Nu är det åter bevisat att hög arbetsbelastning inom förlossningsvården bidrar till att kvinnor skadas vid vad som borde vara det största ögonblicket i deras liv. Vi de undertecknande kräver en omfattande reform som sträcker sig längre än till pengatillskott – en attitydförändring där kvinnor och barns liv snarare än budgetar ställs i centrum. De allra flesta gravida har goda chanser att föda barn utan risk för komplikationer. Det som behövs är så mycket lugn så att kroppen får jobba ostört. Det är dock nästan aldrig möjligt, i dagens svenska förlossningsvård. Varje år drabbas tiotusentals kvinnor i Sverige av förlossningsskador som påverkar eller till och med förstör deras liv. Varje år får vi höra att ”förlossningsvården går på knäna” och att barnmorskor drivs bort från yrket av utmattning och kringskurenhet. Varje år känner sig tiotusentals föräldrar överkörda, dåligt och stressigt bemötta och går hem från sjukhuset med en känsla av att ha blivit utsatta för fysiska och själsliga övergrepp – men det de får höra är ”bebisen lever, det är ju huvudsaken!”, ”var glad att du födde i världens bästa land, du kunde ha dött!” Och det numera klassiska: ”allt ser bra ut”. Varje dag är det blivande föräldrar som skulle föredra att föda hemma med en barnmorska de känner och litar på, eller på en liten lugn födelseklinik, snarare än på ett stort akutsjukhus där ”förlossningsvården går på knäna” och barnmorskorna är utmattade, stressade och frustrerade. Det är inte ett alternativ i Sverige, till skillnad från i flertalet andra länder trots att tungt vägande forskning visar att kvinnor som föder på barnmorskeledda enheter har färre förlossningsskador, högre patienttillfredsställelse och ingen högre mödra- och barnmortalitet. I värsta fall, och ganska ofta, blir dessa föräldrar bemötta som mindre vetande. Varje dag är det blivande föräldrar som skulle föredra ett kejsarsnitt framför risken att tvingas till en stressig vaginal födsel som alldeles för ofta slutar med andra och tredje, till och med fjärde gradens bristningar och men för livet, inte minst i anknytningen till barnet. Även dessa föräldrar blir ofta bemötta som mindre vetande. Modern forskning visar klart och tydligt att lugn och ro, kontinuitet i vården, trygghet och självförtroende är grunden för en lugn och komplikationsfri födsel. För många barnmorskor är detta en omöjlighet att erbjuda de födande då de arbetar under alltför pressade förhållanden. IVOs rapport om 2019 års förlossningsskador visar att för hög arbetsbelastning är en stor orsak till förlossningsskadorna som kvinnor utsätts för idag. Föräldrakurser hjälper inte, om inte förlossningsvården förändras i grunden. Det helt centrala hormonet oxytocin, som både fungerar som smärtlindring och hjälper bebisen ut, måste få flöda ostört. Syntetiskt oxytocin, som verkligen flödar på svenska förlossningskliniker idag, är däremot inte smärtlindrande, och ökar styrkan i värkarna på ett sätt som både är smärtsamt för den födande och kan ge syrebrist till barnet. I det läget får den födande ofta epidural vilket kan sakta ner förlossningsförloppet … och så är interventionskaskaden igång. Nu har förlossningen blivit en farlig, medicinsk situation. Och de nyblivna föräldrarna tackar läkarna för att bebisen lever. Och startar sitt föräldraskap med en känsla av hjälplöshet och okunskap. Vi går inte med på det här längre! Hög arbetsbelastning inom förlossningsvården bidrar till att kvinnor skadas vid vad som borde vara det största ögonblicket i deras liv. Vi de undertecknande kräver en omfattande reform som sträcker sig längre än till pengatillskott – en attitydförändring där kvinnor och barns liv snarare än budgetar ställs i centrum. Vi kräver att politikerna tar ansvar för att förlossningsvården blir säker. Att det skapas fler alternativ till sjukhusförlossning. Och bättre villkor för barnmorskorna. De som ska besluta om landets framtida förlossningsvård bör ersättas med insatta personer som står på de födandes sida snarare än budgeten, vilket bidragit till den decennier långa krisen. Vi kräver att regeringen