Bevara Corner pub – Stoppa stängningen av vår lokala mötesplats!  Vi gästerna i på Corner pub uppmanar härmed Sigtuna kommun att agera för att rädda Corner pub. Denna älskade och anrika pub har varit en central samlingspunkt för vårt lokala kulturliv och gemenskap i över 30 år. Ett lokalt och levande krog- och publiv är en förutsättning för en trygg och attraktiv kommun. När stamställen och oberoende verksamheter stängs ned försvinner inte bara arbetstillfällen, utan även den sociala knutpunkt som håller grannskapet levande. Corner har alltid varit en inkluderande plats för alla. Detta drabbar även 2 dartklubbar som har sin hemmaplan här.  Därför kräver vi att: Tillstånds- och tillsynsprocesser ses över så att en småföretagare inte tvingas stänga på grund av orimliga villkor eller enstaka störningar.

De behöver hjälp för att kunna överleva och leva ett liv utan hot. 

Hormoner ska finnas tillgängliga  

Till ansvariga för vägunderhållet hos Trafikverket och Vilhelmina kommun Vi vill med denna skrivelse och namninsamling uppmärksamma den långvariga och återkommande problematiken med vägstandarden på sträckan Kultsjöluspen – Grytsjö – Blaikliden – Eriksberg samt vägen till Marsliden. Ansvarsfördelningen är idag uppdelad mellan Trafikverket och Vilhelmina kommun: • Trafikverket ansvarar för Kultsjöluspen – Grytsjö, vägen till Marsliden samt Blaikliden – Eriksberg. • Vilhelmina kommun ansvarar för sträckan Grytsjö – Blaikliden. Sträckan mellan Grytsjö och Blaikliden har under lång tid varit i mycket dåligt skick och upplevs ofta som den sämst underhållna delen av vägnätet i området. Vägen är på många ställen så dålig att den knappt är framkomlig och fordonsägare drabbas av onödigt slitage och kostsamma reparationer. Mot bakgrund av detta ställer vi oss frågan hur de medel som avsätts för vägunderhåll används och varför vägstandarden är så bristfällig? Även de vägsträckor som Trafikverket ansvarar för är periodvis i mycket dåligt skick. Vi uppskattar dock de förbättringar som genomförts under våren och ser att de har gjort skillnad. Samtidigt får det inte gå så lång tid mellan underhållsåtgärderna att vägarna återigen hinner försämras till en oacceptabel nivå. Vägen är en viktig förbindelse mellan Kultsjödalen och övre Vojmådalen och används dagligen av boende, hemtjänst, skolpersonal, entreprenörer och andra arbetspendlare. Det dåliga vägskicket leder till längre restider, ökade kostnader och onödigt slitage på fordon. Det finns även en miljöaspekt. När människor tvingas välja längre körvägar eller när transporter tar längre tid än nödvändigt ökar både bränsleförbrukningen och utsläppen. Ett fungerande vägunderhåll bidrar därför även till minskad klimatpåverkan. Det handlar dock inte bara om ekonomi och bekvämlighet. Vägens skick påverkar även möjligheten för ambulans, räddningstjänst och andra samhällsviktiga funktioner att snabbt ta sig fram. Om någon av de boende i våra byar drabbas av akut sjukdom, olycka eller brand kommer vägens skick att fördröja insatserna. I sådana situationer kan varje minut vara avgörande. Vi vill med denna skrivelse och namninsamling visa att vi är många som nyttjar vägen och som anser att situationen behöver tas på större allvar. Tillfälliga åtgärder räcker inte när problemen återkommer år efter år. Trafikverket och Vilhelmina kommun måste gemensamt se över sitt arbetssätt för att säkerställa ett långsiktigt och väl fungerande vägunderhåll. För en säker, framkomlig och hållbar väg – för boende, företag, samhällsservice och räddningsinsatser.

