen ska behöva känna sig övergiven av sitt hemland – särskilt inte i en krigszon där explosioner, inställda flyg och kommunikationsstörningar gör det livsfarligt att stanna kvar. Sveriges ansvar för sina medborgare gäller oavsett var i världen de befinner sig. I en kris som denna handlar det om att agera snabbt, rädda liv och visa att svenskt medborgarskap också innebär trygghet när det verkligen gäller.

Parkenheten har fram till nu varit organiserad som en enhet. En chef, en budget och med nära kommunikation mellan alla, genom hela kedjan, planering, anläggning och drift. Detta arbetssätt skapades under 1990-talet av Stefan Mattson, tidigare stadsträdgårdsmästare och Lars Johansson, numera ansvarig för landskapsarkitektutbildningen på SLU, då landskapsarkitekt i Enköping. De lyckades skapa en positiv trend, en kultur med delegerat ansvar, arbetsglädje, kunskap och kreativitet. I den andan har sedan parkenheten fortsatt att arbeta under årens lopp. Det har utvecklats en mycket speciell anda, en kultur och ett engagemang som är unikt och som givit Enköping fantastiska parker. I Enköping är parkpersonalen dubbelt så effektiv jämfört med många andra ställen. Alltså med mindre resurser än vad andra kommuner har, lyckas parkenheten i Enköping åstadkomma mer än andra, just för att de samarbetar och jobbar så nära varandra. Denna organisation har man nu beslutat sig för att slå sönder. Faran med att splittra parkenheten är att man tappar det unika arbetssätt och den samlade kunskapen som skapat Enköpings parker och som idag är det  som gör parkerna till en förebild, en attraktiv arbetsplats och ett intressant besöksmål. Med omorganisationen är risken mycket stor att kunnig personal försvinner. I förlängningen betyder det att standarden på parkerna kommer att gå ner. Det som har tagit 30-40 år att bygga upp kan raseras på mycket kort tid.

Vi som är boende i området är djupt oroade över detta förslag. Det finns många barnfamiljer som har ett stort ansvar som föräldrar till yngre barn. Gatan är en stor del av barnens livsrum. De spelar innebandy, umgås med varandra, cyklar, springer och leker. Att ta ifrån dem den möjligheten under 1,5-2 år känns förfärligt och skulle påverka barnen mycket. Att 10-faldigt öka trafiken i området skulle också kunna utsätta barn för livsfara. Är detta förslag verkligen ett billigt alternativ? Vad är då ett barns liv värt? Att öppna Branta vägen igen skulle leda till stor trafikfara för både barn och vuxna. För ca 15 år sen då Branta vägen var öppen mot Sidsjö-området var situationen helt annorlunda. Nu har antalet boende i området kraftigt ökat och därmed även trafiken. Dessutom har Sidsjö Fristående Grundskola och  Sundsvalls Montessoriskola expanderat, antalet elever har nästan dubblerats. Det finns även ett flertal förskolor dit stressade föräldrar tar bilen för att hämta och lämna, ibland med hög fart.  Att alla de dessa bilar varje vardag istället skulle åka över Branta vägen, förbi Sidsjövallen, och över Verkmästargatan, Byggmästargatan eller andra små vägar i området vågar vi knappt tänka på då många barn har detta område som skolväg de promenerar sommar som vinter.  Barn promenerar även till fotbollsträningar och matcher på Sidsjövallen, där bollar frekvent hamnar ut på vägen av misstag och som sedan skall hämtas. Kommunen MÅSTE beakta alla ovanstående skäl till att inte genomföra denna omdirigering av trafiken, utan välja andra alternativ.

Hassan-Ali Husseini flydde från Afghanistan och kom till Sverige för snart tio år sedan. Han lärde sig snabbt svenska och har sedan dess varit en aktiv och engagerad del av vårt samhälle. Med en stark vilja att hjälpa till har han inte bara anpassat sig – han har bidragit. Nu hotas han av utvisning, med verkställighet planerad till slutet av juni. Hassan är utbildad undersköterska och har arbetat heltid inom hemtjänsten i fem år – ett yrke där det redan råder stor personalbrist. Han är en uppskattad och viktigt del av hemtjänsten, där han dagligen tar hand om äldre och sjuka med respekt, värme och professionalism.  Men Hassan är inte bara viktig i sin yrkesroll. Han är också en människa som berör många på djupet. Genom åren har han skapat djupa relationer med människorna runt omkring sig, och för många är han som en familjemedlem. Att han tvingas lämna Sverige skulle inte bara skapa ett tomrum i hans liv – utan även i livet hos oss som haft förmånen att stå honom nära.  Vi behöver fler som Hassan, inte färre. Positiv förändring är ingenting man väntar på. Det är något som kräver handling – något man måste kämpa för. Idag har du möjligheten att kämpa för en människa som behöver din hjälp – en människa som under hela sitt liv har hjälpt andra. Hassan förtjänar att få stanna.