säkerställer att följande sker i samtliga regioner och att de nya och stora ekonomiska tillskotten nu används där de behövs bäst. Medlen måste först och främst säkerställa att patientsäkerheten garanteras landet runt; barnmorskebristen måste åtgärdas och fler platser tillkomma. Vi kräver att detta blir verklighet redan under 2021: • Nationella riktlinjer – jämlikhet i vården i hela landet • ”En födande, en barnmorska” på alla kliniker i hela landet • ”Min barnmorska” på alla kliniker i hela landet • Små, barnmorskeledda födselenheter i hela landet • Förlossningspeng som blivande föräldrar kan använda till att föda på sjukhus, barnmorskeledd födselenhet, hemma eller där de känner sig tryggast, i hela landet. Nätverket Föda lugnt Föreningen Födelsehuset Märta Cullhed Engblom, barnmorska Asabea Britton, barnmorska Källor och forskning på https://fodalugnt.se/2020/09/skriv-under-trygghet-och-lugn-for-fodande-och-barnmorskor-nu-det-ar-ett-krav

Oatly utvecklar, producerar och marknadsför bland annat havrebaserade drycker och glass. Sen i år ägs Oatly delvis av riskkapitaljätten Blackstone. Blackstone äger och investerar i brasilianska företag som är ansvariga för att skövla Amazonas, samt byggnationen av en motorväg genom regnskogen till en ny hamnterminal där soja och andra grödor kan transporteras till resten av världen. Detta görs för att expandera lantbruksnäringen i Amazonasområdet, något som vi vet är förödande för regnskogen och urfolken som bor där. Utöver detta stöttar Blackstones ägare och grundare politiker som vill avveckla miljöskydd och motarbetar klimatinitiativ. Även FN har kritiserat Blackstone för dess meriter gällande mänskliga rättighetskränkningar, och här i Sverige har firman tjänat enorma summor på hyresökningar i svensk förort. Blackstones investering av 200 miljoner dollar är en av deras minsta investeringar någonsin, ändå har företaget varit snabba att godhetssignalera sin handling. Trots detta är det investeringen i Oatly som är det enda de skryter om i sina sociala medier profiler. Detta är ett klassiskt exempel på greenwashing. Blackstone är en av de värsta bovarna när det gäller att inte driva en hållbar verksamhet. Inget tyder på att Blackstones investering är genuin, då de fortsätter finansiera förstörelse av Amazonas. Redan för ett år sedan kritiserades Oatly, då med anledning av att det kinesiska statsfinansierade bolaget China Resources blev stora delägare. Även då ifrågasatte vissa om Oatly kan kalla sig klimatsmarta samtidigt som en del av deras vinst går till kinesiska staten som inte har speciellt stor respekt för klimatet eller mänskliga rättigheter. Just nu brinner Amazonas mer än i fjol. Det brinner mer och mer pga. den ökade skövlingen. Alla företag som är inblandade i den industriella utvinningen i Amazonas, indirekt eller direkt, måste ta sitt ansvar.

På det individuella planet riskerar Keyan att både på kort och lång sikt fara mycket illa. Forskning visar att hjärnan hos barn som upplevt omsorgssvikter och tidiga separationer, jämfört med ett "normalt" barn, är tillbakabildad. På kort sikt handlar det om att Keyan riskerar dissociation och en desorganiserad anknytningsstil samt att hans språkutveckling riskeras. På lång sikt riskerar Keyan att få svårt med nära relationer (vänner och kärlekspartners), impulskontroll, kognitiva färdigheter, koncentration, uthållighet (vilket är en fördel att ha när han går i skolan) och att kriminalitet och beroende blir ett sätt för honom att hantera sitt dåliga mående på: Självmedicinering och behov av att känna tillhörighet. Troligtvis känner du igen symptomen från de barn och ungdomar du kommer i kontakt med i ditt arbete inom socialtjänsten och som ledamot i Kommunstyrelsen och Socialnämnden från fall med barn och ungdomar som är ”på glid”. Så ur ett macroperspektiv och på en samhällsnivå, handlar ditt beslut inte bara om Keyan: Det handlar om samhällets alla utsatta barn. Det är dags för dig att stå upp för dem. Res dig upp och säg: ”Stoppa omplaceringen. Nu”. Via sociala medier, digitalt eller överlämna fysiskt.