NU ÄR DET NOG! Jag är trött på att vi med med funktionsnedsättningar gång på gång ska behöva kämpa för sin rätt att leva ett värdigt liv. Jag är trött på att vi ska behöva redovisa våra mest privata behov för att bevisa att vi behöver hjälp. Jag är trött på att vi behandlas som en kostnad istället för som människor. LSS infördes för att människor med omfattande funktionsnedsättningar skulle ha möjlighet att leva ett liv som andra medborgare. Den visionen får inte fortsätta monteras ned. En annan viktig fråga som nästan helt har försvunnit från den politiska debatten är huvudmannaskapet för personlig assistans. Idag delas ansvaret mellan kommunerna och Försäkringskassan. Resultatet blir ofta att människor hamnar mellan två system, två bedömningar och två olika synsätt. Vi tvingas kämpa mot myndigheter istället för att få den hjälp vi behöver för att leva våra liv. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle. Vi behöver ett nationellt och rättssäkert huvudmannaskap där ansvaret samlas hos Försäkringskassan, så att bedömningarna blir likvärdiga oavsett var i landet man bor. Ingen ska få sämre möjligheter till ett självständigt liv för att man råkar bo i fel kommun/stadsdelar. Stödet ska utgå från människans behov – inte från vilken myndighet som ska betala. När Socialdemokraterna 2015–2016 började tala om att kostnaderna för assistansen ökade för mycket förändrades debatten. Fokus flyttades från människors rättigheter till pengar, besparingar, fusk och kriminalitet. Självklart ska fusk bekämpas. Kriminella ska inte kunna utnyttja välfärdssystemen. Men i jakten på fusket har vi med olika funktionsvariationer drabbats hårt. Vi har fått se hårdare bedömningar, fler avslag och människor som förlorat den assistans som gjort det möjligt att leva ett självständigt liv. Samtidigt finns fusk och kriminalitet inom många andra områden i samhället. Ändå har fokus gång på gång riktats mot en grupp människor som redan lever med stora utmaningar varje dag. Konsekvenserna har varit förödande. Människor har förlorat sin frihet. Människor har blivit isolerade. Familjer har splittrats. Den psykiska ohälsan har ökat. Och ja – människor har tagit sina liv efter att ha förlorat det stöd som gjorde livet möjligt att leva. Detta handlar inte om lyx. Det handlar inte om bekvämlighet. Det handlar om rätten att leva. Vi vill kunna träffa våra vänner. Vi vill kunna vara föräldrar. Vi vill kunna arbeta efter vår förmåga. Vi vill kunna gå på konserter, resa, delta i aktiviteter och vara en del av samhället. Vi vill kunna leva spontant och fatta våra egna beslut. Vi vill kunna leva som andra.

Detta är viktigt eftersom effektavgifter i nuvarande form kan leda till höga och oförutsägbara kostnader för vanliga hushåll, utan att det finns en verklig möjlighet att påverka sin elanvändning.  Under de senaste åren har effektavgifter införts i flera elnätsområden i Sverige. I vissa fall har dessa avgifter utformats så att de tas ut dygnet runt – både dag och natt – vilket gör att hushåll inte har någon möjlighet att påverka sin kostnad genom att flytta sin elanvändning. Det innebär att kunder betalar effektavgift oavsett när elen används, trots att systemet är tänkt att vara styrbart.  I praktiken har detta lett till mycket höga kostnader för vanliga hushåll, särskilt under vintermånader då el behövs för uppvärmning och inte kan minskas. Samtidigt har dessa modeller inte införts överallt i Sverige, vilket skapar stora skillnader mellan olika regioner och hushåll. Energimarknadsinspektionen har konstaterat att nuvarande regelverk ger elnätsföretagen stort handlingsutrymme och att nya regler behöver tas fram. Regeringen har också uttalat att effektavgifter i vissa fall drabbat hushåll oskäligt.  Vi anser därför att:  - hushåll som redan drabbats måste få kompensation eller stöd  - effektavgifter som inte är möjliga att påverka inte ska tillåtas i sin nuvarande form  - staten måste ta ansvar när regelverket visat sig vara otillräckligt  Det är inte rimligt att hushåll ska bära konsekvenserna av ett regelverk som nu ifrågasätts och ses över.  Vi uppmanar därför regeringen att säkerställa rättvisa villkor, införa tydligare regler och ge kompensation till de hushåll som redan har drabbats.