Linje 16 är det enda busslinjen som åker direkt in till stan utan byten från Fyrktorget. Det är även det enda busslinjen som går från Fyrktorget regelbundet.

Mammografin är en hälsokontroll där omkring två av tre bröstcancerfall i Sverige upptäcks. I Region Norrbotten har det tidigare funnits mobila mammografivagnar som gjorde det möjligt för mammografin att komma till kvinnor på glesbygden, istället för att kvinnor på glesbygden ska behöva spendera tid och pengar på långa resor till en fast mammografienhet på ett sjukus i en större stad.  2022 beslutade dock Region Norrbotten att lägga ned de mobila mammografivagnarna, vilket har försämrat kvinnors tillgång till potentiellt livsavgörande hälsokontroller - bara för att de bor på glesbygden. Det är orättvist! Kvinnor som bor i Arjeplogs kommun har i DN berättat att de måste resa 40 mil för att gå på sin mammografi, vilket kostar pengar, försvårar livspusslet och gör det svårt att få ihop med sitt arbete. Många skjuter därför upp, ställer in eller glömmer mammografin. Beslutet att lägga ner de mobila mammografivagnarna är bara ett exempel på alla politiska beslut i svensk politik som leder till att folk (särskilt kvinnor!) som bor på gles- och landsbygden får det sämre. Att tillgången till välfärd begränsas för de som bor på gles- och landsbygd bidrar till att glesbygden avfolkas och att ojämlikheten mellan stad och land ökar! Det måste stoppas, ett beslut i taget, och varför inte börja med det här idiotiska beslutet? ÅTERINFÖR DE MOBILA MAMMOGRAFIVAGNARNA!  Källor och information:  https://www.dn.se/sverige/therese-tvingas-resa-mer-an-40-mil-for-mammografi/ https://www.dn.se/sverige/lise-lotte-slogs-for-mammografin-sa-javla-orattvist/ https://www.norrbotten.se/sv/region-norrbottens-nyhetsarkiv/manga-fordelar-med-fasta-screeninglokaler-for-mammografin/?fbclid=IwQ0xDSwK1OuljbGNrArU5gWV4dG4DYWVtAjExAAEeWadyPdwsdIdtOlFhk7nSV8jXE0nR3iwqTAIxZHO5yillAy6EJ4XuwlJ3dic_aem_I3U4Fm5OldIiwbA_RaMVPA