För att få en bra framtid med rätt förutsättningar behöver Leonardo och Carmen få stanna i Sverige! Peru som de kommer ifrån har inte utbildningen, kunskapen eller kapaciteten för att kunna tillgodose Leonardos behov. Leonardo har på väldigt kort tid anpassat sig i den svenska skolan och gjort enorma framsteg. Den utveckling som Leonardo gjort kommer inte kunna ske i Peru där han inte har bra erfarenheter av skolan som fryst ut och behandlat honom illa på grund av hans diagnos.

Som vi har skrivit i en debattartikel i Dagens Arena (20/09/15): Även innan katastrofen som hände förra veckan kunde man knappt påstå att flyktingar levde ett värdigt liv i lägret. Nu har situationen förvärrats betydligt med så gott som ingen tillgång till det allra nödvändigaste. Människor som måste sova under bar himmel och barn som inte ha fått mat på flera dagar. Allt detta diskuteras i den offentliga debatten. Långa artiklar skrivs om hur fruktansvärt människorna har det, numera fångna mellan det nedbrunna lägret och resten av ön Lesbos där de inte är välkomna. Men det som saknas i debatten är ofta nästa steg i tankegången. Vad betyder denna situation för oss i Sverige, för vårt ansvar som del av EU? I det mesta vi hör och läser låter det som om Moria låg i en helt annan världsdel, nästan på en annan planet. Hur kan man se misären och inte se vår roll i detta? Sverige är en del av EU och därför också medansvarig för EU:s flyktingpolitik. Att detta perspektiv är så underrepresenterade i debatten i Sverige är häpnadsväckande. I en lång artikel i DN (20/09/12) beskrivs till exempel med hjärtskärande tydlighet hur ett barn hanterar hungern genom att böja på kroppen, hur stanken av avföring runt flyktingarnas nuvarande vistelseort blir outhärdligt. Sedan anklagas EU för att de inte har löst flyktingfrågan och Lesbos invånare framställs som aggressiva och kallsinniga för att de inte vill släppa in människor till andra delar av ön. Om man ser Sverige som en del av EU och för en gångs skull inte skyller på de andra länderna som inte tar sitt ansvar så krymper skillnaden mellan oss och invånarna på Lesbos som inte släpper fram människorna. Visst, vi står inte på någon gata och skriker glåpord. Men Sverige har hittills inte yttrat sig om att ta emot människor från det nedbrunna lägret. Att vi inte står öga mot öga mot dessa människor gör denna icke-handling inte mer försvarbart. Tio andra EU-länder har i alla fall sagt att de är villiga att ta emot några av dem runt 400 ensamkommande ungdomar som har flyttats till fastlandet efter branden. Tyskland har vidare lovat att landet kan ta emot uppemot 1500 barn från lägret (SVT/20/09/10). Allt som allt handlar det om ca 13 000 människor i yttersta nöd. Sverige kan ta efter andra länder och ta emot en del av dessa flyktingar. I stället så hänvisar migrationsministern Morgan Johansson till Migrationsverket som i sin tur säger att det i nuläget är lagligt omöjligt att ta människor från Lesbos till Sverige. Den tolkningen av situationen ifrågasätts av en professor i juridik, som i en artikel i Aftonbladet (20/09/14) påpekar att det absolut skulle vara möjligt. Också med dagens lagar och regler kan Sverige hjälpa människor i en akut nödsituation – precis som det är möjligt för andra länder i EU. Under de senaste fem åren har det blivit tydligt att det är mycket svårt, om inte omöjligt att tvinga andra länder att ta emot flyktingar. Men, med sikte inriktat på ett nedbrunnet Moria, på denna misär, går det inte heller att slå fast att ”vi har gjort vårt” samtidigt som vi tittar åt ett annat håll. Sverige klarar att ta emot människor på flykt. Det vi som samhälle inte klarar av är att stå bredvid och titta på när människor måste leva under ovärdiga förhållanden i läger inom EU, som vi är en del av. 2015 visade civilsamhället vägen för ett humant bemötande av flyktingar som kom till Sverige. Det verkar vara dags nu igen. Om den politiska viljan inte räcker till så är det upp till oss som medborgare att göra vår röst hörd och se till att Sverige tar sitt ansvar.