För sex år sedan flydde 21-årige Sadam Hoshinwari från Afghanistan till Sverige. Sedan dess har han skaffat sig gymnasiebetyg, jobb i vården och är idag en uppskattad ungdomsledare. Nu ska han utvisas.

Persontrafiken med Tåg i Bergslagen hotas av allvarliga neddragningar. Regeringen har minskat anslagen och regionerna har beslutat att dra in den enda dagliga persontåget på sträckan Gävle-Storvik-Torsåker-Horndal-Avesta-Fagersta-Örebro.

Utvisa inte våra vänner och klasskamrater Tahmina, Fardina och Mithila! --> Hade Tahmina aldrig anmält misshandeln skulle familjen få stanna. Nu utvisas de. Tahmina kom till Sverige 2019 på familjeåterförening. Kort efter ankomsten greps hennes man för misshandel av henne och barnen och dömdes till fyra månaders fängelse. Tahmina och döttrarna Fardina, 15, och Mithila, 11, fick leva med skyddad identitet fram till 2023. Mannen blev sedan utvisad till Bangladesh – dit han dessförinnan hotat att döda dem om de återvänder. Nu har Migrationsdomstolen beslutat att avslå Tahmina och hennes döttrars asylansökan och fortsatta skydd från ex-maken, och utvisa dem till Bangladesh där de riskerar att utsättas för hedersvåld, förföljelse och för att bli dödade. Eftersom familjen kom till Sverige på familjeåterförening förlorade de sitt uppehållstillstånd när mannen utvisades. De straffas i praktiken för att Tahmina vågade anmäla. Senast den 29 juni måste de lämna Sverige och sitt hem i Kopparberg. Enligt bangladeshisk lag riskerar Fardina att rättsligt tillfalla sin far om familjen återvänder. Fardina är gravt synskadad och har med hjälp av den svenska skolan kunnat utvecklas på ett sätt som inte vore möjligt i Bangladesh. Hon har sökt till International Baccalaureate på Rudbecksskolan i Örebro till hösten. Lillasystern Mithila ser Sverige som sitt enda hem – det är det enda land hon vuxit upp i och det enda språk hon behärskar. Hon har sommarlov och går på popkollo, och väntar på att få börja sexan med sina klasskamrater. Tahmina har arbetat nästan hela sin tid i Sverige, äger en lägenhet i Kopparberg och jobbar inom äldreomsorgen. Dottern Fardina sommarjobbar för kommunen. Familjen har bott i Kopparberg sedan 2020 och är djupt förankrad i bygden. Trots att barnen har spenderat sina formativa år i Sverige och inte har någon förankring till Bangladesh, väljer Migrationsverket nu att utvisa dem till den man som systematiskt misshandlat dem under sin uppväxt. Samtidigt hävdar Migrationsverket att de tagit ställning för barnens bästa. Den 23 juni klockan 18.00 hålls en stödkväll för familjen på Folkets Hus i Kopparberg. Familjen berättar om sin situation, lokala artister uppträder, tal hålls av vänner och middag serveras. Alla intäkter går till familjen. Många i bygden sluter upp och kräver att familjen ska få uppehållstillstånd och stanna i Kopparberg av humanitära skäl.  Organisationer som stödjer familjen och arrangerar kvällen: Folkets Hus Kopparberg, PRO Kopparberg, Vänsterpartiet, Awesome people, Ställbergs gruva, ABF Örebro Län, Bergslagens Fighht Club, Majblommeföreningen i Ljusnarsberg, Astma- och allergiföreningen Bergslagen, Kopparbergarn, Unga Allergiker Bergslagen & Rikkenstorp, Hells skaters och Folket i bild/kulturfront Bergslagen,  Facket Livsklubben Kopparbergs Bryggeri. 