Tre barn som under flera år bott i ett tryggt familjehem hotas nu av omplacering – mot sin vilja och trots tydliga varningssignaler om att en återförening med de biologiska föräldrarna kan innebära både psykisk och fysisk fara. Barnens pappa har dömts för narkotikabrott och vittnesmål från barnen själva, grannar, lärare och poliser har länge pekat på en våldspräglad hemmiljö – redan innan barnen omhändertogs av socialtjänsten.  Även deras biologiska mamma har berättat om det våld som hon har utsatts för, innan hon tog tillbaka sitt vittnesmål.  Föräldrarna har hävdat att inget våld förekommit – men SVT:s granskning visar en annan bild. Enligt flera tidigare utredningar samt en dom om LVU i kammarrätten har barnen utsatts för vanvård, våld och psykisk misshandel. Barnen har beskrivits leva under "terrorväldesliknande förhållanden".  Ett av barnen har berättat för sin lärare att hon har blivit biten av sin biologiska pappa.   – Jag ångrar att jag inte tog bild på röda märken som jag såg på barnets hals, säger läraren Malin. Trots detta har Söderhamns socialtjänst valt att ignorera tidigare domar, utredningar samt utlåtanden från skola och polis.  Socialtjänsten bortser från barnens egna berättelser – och ifrågasätter till och med deras minnen av allvarliga tandproblem.  Två professorer i tandvård har granskat en bild på de utdragna tänderna och konstaterar att de uppvisar stora kariesangrepp. Socialtjänsten ifrågasätter barnens uppgifter om våld och försummelse- trots att det är dessa uppgifter som har legat till grund att barnen fick LVU. Att mamman senare tagit tillbaka sitt vittnesmål, och att pappan friats i tingsrätten på grund av brist på bevis, väger nu tyngre för socialtjänsten i Söderhamns kommun, än barnens upplevelser och den omfattande dokumentation som finns. 🚨Vad har hänt:  1. Det finns ingen dokumentation som visar att barnens egna åsikter har efterfrågats, vilket strider mot svensk lagstiftning. När syskonen har uttryckt sin vilja, har socialtjänsten valt att inte ta hänsyn till deras åsikter. 2. Enhetschef Gustav Larsson kritiserade barnens uttalanden i media och kallade det ”olämpligt”. Detta trots att barns yttrandefrihet är skyddad enligt både svensk lag och barnkonventionen. 3. Trots lagens krav på rättssäker prövning nekade socialtjänsten barnen ett eget juridiskt ombud inledningsvis – något domstolen senare rättade genom att utse en advokat att företräda dem. 4.  Förvaltningsrätten beslutade att barnen inte skulle flyttas. I direkt strid med denna dom, försökte kommunen häva barnens LVU – ett rättsosäkert försök att verkställa den omstridda flytten.  5.  Lagstiftningen kräver att barnets bästa ska prövas ytterst noggrant innan vård enligt LVU upphör. Kommunens agerande visar på en ignorans inför detta och riskerar barnens välfärd. 6. Barnens berättelser om våld och försummelse har tonats ner. De har blivit ifrågasatta, inte lyssnade på – och i vissa fall tillrättavisade – av vuxna i maktposition. Handläggare på socialtjänsten påstår att barnen inte har utsatts för försummelse och våld, trots att det finns dokumentation.  Det är gaslighting av utsatta barn. 7. Socialtjänsten planerade att placera barnen i ett familjehem som har kopplingar till gängkriminalitet.  8. Kommunen bryter mot lagen Lex lilla hjärtat vilket syftar till att försvåra att barn plötsligt rycks från ett familjehem de rotat sig i. När det gått två år i familjehemmet ska man pröva om vårdnaden om barnet ska flyttas dit. Men Söderhamns kommun har inte övervägt om en vårdnadsöverflyttning kan vara bra för syskonen, trots att de bott i samma hem i snart tre år. Detta är inte bara ett svek mot tre barn – det är ett allvarligt hot mot rättssäkerheten för alla barn i kommunens vård. Ett rättssamhälle kan aldrig acceptera att barn tystas, kringgås och manipuleras av dem som har makten över deras liv. 🖊️ Skriv under för barns rätt att vara trygga – och bli hörda. Läs gärna mer om den granskning som SVT har gjort gällande barnen och socialtjänsten i Söderhamns kommun: https://www.svt.se/nyheter/om/familjehemsbarnen-i-soderhamn

Att kunna hissa Prideflaggan är mer än bara en symbol – det är att stå upp för kärlek, respekt och inkludering. Att aktiv ta ställning mot att prideflaggan skall ingå i flaggpolicyn är djup exkluderande och måste ändras. 

Oscar är ett barn med svår autism, IF, DLD och hjärnskada. Han kan inte prata, förstå risker, eller ta hand om sin hygien. Han har omfattande behov och har haft personlig assistans i flera år tills Trelleborgs kommun plötsligt tog bort allt stöd, utan motivering. Att ta ifrån Oscar hans assistans är att ta ifrån honom rätten till ett liv med mening, struktur och trygghet. Det är inte bara ovärdigt – det är ett svek. Det här handlar inte bara om Oscar. Det handlar om vilket samhälle vi vill vara. Ska barns rättigheter bero på vilken kommun de bor i? Eller ska lagen gälla för alla? Om vi inte agerar nu kan fler barn hamna i samma situation. Därför är det viktigt att vi tillsammans står upp för Oscar och för allas rätt till stöd och ett värdigt liv.

Ale kommun måste förstå att det som för politikerna blir en liten fråga kan vara livsavgörande för den ungdom som inte vågar leva som den är. Vi måste som samhälle göra vad vi kan för att hjälpa de unga som är osäkra i sin identitet att våga leva som den de är, här är prideflaggan och pridesymboler viktiga symboler för att tydligt visa att vi står tillsammans trots våra olikheter.

Alla har har rätt till mat och trygghet. Det är inte förhandlingsbart. Den här kampanjen visar tydligt vad som står på spel – och sätter tryck på regeringen att ta rätt beslut som gör livet drägligt även för ensamstående barnfamiljer. 

Gabriel är född och uppvuxen i Sverige. Han har aldrig varit i Armenien och känner ingen i där. Han ska fylla fjorton år i juli och börjar i åttonde klass i höst.  Han är djupt förankrad i det svenska samhället. Han har många fritidsintressen som att simma, läsa böcker och sjunga i Vårby Gårds kyrkas barnkör där han ofta sjunger solo.