Vi är många olika organisationer som arbetar för mänskliga rättigheter som tillsammans har gjort granskningen. Vi har hittat många brister men i rapporten finns lika många förslag till förändringar. Låt oss tillsammans påverka funktionsrättspolitiken och skapa ett samhälle för alla!

Den 12 September har ett högerextremist parti, Stram Kurs ansökt om att få demonstrera och bränna koranen i flera av Stockholms förorter. Att ett nazistiskt parti vill åka specefikt till förorten och bränna koranen är inte konstruktiv kritik, det är djupt problematiskt, kränkande och oroväckande. Samma sak såg vi hända i Malmö, där samma parti fick nekat tillstånd, men dök upp ändå, flera greps för hets mot folkgrupp, bland annat efter att ha spelat fotboll med en koran. Vi har alltså redan sett vad det här partiet går för och vad deras syfte är, att ge tillstånd för dem att demonstrera skulle vara farligt och utsätta många människor för fara. I en artikel från DN säger Rinkebys polischef att "Det viktigaste för oss är att vi har medborgarna på vår sida" Hur ska ni, polisen i Stockholm, ha medborgarna på eran sida, om ni i handling visar att ni hellre säger ja till ett nazistiskt parti som är direkt farligt för många medborgare än att skydda de människors välmående och trygghet ni säger er värna om. Hur ska ni inge trygghet om ni inte respekterar och lyssnar på de människor som bor på platsens oro och otrygghet? Än bearbetas ansökan, vilket betyder att vi har all möjlighet att skapa förändring, dela, tagga Stockholm polisen, skriv under, skriv direkt till Stockholms polisen om dina tankar. Din röst räknas Källa: https://www.dn.se/sthlm/danskt-hogerextremt-parti-vill-demonstrera-i-stockholmsfororter/

Skolorna i kommunen har inte de medel som krävs för att anställa extra resurser till våra sjuka barn. Istället ska befintlig personal på redan förstora barngrupper ta på sig detta enormt krävande arbete, vilket är omöjligt. Våra barn och lärare ska kunna ha en trygg miljö att vistas i stora delar av sitt liv. Det får de inte nu i Örnsköldsviks kommun. Bakgrunden till detta är att 2019 tog bildningsnämnden ett beslut om att ytterligare besparingar skulle göras för de som redan har det svårt i livet. Med stöd av en vinklad konsekvensanalys röstades förslaget igenom. Det innebar en besparing på 8 miljoner av det medicinska tilläggsbeloppet: stöd för sjuka barn under skoltiden. Analysen hävdade att det inte får någon negativ konsekvens i en redan underfinansierad verksamhet. Det är orimligt, felaktigt och utan underlag. Behovet minskar inte för att budgeten gör det. Vår dotter som snart fyller 6 år, har precis börjat förskoleklass och har en kronisk sjukdom som kräver ständigt tillsyn och aktivt arbete för att inte hamna i en livshotande situation. Hon kan inte ta något eget ansvar för sin sjukdom och den som tar på sig ansvar för henne under skoltiden behöver kunna läsa in signaler för hennes välmående, då det är en komplicerad sjukdom med många faktorer som spelar in utöver medicinering. Lärarna har inte en chans att sköta undervisning och samtidigt upprätthålla ett säkert medicinskt ansvar för det kroniskt sjuka barnet som kräver STÄNDIG tillsyn. Det går ut över resten av klassen som inte ges möjlighet till den/samma undervisning, stöd, behov dom har rätt till, då man måste sänka ambitionsnivån kraftigt. Man inte kan säkerhetsställa en trygg miljö varken för det sjuka barnet, lärarna eller resten av klassen. Det är skrämmande när man ser under vilka förhållanden våra barns lärare ska arbeta under. Det finns fler i samma situation som vi som har barn som behöver denna typ av hjälp eller stöd. Våra barn kommer leva