Eftersom 1,2 miljoner människor vid det senaste valet varken röstade eller lämnade in en blank eller ogiltig röst. Det är mer än 15 % av de röstberättigade. Nästan lika många som det tredje största partiet i riksdagen. Om systemet hade tillåtit alternativet ”inget av ovanstående” som en giltig röst skulle L inte ha nått upp till 4 % år 2022. Tidöregeringen skulle inte ha funnits. Det var endast matematiskt möjligt, eftersom de 1,2 miljoner människor som inte kände sig representerade av något av alternativen räknades bort vid mandatfördelningen. Detta är inte ett argument mot demokrati. Det är ett argument om demokratins definition. Om all offentlig makt verkligen utgår från folket, måste även avstående, systemkritik, blankröstning och icke-anslutning kunna förstås som demokratiskt relevanta uttryck — och absolut inte som tolerans. Vårt svenska representativa systemet kan översätta stöd och tolerans men inte protest. Protester raderas systematiskt; den arbetas bort i själva översättningen från folk till mandat och det är inte alls demokratiskt. Den representativa demokratin riskeras att gradvis omdefiniera folket till de människor som accepterar partiernas spelregler. Och då har makten inte längre sitt ursprung i folket. Då har systemet tagit makten från folket.

Vi är många föräldrar som känner oro  På flera skolor i Sollentuna vittnar föräldrar om att de upplever att skärmar används i stor utsträckning, både i undervisningen och på fritids, och att det är svårt att få svar eller gehör när man tar upp frågan. Det handlar inte om en enskild skola eller ett enskilt incident. Föräldrar från Gärdesskolan, Kärrdalsskolan, Runbackaskolan, Sofielundsskolan, Stallet, Tegelhagens skola, Töjnaskolan, Vaxmoraskolan och Vibyskolan beskriver samma mönster: mycket skärmtid, lite reflektion kring syftet med att använda skärmen, och en upplevelse av att inte bli lyssnad på av skolledningen. Det här uppropet är ett samlat uttryck för den oron och en önskan om transparens och en kommunal digitaliseringsstrategi som är för våra barns bästa.  Vad vi ser på våra barns skolor Föräldrar i kommunen berättar om barn som hämtas på fritids där projektorn är igång med TV-serier – inte som del av ett pedagogiskt upplägg, utan för att barnen "är trötta". Materialet är inte alltid åldersanpassat, och föräldrar vittnar om barn som blivit rädda och skrämda eller haft mardrömmar av vad de sett på fritids. Det handlar också om barn som spelar TV-spel eller digitala fotbollsspel, ibland på personalens mobiler, och om spel med reklaminslag.  Ett genomgående mönster är att skärmar verkar användas som ett enkelt sätt att hålla barnen sysselsatta, snarare än som ett medvetet pedagogiskt val som utgår ifrån barnens bästa. I den pedagogiska verksamheten väcker exemplen liknande frågor. Sjuåringar tränar "skrivande" genom att skriva på ipads istället för att hålla i en penna. Högläsning, en av de viktigaste grunderna för barns läsutveckling, har ersatts av en skärm och en uppläsningsröst istället för en pedagog som läser högt. Hur ska barn motiveras att läsa på egen hand när de inte ser vuxna göra det? I de ipads som kommunen sett till att skolorna köpt in så “belönas” beteenden när man gjort klart uppgifter på sätt som inte är olikt speldesign och påverkar barns hjärnor. Barn kan även “belönas” när de gjort klart pedagogiska uppgifter genom att få spela vissa spel, tex lägga digitala pärlplattor, som till skillnad mot riktiga pärlplattor, inte tränar finmotoriken. Skolböcker genomgår en noggrann redaktionell kvalitetsgranskning på ett förlag innan de ges ut. Vem granskar apparna som används i undervisningen?  