med den här sjukdomen resten av livet, dom är fortfarande sjuka, och har fortfarande samma behov till stöd fast än pengar dras bort. Det är en självklarhet att ALLA barn ska ha en trygg skolgång och samma förutsättningar. Att VARJE lärare och pedagog ska ha rätt till en god arbetsmiljö. Den grundläggande tryggheten rycks bort under våra fötter. Lärarförbundet vittnar också om att lärarna under lång tid påtalat ohållbara arbetsmiljöer. Det går inte att blunda för längre. Vi föräldrar har det redan tufft som det är då vi bär ansvaret för våra barns sjukdomar all övrig tid, vi ska inte behöva känna rädslan för att våra barn ska fara illa när vi lämnar dem på skolan. Politiker och tjänstemän! Nu är det dags att visa vad för slags samhälle ni vill bygga upp för våra barn och lärare! Alla vi kommuninvånare, står vi bakom kommunen och bildningsnämndens beslut? Tycker vi att det hjälper till att skapa en attraktiv kommun att bo, arbeta i och flytta till? Har det gått så långt att det verkligen inte finns något annat att spara på än sjuka barn? Alla som haft extra resurser tidigare står nu i en väldigt utsatt situation. Hjälp oss genom att skriva under och sätta press på beslutsfattarna! Det här beslutet måste tas upp igen och pengar måste skjutas till! Nu kräver vi en tryggare miljö för alla. KÄLLOR: ÖA, Daniels diabetessjuka dotter utan assistans, 2020-09-05 https://www.allehanda.se/artikel/daniels-diabetessjuka-dotter-utan-assistent-besviken-pa-o-viks-kommun-sparar-in-pa-svart-sjuka-barn Protokoll 2019-06-18, se sida 12 Bristande konsekvensanalys samt att man inte kan lämna mer underlag. https://www.ornskoldsvik.se/kommunochpolitik/kallelserprotokollochsammantraden/protokoll#25e1ed6a85b733-9346dd0c781724837-25e1ed6a85b733-9346dd0c781724837-60a1828ebde455750-19db775352681700335 Dom FÖRVALTNINGSRÄTTEN I STOCKHOLM mål nr 19841-12 som visar på att man inte kan lägga över ansvaret på befintlig personal.

Hundägare är också skattebetalare! Vi är trötta på att inte räknas i en så pass stor kommun som Jönköping. Här är hela kommunen hänvisad till två stycken små, dammiga rastgårdar som anses uppfylla alla behov. Fåtalet privata initiativ finns, som den lilla gården på Öxnehaga och de numer rivna/nedstängda i Vätterhems regi på Råslätt och en liten kombinerad boll-lekplan och hundrastgård i Ljungarum. Den senare stängdes ned med hänvisning till EN närboende vars "barn ej kan somna pga hundleken". Som skattebetalare undrar vi varför hundarnas/hundägarnas rättigheter ej tillvaratas när barns/föräldrars rättigheter ständigt vurmas för?  Jönköpings kommun som vill ha en tydlig miljöprofil uppmanar dessutom alla hundägare i vår stora kommun att ÅKA till centrum för hundlek. Går det hand i hand med miljöprofilen? Borde man inte vilja minska biltrafiken? Dessutom kan det innebära svårigheter för funktionsvarierade hundägare att ta sig ut. I kommuner som Stockholm finns minst en hundpark i varje stadsdel, ofta klämmer man dessutom in minirastgårdar som del i många av stadens parker. Borde inte Jönköping, som progressiv kommun, ligga i bräschen även med hundparker? För många människor idag är hundägande en livsstil. En del unga väljer dessutom bort barn, men har i stället hund! Samtidigt betalar dessa skatt för bl.a. barnens parklekar, dagis och skolgång (en självklarhet förstås!) men får inget tillbaka för sin egen familj: hunden! Nu kräver vi en förändring, hundägare är en viktig och stor intressegrupp och något som främjar god folkhälsa, möten människor emellan och en levande stad! Med vänlig hälsning, Jönköpings hundägare   (Den bifogade bilden är från Skarpnäcks rastgård i Stockholm - stor, lummig, kuperad!)

Lisa är en ca 1000 -2000 barn som riskerar att utvisas till Afghanistan. Ett land hon inte är förberedd att möta. Oron för framtiden delar hennes föräldrar med oss som öppnade våra hjärtan. Texten skrev jag för att sätta ord på mardrömmen. Lilla flicka I brevet din familj fick från Migrationsverket står det ”Det är dags att återvända till ditt hemland” Afghanistan. Du har aldrig varit där aldrig någonsin. Född i Sverige, ditt namn är svenskt, din bästis heter Albin. Du är som Pippi Långstrump stark och orädd klarar allt. Så som lillasystrar gärna gör, en liten tuffing som klarar allt och kan allt. Du är 2 1/2 år du busar och kivas med dina syskon du vinner nästan alltid- du är ju lillasyster ❤️ Vaddå hem? du har aldrig varit i Afghanistan hur kan det vara hem? Barn anpassar sig så lätt så din anknytning till Afghanistan anses starkare utan att någon från MV träffat dig. Ja visst kommer du att kunna tvingas till anpassning till att förstå: Att du helt saknar värde Att dina föräldrar som du älskar så mycket inte kan skydda dig.. Att du är en handelsvara och kan lämnas bort eller säljas till tvångsgifte i mycket unga år Att när du blivit tvångsgift inte äger någon rätt att säga nej till sex eller misshandel. För din man äger dig. Att du kommer att bli mamma när du själv är ett barn Att du tidigt kommer att få förstå att hela din släkts heder bär du på dina axlar med ditt liv som insats Det räcker med en misstanke en förlupen blick som fångas av en pojke som inte är ”godkänd” . Du straffas hårt Om du blir kär i fel pojke kan du straffas hårt mycket hårt kanske med stening. Du kan inte räkna med att få gå i skolan. Det bestämmer en man Du får inte spela fotboll eller cykla. Du får inte gå ut utan täckande kläder och sjal/ blå burka om du inte lyder anses du vara en hora och kan straffas hårt Om du har oturen att bli våldtagen berätta det aldrig. För det är ditt fel och skammen, risken är stor att du dödas. Om du bara föder flickor anses du vara oduglig för endast pojkar räknas. Självklart kan du lilla flicka anpassa dig till landet kvinnor flyr genom att ta sitt liv. Frågan är varför? Du lilla flicka född i Sverige världens bästa land för en flicka att växa upp i. Hur kan det vara möjligt att Sverige utvisar flickor till ett land som Afghanistan utan att utreda barnets egna skyddsskäl? Familjen har varit i Sverige sedan 2015 de kom före den nya asyllagen men pga att den började gälla retroaktivt anses föräldrarnas uppgivna skyddsskäl som ej trovärdiga pga bristande bevisning. Ska Sverige vara ett land som utvisar barn som är helt oförberedda och precis lika svenska som våra egna barn, barnbarn till patriarkala länder som ex Afghanistan där heders- kvinnoförtrycket är starkt ? #stoppautvisningarna

Det handlar inte om ”vi och dom” - det handlar om oss. Se text på dari längre ner! Många av Sveriges ensamkommande ungdomar som sökt skydd från krig och förföljelse, har väntat på asyl i flera år. Sveriges omänskliga behandling av dessa utsatta unga, i form av bland annat godtyckliga åldersuppskrivningar, omotiverad inlåsning i förvar och tvångsutvisning till krigsdrabbade länder, splittrar familjer, skolklasser, idrottsföreningar och församlingar runt om i landet, och lämnar irreparabla skador i hela det svenska samhället. Sedan de sökte skydd i hos oss, som barn för flera år sedan, har Sveriges ensamkommande ungdomar utsatts för bland annat: - den tillfälliga begränsningslagen, som