Flera föräldrar har försökt få svar på enkla frågor såsom: Vad är den pedagogiska tanken? Hur mycket skärmtid är det per dag? Vad skulle man kunna göra istället? Svaren har varit vaga, undvikande, eller uteblivit helt. Föräldrar möts av tystnad – på skolan och i kommunen När föräldrar tagit upp frågan direkt med personal, på föräldramöten, i möten med rektorer och i brev till skolledningen har reaktionerna varierat från ett bemötande som knappast uppmuntrar till fortsatt engagemang, till skolledningar som aktivt undvikit att ge konkreta svar trots upprepade försök.  En förälder som frågat om rutiner för skärmanvändning redan inför skolvalet fick ett defensivt bemötande redan i det första samtalet. Föräldrar på en annan skola beskriver hur rektorn vid upprepade kontakter inte vidtog några åtgärder. Andra fick besked att just deras barn kunde hållas borta från skärmrummet, men att det inte var något som gällde för alla, något som i praktiken är ogenomförbart eller skapar exkludering. Det genomgående svaret, när ett svar alls givits, har varit att hänvisa till kommunens digitaliseringsstrategi. Så när frågan inte fick gehör på skolnivå vände sig vissa föräldrar till kommunen för att förstå:  1. Vad innebär kommunens digitaliseringsstrategi? 2. Har effekterna av digitaliseringen i skolan utvärderats? 3. Bör vårdnadshavare få information om principer, syfte och arbetssätt med skärmanvändning? Utbildningsnämnden har meddelat att man inte utvärderat digitaliseringssatsningen, att man inte kommer att prioritera information till vårdnadshavare och hänvisat tillbaka till skolornas rektorer. För föräldrar blir detta en rundgång som lämnar alla frågor obesvarade. Ny forskning ifrågasätter Sollentunas tidiga strategi och hur den efterlevs Sollentuna var tidigt ute med att digitalisera sina skolor. Det var en vision som många trodde på. Men forskningen har sedan dess hunnit ifatt och bilden är dyster. Jonathan Haidt, socialpsykolog och författare till Den ängsliga generationen, beskriver hur skärmar tränger undan de upplevelser som är avgörande för barns utveckling – varje timme vid en skärm är en timme som inte ägnas åt lek, rörelse, sociala interaktioner eller kreativt tänkande. Forskning visar att återkommande sensorisk stimulering från skärmar stimulerar hjärnans belöningssystem på ett sätt som skapar tillvänjning och undergräver barns koncentration, motivation och uthållighet. Folkhälsomyndigheten rekommenderar högst 1–2 timmars skärmtid per dag utanför skoltid. Karolinska institutet har visat kopplingar mellan hög skärmtid och försämrad sömn och ökad depression. Alternativkostnaden är konkret: rörelse och fysisk aktivitet som uteblir, den fria leken som försvinner, handstilen som aldrig övas in, och de sociala interaktionerna ansikte mot ansikte som tränar barns förmåga att läsa känslor och utveckla empati. Ny lag kring privat mobilförbud i höst Riksdagen har beslutat om ett nationellt mobilförbud som träder i kraft den 1 juli 2026 och gäller från skolstart hösten 2026. Förbudet omfattar grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet: Om elever har privata mobiltelefoner ska de lämna in dem vid skoldagens början och få tillbaka dem vid skoldagens slut. Det är ett steg i rätt riktning, men förbudet löser inte frågan om hur skärmar används i den pedagogiska verksamheten, eller hur fritids organiseras. De frågorna är fortfarande obesvarade.  AI accelererar behovet av utvärdering och en ny strategi Vi befinner oss nu i en tid då AI förändrar allt. I den världen är det inte mest brådskande att barn exponeras för ännu mer skärm. Tvärtom, det som kommer att skilja nästa generation åt är förmågan till koncentration, kritiskt tänkande, självreglering och förmågan att använda teknik utan att styras av den. En digitaliseringsstrategi som inte reviderats i ljuset av ny forskning och ett nytt teknologiskt landskap är en föråldrad strategi, oavsett hur välmenande den en gång var.

Det är viktigt, eftersom människor blir utvisade till främmande länder där dem inte kan språket. Det gäller liksom att sluta utvisa människor som har gjort ingenting