trädde i kraft retroaktivt - bristande rättssäkerhet i asylprocessen - bristande landinformation om det land dit utvisningarna sker - godtyckliga åldersuppskrivningar - ovetenskapliga medicinska åldersbedömningar - den oklara gymnasielagen Bakom den nationella kampanjen "Håll ihop Sverige" står idag ett stort antal svenska organisationer och företag, samt ett antal "ambassadörer", bland andra ärkebiskop emeritus KG Hammar, författaren och debattören Anders Wijkman, artisten Silvana Imam, barn- och ungdomsläkaren Henry Ascher, människorättsjuristen Parul Sharma och regissören Suzanne Osten. "Vad behöver människor för att återhämta sig efter att ha utsatts för krig, våld och livshotande trauman? Den samlade forskningen visar att stabilitet, trygghet och en förutsägbar tillvaro är en viktig förutsättning för läkning och framtidshopp. Men ständigt nya lagar och regler har lett till total osäkerhet om vad som gäller, både bland professionella och unga flyktingar. Det leder till ökad risk för fortsatt och förstärkt traumatisering, sämre möjligheter till integration och hot mot barns och ungas hälsa och utveckling på kort och lång sikt. Därför behövs en amnesti. Nu." Barn- och ungdomsläkare Henry Ascher Läs mer om de ensamkommande ungdomarnas situation här, och varför en amnesti behövs. www.flyktingamnesti.se به: دولت و پارلمان کشور سویدن سویدن! با هم بمانید! اطفال بدون سرپست پناهنده را باز نگردانید! ما خواهان اجازه اقامت دائمی برای همه اطفال بدون سرپرست پناهنده از تمام ملیت ها، که بیش از یک سال در سویدن زندگی کرده اند، میباشیم. چرا این حرکت مهم است؟ این در مورد "ما و آنها" نیست، بلکه در مورد "ما" به عنوان یک جمع است. بسیاری از اطفال بدون سرپرست پناهنده به خواطر جنگ و آزار و اذیت در کشور شان، به کشور سویدن پناه آورده و چندین سال در انتظار پناهندگی به سر برده اند. رفتار نامناسب انسانی سویدن با این جوانان آسیب پذیر، در قالب تجدید ارزیابی سن خودسرانه، حبس غیرقانونی و اعزام اجباری به کشورهای جنگ زده، تقسیم خانواده ها، کلاس های مدارس، انجمن های ورزشی و مجامع در سراسر کشور و سایر اقدامات ناعادلانه دیگر، آسیب های جبران ناپذیری را در کل جامعه سویدن به جای می گذارد. از آنجا که آنها سالها پیش به عنوان کودک به ما پناه آورده اند، جوانان بدون سرپرست پناهنده به کشور سویدن در معرض موارد مختلف و از جمله موارد ذیل قرار گرفته اند: - قانون محدودیت های موقتی، که در زمان وقت نافذ شده بود - عدم اطمینان قانونی در روند پناهندگی - فقدان اطلاعات کشور سویدن در مورد کشوری که اخراج اجباری پناهجوی در آنجا صورت می گیرد - تجدید ارزیابی های دلخواه - ارزیابی سن پزشکی نامشخص - قانون نامشخص آموزش متوسطه در پشت کمپاین ملی "سویدن! با هم بمانید!" امروز تعداد زیادی از سازمان ها و شرکت های سویدنی و همچنین شماری از سفیران از جمله اسقف اعظم ایمیریتس کی جی همر، آندرس ویجمن (نویسنده و سخنور)، هنری آشر (متخصص اطفال)، پارول شرما (وکیل حقوق بشر) و سوزان اوستن (کارگردان) میباشند. "چه چیزهایی برای بهبودی روانی انسانها پس از مواجهه با جنگ، خشونت و ترومای تهدید کننده ی زندگی ضروری است؟ تحقیقات جمعی نشان می دهد که ثبات، امنیت و یک زندگی روزمره قابل پیش بینی پیش نیاز مهم بهبودی و امید به آینده است. اما دائماً قوانین و مقررات جدید مخالف این اصول قرار میگیرد که باعث عدم اطمینان کامل در مورد زندگی در بین مهاجرین جوان و مسلکی میشود، که در نهایت باعث افزایش خطر ترومای مداوم و تشدید شده، فرصت های کم برای ادغام و تهدیدات جدی برای سلامتی و توسعه کودکان و نوجوانان در کوتاه مدت و بلند مدت می شود." - هنری اشر، متخصص اطفال. اطلاعات بیشتر در مورد وضعیت مهاجران زیر سن قانونی را که در اینجا بخوانید و تا بیشتر بدانبد که چرا عفو لازم است: http://www.flyktingamnesti.se/

Äldreupproret Manifest Den pågående Corona pandemin har visat på allvarliga brister dels i synsättet på äldre dels inom äldreomsorgen. Därför gör vi uppror, nu. Vi vill ha förändringar. Det finns 1,6 miljoner ”sjuttio plussare” nu, det är många! Och de flesta invånare i Sverige kommer att bli gamla. De problem och de brister som Corona pandemin visat på är egentliga inte nya eller okända, men de har blivit tydliga. Därför gör vi uppror. Vi vill ha förändringar, vi vill veta varför så många dog inom äldreomsorgen. Vi anser också att synen på äldre var felaktig, missvisande och fördomsfull. I uttrycket “Skydda våra äldre” ligger ett objektifierande passivt synsätt som strider mot grundvärderingar när det gäller mänskliga rättigheter. Man kan inte klumpa ihop 1,6 miljoner människor, utan att anse att de utgör ett slags kollektiv. 70+ är inget kollektiv, utan består av olika individer, med olika förutsättningar, önskemål, bakgrunder och behov. Det enda som binder dem samman är kanske ett sämre immunförsvar. Vi vill ha förändring, vi vill ha både kortsiktiga och långsiktiga förändringar. Vi gör uppror. Nu. Vi kräver: Kortsiktiga åtgärder: Regeringen bör omedelbart tillsätta en speciell kommission för utredning av om vad som hände inom äldreomsorgen när det gäller Coronapandemin. * Varför dog så många inom äldreomsorgen? * Hur gick smittspridningen till? * Saknades skyddsutrustning och varför i så fall? * Hade personalen tillräckliga kunskaper om smittspridning? * Bidrog osäkra anställningsvillkor till smittspridningen? Hur i så fall? * Hur var tillgången till medicinsk/läkare kompetens på äldreboenden? * Hur tydlig och professionell var ledningens förhållningssätt? * Fick äldre samma möjlighet till läkarbedömning och vård som yngre? * Var mörkades uppgifter till anhöriga och pressen? * Vad bidrog till att vissa boenden inte drabbades av smittan i någon större utsträckning? * Vi kräver att de brister som upptäcks börjar åtgärdas omedelbart, men även långsiktigare åtgärder skall initieras. Statusen på arbete med äldre måste höjas och det bl. a genom utbildning av personal, och utformande av möjligheter till kontinuerlig utveckling där både de äldres och personalens idéer tas till vara. Det skall vara tydligt vem som bär ansvar för olika delar av verksamheten. Långsiktiga åtgärder: Ett förändrat synsätt på äldre i det svenska samhället. Att bli äldre är i bästa fall en del av ett långt och händelserikt liv. Äldre har kunskap och erfarenheter som skall tillvaratas. Många äldre gör stora insatser i civilsamhället. Alla människor skall behandlas med respekt och värdighet. Det gäller också de äldre. Under Coronapandemin har det officiella synsättet visat på brist på respekt och värdighet. Därför kräver vi: Att en särskild ministerpost inrättas, en minister som har särskilt ansvar för äldrefrågor, oavsett boendeformer. Äldreministern skall särskilt bevaka äldres rättigheter i samhället. Ändring av Socialtjänstlagen skall genomföras, de äldre skall ha rätt till goda levnadsvillkor och inte endast skälig levnadsnivå, som det är i dagens socialtjänstlag. En särskild äldreplan skall tas fram, som skall styra samtliga frågor som berör de äldres rättigheter och skyldigheter i samhället. Nödvändiga resurser för genomförande av viktiga förändringar skall tillföras. Ingen skall behöva vara rädd för att bli gammal. Anna Hartmann, Initiativtagare Rosie Rothstein, Initiativtagare